När skall även jag få må riktigt bra? Det har alltid varit något som har dragit ned mig i en själagrop likt svarta skuggor som sliter i kött och ben för att draga mig än längre ned i misärens oförmögna, bläcksvarta fälla av skärande rosentör.
Jag vet, jag har talat om bättre tider äntligen voro kommen, men hur jag än fördärvar mina svarta klor som hjärtat mitt förfärligt rispar. När såren av tiden slutna är, de av minnerna åter slits. Låt mig få släppa allt vad svärtan ger, låt mig aldrig mer förblindas. Låt mig lycka känna.
