.

Telefonen ringer och en kompis till sonen berättar att sonen är påväg till sjukhuset i ambulans.  Hlärtat stannar och man vet inte vart man ska ta vägen.  Sedan infinner sig ett märkligt lugn då jag börjar ringa runt för att få tag på sonen.  Innan han svarar känner jag att jag kommer kollapsa snart.  Iskall i hela kroppen ända ner i armarna.

Ingen av dom skadades direkt fysiskt förutom blånader, sonen var ganska lugn när jag pratade med honom inne på akuten.  Vi bestämde att vi skulle avvakta här hemma för det var så hutlöst fullt med folk på akutmotagningen.  Sedan ringde han och mådde inte alls bra, så vi kastade oss i bilen och åkte dit.

Han var tystlåten hela kvällen , mådde illa och skakade.  Han blev ledsen när han insåg att han inte kom ihåg om han ätit något på dagen.  Själva olyckan minns han inte heller, bara när han fick panik när han hängde i bilbältet.

Jag vet inte vem jag ska tacka, men tack någon för att min son lever.  Livet kan ändras så fort...