Här kan du läsa om mig och mina spännande äventyr och upptåg. Jag hittar på allt möjligt, oftast sådant som bara faller mig på tassen.
Pang i backen!
Hej och mjau!
Det jag tänkte berätta idag utspelade sig för länge, länge sedan. Det var på den tiden när jag var en liten, liten kattunge.
Datormannen och jag skulle åka och hälsa på doktorn och jag skulle få en tatuering i örat. Det var första gången jag skulle besöka doktorn och jag var jättenervös. Jag fick sitta i den lilla lådan med titt-ut-hålen medan Datormannen satt och höll i den brummande maskinens näsa. Han svängde lite på näsan och vi åkte hit och dit och maskinen brummade och förde en massa oväsen.
Plötsligt upptäckte jag att något väldigt jobbigt höll på att hända! Det mullrade jättemycket i magen! Aj, aj, aj vad det värkte. Jag sa till Datormannen att han skulle stanna för att jag var tvungen att gå en sväng, men han hörde mig inte. Då höjde jag rösten och lyckades få fram ett basliknande mjauande och det tog skruv! Datormannen tittade oroligt på mig, men olyckligtvis kunde han inte stanna den rullande maskinen meddetsamma. Vi rullade precis nedför en backe och det var stora bergväggar på båda sidor och helt omöjligt att få stopp på maskinen.
Ja, så det gick som det gick. När Datormannen väl hade fått stopp på eländesmaskinen så var olyckan redan händ. Datormannen fick lyfta ut mig ur titt-ut-lådan och ta med den ut för att avlägsna bevismaterialet. Jag ställde mig på bakbenen och tittade ut genom fönstret för att se att allt gick rätt till. Sedan åkte vi vidare och det var ingen som märkte någonting. Och må alla fräsiga klor drabba den som skvallrar om det här!
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [1]
30 augusti
kl. 21:24
Hej och mjau!
Det jag tänkte berätta idag utspelade sig för länge, länge sedan. Det var på den tiden när jag var en liten, liten kattunge.
Datormannen och jag skulle åka och hälsa på doktorn och jag skulle få en tatuering i örat. Det var första gången jag skulle besöka doktorn och jag var jättenervös. Jag fick sitta i den lilla lådan med titt-ut-hålen medan Datormannen satt och höll i den brummande maskinens näsa. Han svängde lite på näsan och vi åkte hit och dit och maskinen brummade och förde en massa oväsen.
Plötsligt upptäckte jag att något väldigt jobbigt höll på att hända! Det mullrade jättemycket i magen! Aj, aj, aj vad det värkte. Jag sa till Datormannen att han skulle stanna för att jag var tvungen att gå en sväng, men han hörde mig inte. Då höjde jag rösten och lyckades få fram ett basliknande mjauande och det tog skruv! Datormannen tittade oroligt på mig, men olyckligtvis kunde han inte stanna den rullande maskinen meddetsamma. Vi rullade precis nedför en backe och det var stora bergväggar på båda sidor och helt omöjligt att få stopp på maskinen.
Ja, så det gick som det gick. När Datormannen väl hade fått stopp på eländesmaskinen så var olyckan redan händ. Datormannen fick lyfta ut mig ur titt-ut-lådan och ta med den ut för att avlägsna bevismaterialet. Jag ställde mig på bakbenen och tittade ut genom fönstret för att se att allt gick rätt till. Sedan åkte vi vidare och det var ingen som märkte någonting. Och må alla fräsiga klor drabba den som skvallrar om det här!
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [1]
Mat med fart
Hej och mjau!
Idag kom jag ihåg en episod som inträffade för länge sedan och som jag måste berätta om.
Det hela hände på den tiden när jag var så liten att jag kunde sitta i Datormannens hand. Det var fredag kväll och Mattanten och Datormannen hade dukat upp en festmåltid på bordet framför lyslådan. Jag satte mig fint bredvid dem och försökte se så gullig och snäll ut som bara jag kan. Till min stora glädje fick jag ett eget litet fat med ett litet smakprov. Det luktade härligt i min lilla röda nos och jag skyndade mig att äta upp alltsammans ifall de skulle ångra sig. Döm om min förvåning när jag fick påfyllning. Det var verkligen en maträtt med klös i. Jag frågade Mattanten vad det var och fick veta att det var taccokryddad köttfärs. Utan att tveka utnämnde jag maträtten till en av mina favoriter. Jag åt och åt och visade upp min bästa aptit. Nöjd och belåten tvättade jag sedan mina tassar.
Tyvärr dröjde det inte länge förrän jag fick lära känna baksidan av medaljen. Med eld i baken sprang jag och satte mig på toaletten. Där blev jag sittandes ett tag och pep och jamade högt, för det brann ganska rejält där bak.
Av detta fick jag lära mig att den som gapar efter mycket mister ofta hela......
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [3]
22 november
kl. 22:12
Hej och mjau!
Idag kom jag ihåg en episod som inträffade för länge sedan och som jag måste berätta om.
Det hela hände på den tiden när jag var så liten att jag kunde sitta i Datormannens hand. Det var fredag kväll och Mattanten och Datormannen hade dukat upp en festmåltid på bordet framför lyslådan. Jag satte mig fint bredvid dem och försökte se så gullig och snäll ut som bara jag kan. Till min stora glädje fick jag ett eget litet fat med ett litet smakprov. Det luktade härligt i min lilla röda nos och jag skyndade mig att äta upp alltsammans ifall de skulle ångra sig. Döm om min förvåning när jag fick påfyllning. Det var verkligen en maträtt med klös i. Jag frågade Mattanten vad det var och fick veta att det var taccokryddad köttfärs. Utan att tveka utnämnde jag maträtten till en av mina favoriter. Jag åt och åt och visade upp min bästa aptit. Nöjd och belåten tvättade jag sedan mina tassar.
Tyvärr dröjde det inte länge förrän jag fick lära känna baksidan av medaljen. Med eld i baken sprang jag och satte mig på toaletten. Där blev jag sittandes ett tag och pep och jamade högt, för det brann ganska rejält där bak.
Av detta fick jag lära mig att den som gapar efter mycket mister ofta hela......
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [3]
Födelsedagskalas?
Hej och mjau!
När jag föddes, för snart tre år sedan, var det sommar och kanske juli månad. Jag vet inte så noga för den första tiden hade jag svårt att öppna ögonen. Jag och mina syskon bodde med vår mamma i en stenmur. Efter ett tag fick vi flytta in under en husgrund. Det var jättebra för man kunde gömma sig hur lätt som helst.
En dag kom Datormannen och Mattanten och hälsade på mig. Då sprang jag snabbt och gömde mig för de hade så stora fötter och det var jag inte van vid. Jag var mest van vid små kattassar som man kan tvätta mellan tårna. Efter några dagar fick jag komma hem och bo hos Datormannen och Mattanten. I början var jag rädd, rädd och pep mest hela tiden. Datormannen fick ibland gå upp mitt i natten och klappa mig. Då brukade jag känna mig trygg och somnade i hans famn. Sedan dess har jag bott hos dem och jag tycker det är ganska bra faktiskt.
Häromdagen råkade jag höra att de pratade om mig i smyg. Då spetsade jag öronen för att inte missa något. Datormannen och Mattanten pratade om min födelsedag! De funderade på hur de skulle göra när de ska fira mig eftersom de inte vet exakt vilken dag jag är född. Och sedan hörde jag att de sa att jag skulle få något, kanske en tårta. De har inte frågat mig vad jag önskar mig. Jag har försökt komma på något, men jag tycker det är svårt. Vad ska jag önska mig?
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [2]
29 juli
kl. 21:50
Hej och mjau!
När jag föddes, för snart tre år sedan, var det sommar och kanske juli månad. Jag vet inte så noga för den första tiden hade jag svårt att öppna ögonen. Jag och mina syskon bodde med vår mamma i en stenmur. Efter ett tag fick vi flytta in under en husgrund. Det var jättebra för man kunde gömma sig hur lätt som helst.
En dag kom Datormannen och Mattanten och hälsade på mig. Då sprang jag snabbt och gömde mig för de hade så stora fötter och det var jag inte van vid. Jag var mest van vid små kattassar som man kan tvätta mellan tårna. Efter några dagar fick jag komma hem och bo hos Datormannen och Mattanten. I början var jag rädd, rädd och pep mest hela tiden. Datormannen fick ibland gå upp mitt i natten och klappa mig. Då brukade jag känna mig trygg och somnade i hans famn. Sedan dess har jag bott hos dem och jag tycker det är ganska bra faktiskt.
Häromdagen råkade jag höra att de pratade om mig i smyg. Då spetsade jag öronen för att inte missa något. Datormannen och Mattanten pratade om min födelsedag! De funderade på hur de skulle göra när de ska fira mig eftersom de inte vet exakt vilken dag jag är född. Och sedan hörde jag att de sa att jag skulle få något, kanske en tårta. De har inte frågat mig vad jag önskar mig. Jag har försökt komma på något, men jag tycker det är svårt. Vad ska jag önska mig?
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [2]
Önskebilden
Hej och mjau!
Jag har fått en fråga om jag inte kan lägga upp en speciell klösig bild på mig själv. Egentligen tycker jag inte att jag är till min fördel på bilden eftersom varelserna jag bor hos behagade skämta med mig. Helt oskyldigt låg jag och sov på min favoritkudde i soffan framför lyslådan då jag blev utsatt för deras något kattungeaktiga skämt. Bilden får tala för sig själv.
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [2]
19 juli
kl. 22:35
Hej och mjau!
Jag har fått en fråga om jag inte kan lägga upp en speciell klösig bild på mig själv. Egentligen tycker jag inte att jag är till min fördel på bilden eftersom varelserna jag bor hos behagade skämta med mig. Helt oskyldigt låg jag och sov på min favoritkudde i soffan framför lyslådan då jag blev utsatt för deras något kattungeaktiga skämt. Bilden får tala för sig själv.
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [2]
Stegen på vinden
Idag hittade jag en jättespännande dörr hos grannarna. Den stod öppen på vid gavel och bara väntade på att jag skulle komma. Jag gick fram till den och ställde mig på tröskeln och nosade i luften. Härliga gamla grejer låg det där inne huller om buller och mitt i alltihop en underbar trästege att klättra upp på. Jag hade precis bestämt mig för att det var stegen jag ville titta närmre på när jag kom ihåg en episod ur mitt tidiga kattungeliv.
Det hela utspelade sig när jag var ca 3, 4 eller 5 månader gammal om man räknar på klumpvarelsernas sätt. De var uppe på vinden och höll på med någon rolig grävlek som gick ut på att man skulle samla upp så mycket sågspån som möjligt i en svart plastsäck. Dumbommar! Sågspån ska man krafsa i och använda som toalett och inget annat. Hur som helst så var de plötsligt bortflugna och det var då jag fick min chans. Jag trallade runt i min ensamhet och lekte med gammal spindelväv när jag plötsligt hörde fågelprat. Aha, tänkte jag, det kanske är några små tjocka risfyllda blåmesar. Till min förtjusning upptäckte jag att fågelpratet kom från ett takfönster som faktiskt stod öppet. Oj, oj, oj vilken tur! På lätta tassar klättrade jag upp för en gamla trästege som stod lutad mot taket. Jag stack upp huvudet och njöt av utsikten (11 meter högt ungefär). En bit ner på taket satt den lilla pratsamma fågeln. "Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig!" Fågeln tjöt av skratt och jag blev faktiskt lite sur. Jag klättrade ut på taket och sa till fågeln att den skulle passa sig, men den bara fortsatte att retas. För att skrämma den lite så tog jag några tassande tassar mot den. Då hände det!
Jag tappade balansen och gled ner för takpannorna. Jag försökte hålla emot med klorna, men de lyckades bara åstadkomma långa klösmärken i takpannorna. Till slut så tog det stopp längst ut på taket mot en hängränna. Jag försökte desperat att klättra upp igen, men jag bara gled mot det hala underlaget. Jag skrek och grät och var jätterädd. Jag var så rädd att jag kissade i byxorna. Det tog en evighets evighet innan Datormannen och Mattanten kom hem igen. Men när de väl gjorde det så skrek jag i högan sky så att det hördes i hela kvarteret och då tittade de upp och såg att jag satt på taket. Datormannen kom genast springande uppför vindstrappan, kastade sig ut på taket och klättrade ner och hämtade mig i min pissfyllda förfäran. Jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle klättra upp på någon trästege.
Det var därför jag blev lite tveksam idag när jag såg den spännande stegen. Men innan jag hann fundera mer över situationen så hörde jag två välbekanta röster ropa: "Sigge, vi ser dig! Där får du inte gå in!" Ja, ja, tänkte jag, det blir säkert fler tillfällen till att undersöka grannens mystiska uthus. Det behöver ju inte just ske idag.
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [0]
19 juni
kl. 16:09
Hej och mjau!Idag hittade jag en jättespännande dörr hos grannarna. Den stod öppen på vid gavel och bara väntade på att jag skulle komma. Jag gick fram till den och ställde mig på tröskeln och nosade i luften. Härliga gamla grejer låg det där inne huller om buller och mitt i alltihop en underbar trästege att klättra upp på. Jag hade precis bestämt mig för att det var stegen jag ville titta närmre på när jag kom ihåg en episod ur mitt tidiga kattungeliv.
Det hela utspelade sig när jag var ca 3, 4 eller 5 månader gammal om man räknar på klumpvarelsernas sätt. De var uppe på vinden och höll på med någon rolig grävlek som gick ut på att man skulle samla upp så mycket sågspån som möjligt i en svart plastsäck. Dumbommar! Sågspån ska man krafsa i och använda som toalett och inget annat. Hur som helst så var de plötsligt bortflugna och det var då jag fick min chans. Jag trallade runt i min ensamhet och lekte med gammal spindelväv när jag plötsligt hörde fågelprat. Aha, tänkte jag, det kanske är några små tjocka risfyllda blåmesar. Till min förtjusning upptäckte jag att fågelpratet kom från ett takfönster som faktiskt stod öppet. Oj, oj, oj vilken tur! På lätta tassar klättrade jag upp för en gamla trästege som stod lutad mot taket. Jag stack upp huvudet och njöt av utsikten (11 meter högt ungefär). En bit ner på taket satt den lilla pratsamma fågeln. "Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig!" Fågeln tjöt av skratt och jag blev faktiskt lite sur. Jag klättrade ut på taket och sa till fågeln att den skulle passa sig, men den bara fortsatte att retas. För att skrämma den lite så tog jag några tassande tassar mot den. Då hände det!
Jag tappade balansen och gled ner för takpannorna. Jag försökte hålla emot med klorna, men de lyckades bara åstadkomma långa klösmärken i takpannorna. Till slut så tog det stopp längst ut på taket mot en hängränna. Jag försökte desperat att klättra upp igen, men jag bara gled mot det hala underlaget. Jag skrek och grät och var jätterädd. Jag var så rädd att jag kissade i byxorna. Det tog en evighets evighet innan Datormannen och Mattanten kom hem igen. Men när de väl gjorde det så skrek jag i högan sky så att det hördes i hela kvarteret och då tittade de upp och såg att jag satt på taket. Datormannen kom genast springande uppför vindstrappan, kastade sig ut på taket och klättrade ner och hämtade mig i min pissfyllda förfäran. Jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle klättra upp på någon trästege.
Det var därför jag blev lite tveksam idag när jag såg den spännande stegen. Men innan jag hann fundera mer över situationen så hörde jag två välbekanta röster ropa: "Sigge, vi ser dig! Där får du inte gå in!" Ja, ja, tänkte jag, det blir säkert fler tillfällen till att undersöka grannens mystiska uthus. Det behöver ju inte just ske idag.
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [0]
