Här kan du läsa om mig och mina spännande äventyr och upptåg. Jag hittar på allt möjligt, oftast sådant som bara faller mig på tassen.
Miss igen!
Hej och mjau!
För några dagar sedan hade jag en spännande jaktupplevelse. Ännu en gång korsades mina vägar med det bruna nötätande lurviga svansdjurets. Sist vi träffades så hade jag ju oturen att missa djuret med en tasslängd.
Den här gången var jag helt ur slag och låg totalt uttröttad. Jag låg och vaktade Datormannen och Mattanten med ena ögat öppet. De höll på med någon trist lek som gick ut på att platta till jord och lägga stenar på jorden. Inget jag var intresserad av, men en del är ju lättroade.
Plötsligt kom svansdjuret springandes i full fart och sprang rakt på mig! Det tvärstannade mitt framför nosen på mig och innan jag hade hunnit höja ena morrhåret så hade det gömt sig under en av stenhögarna. Snabb som jag är så klämde jag mig vigt under, men då smet svansdjuret igen. Det pilade iväg med den lurviga svansen efter sig och for in till grannens tomt.
Då upptäckte Mattanten vad som pågick. Hon ropade efter mig, men jag låtsades inte höra, att jag skulle låta det lilla djuret vara ifred. Ha, ha! Snabbt sprang jag efter och med långa lejonsprång så var jag snart ifatt. Då kom Mattanten också springandes. Jag visste inte att hon var så snabb. Det lilla svansdjuret sprang först, sedan jag och sist kom Mattanten skrikandes.
Svansdjuret for upp i ett högt träd och trodde att det var säkert. Istället för att ödsla energi på att börja klättra så satte jag mig lugnt tillrätta och såg framemot en lång och spinnande väntan. Trodde jag! Brutalt och utan medkänsla tog Mattanten mig under armen och bar iväg med mig. Hon ska jämt förstöra! Varför får man aldrig ha något kul?
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: Nyfikne jägaren Permalink Kommentarer [0]
28 juni
kl. 21:21
Hej och mjau!
För några dagar sedan hade jag en spännande jaktupplevelse. Ännu en gång korsades mina vägar med det bruna nötätande lurviga svansdjurets. Sist vi träffades så hade jag ju oturen att missa djuret med en tasslängd.
Den här gången var jag helt ur slag och låg totalt uttröttad. Jag låg och vaktade Datormannen och Mattanten med ena ögat öppet. De höll på med någon trist lek som gick ut på att platta till jord och lägga stenar på jorden. Inget jag var intresserad av, men en del är ju lättroade.
Plötsligt kom svansdjuret springandes i full fart och sprang rakt på mig! Det tvärstannade mitt framför nosen på mig och innan jag hade hunnit höja ena morrhåret så hade det gömt sig under en av stenhögarna. Snabb som jag är så klämde jag mig vigt under, men då smet svansdjuret igen. Det pilade iväg med den lurviga svansen efter sig och for in till grannens tomt.
Då upptäckte Mattanten vad som pågick. Hon ropade efter mig, men jag låtsades inte höra, att jag skulle låta det lilla djuret vara ifred. Ha, ha! Snabbt sprang jag efter och med långa lejonsprång så var jag snart ifatt. Då kom Mattanten också springandes. Jag visste inte att hon var så snabb. Det lilla svansdjuret sprang först, sedan jag och sist kom Mattanten skrikandes.
Svansdjuret for upp i ett högt träd och trodde att det var säkert. Istället för att ödsla energi på att börja klättra så satte jag mig lugnt tillrätta och såg framemot en lång och spinnande väntan. Trodde jag! Brutalt och utan medkänsla tog Mattanten mig under armen och bar iväg med mig. Hon ska jämt förstöra! Varför får man aldrig ha något kul?
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: Nyfikne jägaren Permalink Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/siggemi/entry/miss_igen
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
