Här kan du läsa om mig och mina spännande äventyr och upptåg. Jag hittar på allt möjligt, oftast sådant som bara faller mig på tassen.
Stegen på vinden
Idag hittade jag en jättespännande dörr hos grannarna. Den stod öppen på vid gavel och bara väntade på att jag skulle komma. Jag gick fram till den och ställde mig på tröskeln och nosade i luften. Härliga gamla grejer låg det där inne huller om buller och mitt i alltihop en underbar trästege att klättra upp på. Jag hade precis bestämt mig för att det var stegen jag ville titta närmre på när jag kom ihåg en episod ur mitt tidiga kattungeliv.
Det hela utspelade sig när jag var ca 3, 4 eller 5 månader gammal om man räknar på klumpvarelsernas sätt. De var uppe på vinden och höll på med någon rolig grävlek som gick ut på att man skulle samla upp så mycket sågspån som möjligt i en svart plastsäck. Dumbommar! Sågspån ska man krafsa i och använda som toalett och inget annat. Hur som helst så var de plötsligt bortflugna och det var då jag fick min chans. Jag trallade runt i min ensamhet och lekte med gammal spindelväv när jag plötsligt hörde fågelprat. Aha, tänkte jag, det kanske är några små tjocka risfyllda blåmesar. Till min förtjusning upptäckte jag att fågelpratet kom från ett takfönster som faktiskt stod öppet. Oj, oj, oj vilken tur! På lätta tassar klättrade jag upp för en gamla trästege som stod lutad mot taket. Jag stack upp huvudet och njöt av utsikten (11 meter högt ungefär). En bit ner på taket satt den lilla pratsamma fågeln. "Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig!" Fågeln tjöt av skratt och jag blev faktiskt lite sur. Jag klättrade ut på taket och sa till fågeln att den skulle passa sig, men den bara fortsatte att retas. För att skrämma den lite så tog jag några tassande tassar mot den. Då hände det!
Jag tappade balansen och gled ner för takpannorna. Jag försökte hålla emot med klorna, men de lyckades bara åstadkomma långa klösmärken i takpannorna. Till slut så tog det stopp längst ut på taket mot en hängränna. Jag försökte desperat att klättra upp igen, men jag bara gled mot det hala underlaget. Jag skrek och grät och var jätterädd. Jag var så rädd att jag kissade i byxorna. Det tog en evighets evighet innan Datormannen och Mattanten kom hem igen. Men när de väl gjorde det så skrek jag i högan sky så att det hördes i hela kvarteret och då tittade de upp och såg att jag satt på taket. Datormannen kom genast springande uppför vindstrappan, kastade sig ut på taket och klättrade ner och hämtade mig i min pissfyllda förfäran. Jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle klättra upp på någon trästege.
Det var därför jag blev lite tveksam idag när jag såg den spännande stegen. Men innan jag hann fundera mer över situationen så hörde jag två välbekanta röster ropa: "Sigge, vi ser dig! Där får du inte gå in!" Ja, ja, tänkte jag, det blir säkert fler tillfällen till att undersöka grannens mystiska uthus. Det behöver ju inte just ske idag.
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [0]
19 juni
kl. 16:09
Hej och mjau!Idag hittade jag en jättespännande dörr hos grannarna. Den stod öppen på vid gavel och bara väntade på att jag skulle komma. Jag gick fram till den och ställde mig på tröskeln och nosade i luften. Härliga gamla grejer låg det där inne huller om buller och mitt i alltihop en underbar trästege att klättra upp på. Jag hade precis bestämt mig för att det var stegen jag ville titta närmre på när jag kom ihåg en episod ur mitt tidiga kattungeliv.
Det hela utspelade sig när jag var ca 3, 4 eller 5 månader gammal om man räknar på klumpvarelsernas sätt. De var uppe på vinden och höll på med någon rolig grävlek som gick ut på att man skulle samla upp så mycket sågspån som möjligt i en svart plastsäck. Dumbommar! Sågspån ska man krafsa i och använda som toalett och inget annat. Hur som helst så var de plötsligt bortflugna och det var då jag fick min chans. Jag trallade runt i min ensamhet och lekte med gammal spindelväv när jag plötsligt hörde fågelprat. Aha, tänkte jag, det kanske är några små tjocka risfyllda blåmesar. Till min förtjusning upptäckte jag att fågelpratet kom från ett takfönster som faktiskt stod öppet. Oj, oj, oj vilken tur! På lätta tassar klättrade jag upp för en gamla trästege som stod lutad mot taket. Jag stack upp huvudet och njöt av utsikten (11 meter högt ungefär). En bit ner på taket satt den lilla pratsamma fågeln. "Du kan inte ta mig, du kan inte ta mig!" Fågeln tjöt av skratt och jag blev faktiskt lite sur. Jag klättrade ut på taket och sa till fågeln att den skulle passa sig, men den bara fortsatte att retas. För att skrämma den lite så tog jag några tassande tassar mot den. Då hände det!
Jag tappade balansen och gled ner för takpannorna. Jag försökte hålla emot med klorna, men de lyckades bara åstadkomma långa klösmärken i takpannorna. Till slut så tog det stopp längst ut på taket mot en hängränna. Jag försökte desperat att klättra upp igen, men jag bara gled mot det hala underlaget. Jag skrek och grät och var jätterädd. Jag var så rädd att jag kissade i byxorna. Det tog en evighets evighet innan Datormannen och Mattanten kom hem igen. Men när de väl gjorde det så skrek jag i högan sky så att det hördes i hela kvarteret och då tittade de upp och såg att jag satt på taket. Datormannen kom genast springande uppför vindstrappan, kastade sig ut på taket och klättrade ner och hämtade mig i min pissfyllda förfäran. Jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle klättra upp på någon trästege.
Det var därför jag blev lite tveksam idag när jag såg den spännande stegen. Men innan jag hann fundera mer över situationen så hörde jag två välbekanta röster ropa: "Sigge, vi ser dig! Där får du inte gå in!" Ja, ja, tänkte jag, det blir säkert fler tillfällen till att undersöka grannens mystiska uthus. Det behöver ju inte just ske idag.
Tack och mjau!
/Sigge Katt
Postat i: När jag var liten Permalink Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/siggemi/entry/stegen_p%C3%A5_vinden
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
