Kan någon tipsa om hur jag ska hitta dom?

Jag har under flera år levt för min häst och min hund. Men dom är gamla nu och vilken dag som helst är dom borta.

Jag har en särbo som jag älskar men han har varit sjuk under en lång tid och mår ganska kasst nu så vem fan vet hur länge jag har kvar honom????

Jag har även en handfull riktigt bra vänner så jag är inte ett dugg ensam och övergiven men:

Dom saker jag har kämpat på för att finnas för börjar lite lätt ta slut. Hästen, hunden, särbon och mina vänner lever men vännerna har sina liv och klarar sej hur bra som helst utan mej. Hästen är 25 år snart och kan vilken dag som helset ligga stendöd med bena i vädret, hunden är nästan döv och blind (jag har varit hos veterinär med henne och han tycker att hon är fräch för sin ålder och kanske kan leva ett år eller två till och ha ett bra hundliv)

Men vad gör jag när hunden dött, hästen dött och särbon antingen trillat av pinnn eller tröttnat på att ha mej i sitt liv?

Mina vänner klarar sej ju bra utan mej. Hur ska jag hitta nya mål att klamra mej fast vid?

Enormt tacksam för alla tips jag kan få!

Jag har tydligen skrivit så många jobbiga mail och PM på sista tiden så jag tänkte att en liten broms kunde vara på sin plats  ;)

Så jag satte ett pappersark framför tangentbordet och plåstrade fast den med landstingets bästa stoppablödare!

Då har man ju både hängslen och livrem tyckte jag men Näääääää

(för dom som inte vet så är jag dyslektiker och GISSAR ungefär hur vart fjärde ord stavas)

Jag får höra att jag är elak även om jag bara säger godmorgon. Betyder tydligen att jag önskar att alla andra dagar bet dom i arselet och att jag önskade alla en hemsk död.

Nu ska jag spendera tid med folk som inte ser mej som jobbigg, muckar gräl, farlig och hemsk. Vilken tur att jag har många som faktiskt känner mej och vet att jag är sjuk men ok , ganska kul och  som tycker om mej!  :D

Dom kommer bara att göra dej olyckliga en dag  :/

Jag har en häst och en hund. Hästen köpte jag för nästan exakt 20 år sedan. Och hon har varit mitt liv, min stora kärlek och allt jag har redigerat mitt liv runt sedan dess. Jag har bott, jobbat och levt så att det ska funka runt just den hästen i större delen av mitt vuxna liv.

För 12½ år sedan skaffade jag en hund. Liten golvmopp som var ett fullständigt monster sitt första år. Tuggade sönder allt och på tok för påstridig. Men mycke uppfostran senare blev både hästen och hunden väldigt viktiga bitar av mitt liv. Vad vore jag utan dom?

Hästen som heter Heide (uttalas Heidi) har gett mej en massa upplevelser och varit en god kamrat i 20 år.

Hunden som heter Colan har efter sitt första år som skittjobbig varit en underbar hund som alla älskar. För Colan har enormt goda egenskaper. Det vet alla som träffat henne. Hon har en stor empati och tröstar gärna folk som har det jobbigt, hon är lydig och man kan ha henne lös i stadstrafik och "fjärrstyra" henne. Hon är (förutom att hon är för liten) dom flesta hundvänners våta dröm.

Nu är Heide 24 år och snart 25 år. Och även om jag behandlat henne så att hon ska hålla länge så är hon ingen unghäst längre.

Colan har haft lite problem med ögonen till och från sista åren och : (Här kommer ett koperat inlägg från min facebooksida)

Trots att jag under ganska lång tid varit förberedd på att mina djur är gamla och kan vara helt slut vilken dag som helst.....så var det en fullständig panik när jag igår på förmiddagen insåg att Colan var HELT blind. Hon såg inte ens nog mycke för att ta sej fram inne i huset och ute ramlade hon när hon skulle försöka ta sej fram till gräsmattan för att kissa. Jag gissar att veterinären nästan da

Jag har genom åren lärt mej hur man pratar ihjäl en telefonförsäljare och hur man får ett företag att backa rakt ner i diket och inte bara ge dej rätt utan ge dej rätt, återbetalning och gratis användning av tjänsten i upp till ett år.

Såhär gör man: När man ringer och klagar så ber man om personens namn,mailadress och faxnummer,  namnet på deras chef och chefens telefonnummer, mailadress och faxnummer.

Och så frågar man om vilka underlag dom har. Om det skett via brev begär man kopior på ALLT och kopiorna ska vara äkthetskollade eller om det skett via telefon så frågar man om samtalet spelats in, ber att dom skickar en kopia till dej och hintar lite att du har expert i din nära bekantskapskrets som är expert på att kolla om en ljudfil blivit redigerad.

Du hintar även under samtalets gång att du har tidsur och har stenkoll på exakt vilket klockslag varje ord sas och att du själv har utspelningsutrustning.

Vid det här laget så har du antagligen redan blivit erbjuden minst ett års fritt användande av det företaget säljer eller du har i alla fall fått den stackaren du pratat med i telefonen att svettas och tryckt på alla panikknappar som finns.

Men...... Detta gäller bara om du själv har rent mjöl i påsen. Funkar inte om man ska försöka luras och kan i sådant fall komma tillbaka och bita dej i arselet  ;)

Alla dessa jävla matlagningsprogram på tv där folk ska tävla i att laga mat, laga mat under tidspress, resturanger ska göras om och arga kockar ska ha en jävla massa åsikter..... Ja men vem kan ens vara intresserad av att se sådan skit??????
Jo JAG! Jag älskar det. Och kan man inte ens göra en hyfsad Risotto så ställer jag gratis upp och lär ut hur man gör!
Jag ser allt jag kommer över i matlagningaväg trots att Micke HATAR det. Men han gillar allt jag lagar så han är nog djupt inners inne glad för att jag gillar att se på den där skiten ;)

Periodvis sover jag som ett litet barn. Somnar sådär lagom vid 10-11 tiden på kvällen och vaknar vid 6-8 på morgonen. Ganska utvilad och nöjd.

Men under långa perioder sover jag max mellan 2-4 timmar per natt. Hur konstigt är det då att man är disorienterad under dagen och kan irritera sej på minsta lilla småsak?

Och jag har mängder av sömnpiller, insomningspiller och diverse lugnande (som skulle göra mej rik på svarta marknaden) men INGENTING hjälper. Om jag väl lyckas somna så vaknar jag efter några få timmar och det är helt omöjligt att somna om.

Men även under långa perioder med knappt någon sömn så fullständigt vägrar jag att gå och läga mej och sova mitt på dagen. Då är det ju HELT kört och jag sover ingenting nästa natt.

Så alla som somnar lätt och sedan sover hela natten: Ge mej tips!

Jag har redan fått en del tips (matvanor, inte sova på dagen, motionera mm) men ingenting verkar ju hjälpa.

Räkna får kanske?  ;)

Ser framför mej Mr Bean som räknar får med miniräknare och stensomnar *asg*

......trevliga måste jag säga. Majoriteten av dom är bussiga och goa människor som för sej på ett sätt som vi gamlingar kan uppskatta.

Ska dra ett exempel här:

För några dagar sedan stog jag i kön till en kassa och det fanns bara en kassa öppen och MASSOR av folk i kön.

Jag hade min hund i bilen och med tanke på att det börjat stjälas hundar i en alarmerande takt började jag bli lite stressad. Jag skulle ju bara ha några få saker och trodde det skulle gå snabbt.

Jag tog i alla fall mod till mej och frågade det råbarkade gänget ynglingar om det kunde gå för sej att jag gick före.

Det var som att höre en kör. Alla sa absolut, javisst, självklart och inga problem.

Jag tackade och förklarade det där med hunden men dom bara log och såg trevliga ut och sa att det var inga som helst problem.

TACK GRABBAR!

Dagens ungdom är fruktansvärt------trevliga och goa människor!

Jag upprepar nog saker jag redan skrivit om flera gånger men:

FAN va glad jag är för mina vänner! Jag har flera vänner jag kännt sedan jag var barn, andra jag lärt känna i tonnåren och massor jag lärt känna som vuxen.

Och flera av dom finns där för mej dagligen. Och enligt dom finns dom där för att jag alltid finns där för dom (big suprise 4 me som ser mej själv som ganska värdelös)

Om man ska mäta sej själv i hur bra vänner man har så måste jag vara en toppenperson!  ;)

Jag försöker ofta både visa och tala om för mina vänner hur mycke dom betyder för mej och jag hoppas att dom fattar att utan dom hade jag varit en blöt fläck som någon hade varit tvungen att sopa bort.

TACK FÖR ATT NI FINNS OCH STÅR UT MED MEJ!

Även om jag är en emetionell katastrof så gråter jag väldigt sällan.

Men idag har jag fällt en massa tårar. Dom flesta för att jag fått glada saker att vältra mej i och några tråkiga.

Dom glada är ett flertal vänner som tycker att jag är bra även om jag tycker att jag är som en tågkrach. Och jag är så jävla glad att dessa vänner trots att jag är en katastrof och varit det i många år faktiskt tycker om mej!

Hur tusan står dom ut med mej? Deras svar är underbara och jag ska inte skriva in dom här (hemliga)

Jag har även fått ett hemskt besked.  Av hänsyn till anhöriga ska jag inte skriva mer om det.

Men jag gråter nog för att väta ner ett större badlakan idag!

Min lilla rara systerdotter tycker synd om mej som har svårt att skriva SMS (Jag har problem med fingrarna pga reumatism) så hon kollade upp att det fanns en penna man kunde köpa med och peka istället för att försöka göra det med mina ömma prinskorvar till fingrar. Och nu har jag köpt en. Och JÄKLAR va käck den är!

Visade den för min reumatikerläkare när jag var där på ett läkarbesök idag och han ville testa den och kommer nog att rekomendera den till andra som har ungefär samma problem som jag har.

Men dagen började med att jag skulle till den där läkaren. Lite halvsen var jag för en farbror med keps körde före mej halva vägen mellan Alingsås och Borås på en slingrig väg där man inte kan köra om och han höll 50 som mest och tyckte att det var käckt att ha mittlinjen mitt under bilen så det tog en stund att köra.

När jag väl var framme vid sjukhuset hade jag inte mynt nog för att betala parkeringen. Jag frågade flera personer om dom kunde växla en 20-lapp men det var först med tjärde personen jag hade tur.

Hon GAV mej en parkeringslapp som skulle räcka gott och väl tills mitt läkarbesök var över. I mina ögon är hon dagens hjälte och jag önskar att jag kommer att träffa henne igen så jag kan hjälpa henne med någonting.

Folk har för det mesta ett väldigt gott hjärta och en liten struntsak som parkeringspengar för några kronor kan få en sådan som mej att skina upp och vara glad i flera dagar!

Jag har haft det väldigt jobbigt en tid nu. Sista veckan har jag levt med en extrem ångest och knappt klarat att överleva från dag till dag.

Jag har kilovis med olika läkemedel men dom hjälper inte så mycke.

Men idag träffade jag en av mina vänner. Och efter en kvarts samtal mådde jag BRA!

Just denna vän har haft många svårigheter i livet men tagit sej igenom dom på ett beundransvärt sätt. Hon mår skit många dagar i veckan men är i övrigt en inspirerande person med mycke självdistans, humor och en massa kloka ord (inte så att hon vill låta klok utan det spiller bara ut ur henne och hon vet inte ens om det)

Hon tycker själv att hon är ganska värdelös och misslyckad men för mej är hon ett LYCKOPILLER!

Bugar och bockar för jag tror inte att hon fattar hur mycke jag uppskattar henne.

Får nog skicka henne länken till detta inlägg så kanske hon får en liten aning  ;)

Jag har varit sjuk i typ 3½ av mina 46 år. Innan dess var jag en pelare i samhället och funkade fläckfritt.

Men det är faktiskt lite kul nu när jag hänger ut mej själv och får så många härliga kontakter med människor som kanske inte är perfekta. Kanske inte faller helt in i mallen om hur man ska vara. Kanske inte dom alla ser upp till och vill vara.

Men jag ÄLSKAR dom! Så himla många underbara människor med så många olika personligheter och livsöden.

Jag är som en unge i en godisbutik!

Tack alla goa!

Jag är vid första anblicken en normal person. Jag har humor, är social och kan kortare stunder få mej själv att framstå som en högst normal och ganska kul person.

Att jag dessutom inte är stenkorkad och inbunden gör att folk lätt tror att jag är frisk, glad och antingen jobbar i kassan på ICA eller kanske som bankkamrer.

Ibland känner jag att jag har som JOBB att få människor att tro det och ibland känner jag att jag borde säga exakt hur det är till allt och alla.

Men då kommer man till det där när man ska välja vem, när och varför. Hur är faktiskt ganska lätt. Jag är en ganska ärlig person och serverar gärna sanningen exakt som den är.

Men i vissa fall kanske man inte bör säga sanningen.

Exempelvis vänners vänner kanske inte vill ha min psykologiska skitsituation varken till förrätten eller till kaffet.

Mina vänner vet redan (även om dom inte förstår så vet dom och vill förstå)

Hur är det då med nya bekantskaper? Ska man ta ett fast tag i deras hand, skaka lagom hårt och sedan säga att man är sjuk i huvudet? (sjuk i huvudet=diverse psykologiska problem)

Men en sak är jag i alla fall väldigt noga med att berätta för folk som vet att jag är sjuk: Jag är inte farlig! Jag har aldrig haft en endaste tanke på att skada någon annan och det smittas inte.....så mycke  ;)

Hur och när vill du veta/berätta?

Till vem vill du berätta och vem/vilka vill du berättar för dej?

Jag lägger ut mitt första inlägg i bloggen igen för den som inte har lust att bläddra tillbaka en massa sidor:

Jag har inte skapat denna bloggen för att ta avsked utan bara för att skriva av mej.

Vad det kommer att handla om vet jag inte riktigt. Vi får se.

Men det kommer i alla fall att handla om hur det känns när man inte vill leva och hur jag kämpar varje dag för att leva vidare och försöka bli frisk, glad och en produktiv människa igen.

Som det ser ut just nu har jag varit sjukskriven i snart två år- Jag är 45 år och har jobbat hela mitt liv innan dess men nu är jag inte mycke att ha. Förhoppningsvis ska jag innom en överskådlig framtid må bättre.

Vissa dagar fungerar jag väldigt bra. Den som bara träffar mej en kortare stund märker inte att jag är sjuk. Men andra dagar klarar jag ingenting. Jag vågar inte alltid köra bil för jag ser bara bergväggar man lätt skulle kunna "råka" kracha bilen i och när jag ser filmer där folk blir skjutna vill jag nästan krypa in i tv-bilden och ställa mej framför pistolmynningen och tigga om att bli skjuten.

Men efter mitt senaste självmordsförsök lovade jag min man och mina vänner att inte göra om det och jag brukar hålla vad jag lovar.

Jag har gått hos psykolog under lång tid men det funkar liksom inte för mej. Att gräva i min barndom och försöka prata om saker jag just i den stunden inte känner för att prata om är inget för mej. Så vad gör man då?

Jo man gör som alla andra och börjar blogga :D

För den som läser lite äldre inlägg i den här bloggen är det uppenbart att jag har haft lite otur när det gäller min hälsa.

Förutom att jag är deppig och har svår ångest har jag numera också reumatism och är rejält benskör. Och om jag hade varit 86 år hade det ju varit saker man får räkna med men jag är "bara" 46 år.

Men då kom jag på att det faktiskt finns en ENORM fördel med allt detta. Och den är följande:

Jag går hos läkare av olika slag väldigt ofta och käkar en massa olika läkemedel. Och i år kom jag upp i högkostnadsskyddet efter 5 veckor = Nästan 11 månader med gratis läkarbesök! YEY!!!

Och när det gäller läkemedel kommer jag upp i högkostnadsskyddet på knappt två månader så 10 månader om året knaprar jag piller HELT GRATIS.

Och för att hålla reda på alla olika läkemedel och se till att jag får i mej rätt saker köpte jag en Dosett (plastlåda med 4 fack om dagen 7 dagar i veckan) och när jag köpte den fanns det bara en kvar på just det apoteket och den var blå. Ganska söt låda tycker jag och alla andra jag har sett har varit röda och ganska fula.

Så om man ska se saker från den ljusa sidan så har jag massor av saker småsaker att bli glad över.

:D