The storyteller...

Sms..
"förstår hur du känner... vet inte vad jag ska säga..."
Jag vill bara inte att du ska vara tyst.
Att det ska vara svårt.
Snälla var inte tyst!
Vi pratar igen.
"Jag ville bara att du skulle veta vad det väcker hos mig..."
"Vill att du vet att flera månader gör en relation."
Jag vet ju hur svårt det blir att bara ses och slappa när man varit så på i flera månader.
Har ingen aning om huruvida han vet nåt om det. Kanske inte.

Jag inser att det i alla fall inte har nån betydelse.
Vems skulle jag annars vara?
Men ärligt talat.
Ska vi inte ses på en månad till... minst...
En liten liten bit lamm kan väl inte skada nåt va?

Han är uppgiven. Det låter som han hört detta förr... Som att det är här det brukar skita sig.
"Suck, Ja... men om det inte funkar för dig... så kan vi ju sluta...."
Jag skrattar...
"Nänänä....Lilla gubbe... så lätt kommer du inte undan!"
Han ler.
Antingen klev jag i fällan.
Eller så känner han sig trygg.

Jag ger det en månad till.
Har ju inget bättre att göra.
Ingen bättre att göra.

Hur som helst vet jag att detta kommer att göra mig så jävla ont. Så här bra känslor kan inte vara gratis. Jag väntar hellre en månad.

Det är inte samma sak. Sex. Fysik. Inte ens telefonsex.
Jag vill.
Men kan faktiskt inte beskriva vad som händer.
Vad som händer när Nya fina och jag pratar med varandra efter några dagar isär.
Vad jag vet är att min kropp och min hjärna, alla tankar och fantasier... Finns samtidigt.
Och ändå så nya.
Plötsligt minns jag detaljer från förr.
Plötsligt kommer jag igen och igen med händerna på täcket.
För att det är han.
För att han är min man.
Han hör att det är på väg. Ger mig ok. Ja... Så fint.
Jag som alltid trott på magi.
Som sällan varit rädd eller förvirrad när konstiga saker händer.
Blir rädd.
Jag måste fråga.
"Svara mig ärligt... Kan du göra så med mig med vilje...?"
"Gjorde DU det där?"
Det är barnsliga och förvirrade tankar. Ja.
Men ärliga.
Han är snäll och varm.
Skulle inte vara elak.
Vill göra allt för mig.
Men jag går fot.
Det är sällan jag går fot så.
Jag är så lycklig.
Det finns inget jag inte älskar med honom.

ÄN.

Dags för lite Robbiefrossa igen. Sorry!

Efter nattens heta drömmar vaknar jag.
Mina armar håller hårt om kudden och jag är förvirrad.
Varför kramar jag kudden när nya fina ligger bakom mig?
Galenskapen är komlett.
Jag trivs i min fantasi.
Han trivs i min fantasi.
Vi är galna tillsammans.
"Jag vill inte komma än..."
Säger han.
"Jag väntar till i morgon när jag är med dig..."
Vi vet båda att han borde rätta sig. Att han ringer mig i morgon.
Men ändå...
"Det är så skumt..."
Säger han...
"Det känns som vi känt varandra i år. Träffats. Och ändå så kort... dagar...."
En månad nu rätt exakt.
Nu.
Som saker är.
Är han min.
Bara min.
Och underbar.
Nu.
Som saker är.
Är jag hans.
Bara hans.
Och underbar.
På dagen lyser solen.
På natten lyser jag.
Galenskap.
Men man har ju hört om kärlek med.
Man har ju hört om mirakel.
Kanske.
Hopp?
Nu.

Men gu ändå...
Nog för att jag svajar. Tvivlar. Inte konstigt.
Det verkar som det hade varit mer befogat att oroa mig för psykologen. Igen.
Jag är nog rent faktiskt fuldumpad av en till psykolog.
Det är ju lite geggigt i mina känslor. Så det är rent möjligt att det var det jag kände av.
För det finns inga tvivel med nya fina idag.
Givetvis är det fortfarande så att det borde vara självklart att jag är välkommen.
Men jag HAR ju oxå flera gånger varit med om att det inte blir bra. Komma hem till någon och sen vara fast där. Om stämningen blir fel. INTE kul.
Nya fina skulle under inga omständigheter slänga ut mig på gatan.
Nog om det.

Var fuckingenda minut med honom gör mig glad på nåt vis.
Han vill lyssna på mig prata om ränder i timmar.
Han tycker det är gulligt och mysigt. Han har det stressigt på jobbet.
Jag säger: "Jag önskar att jag kunde göra nåt för dig, hjälpa dig..."
Han säger: "Du behöver bara vara...det räcker för mig!"

Jag kan inte sova utan honom.
Han håller sin arm om mig.
Vi vaknar om natten och kysser varandra.
Han vaknar igen och igen hård som sten...
Jag vet.
Han vet.

Han är yr. Han växlar mellan sina söta söta ord och att slinta när hans kött tar över och han faller bakåt, bakåt...
Jag får snart skaffa bettskena.
Vill så hårt.
Jag vill allt.
Idag kände jag hur stressad han var. Varm.
Jag ville gå över med dricka och mackor till honom och hans pojkar.
Jag är för långt borta.
Jag vill massera hans ömma rygg.
"Jag har ont i ryggen, lyfte fel idag..."

Jag brukar lita på mina sinnen.
Men jag känner mig lite galen.
Jag känner honom inte.
Jag har inte träffat honom.
ÄN.
Jag vill ta det lungt.
Hur gör man det?
Hur, när vi finns?
Hur FAAN ska detta gå?
Jag faller, faller så jävla fort men det känns som att flyga.

Hm...
Jag vet att jag funderar för mycket. Det gör jag alltid.
Mickel räv sa: "offra inte för mycket redan nu..."
Jag sa: "Hur menar du att det ska vara möjligt att låta bli?"

Nu har jag tänkt.
Inte heller denna man. Nya fina.... äger mig.
Men jag hoppas. Väntar kanske till och med. Det är inte bra.
Givetvis ska jag inte spela spel.
Det orkar jag inte. Sånt är tramsigt.
MEN.
Nu får nya fina nog komma och fånga mig...
Innan nån annan gör det.
Lammet har skickat flera sms idag.
Han är bara trevlig. Alltid en gentleman.
"Det vore trevligt att få träffa dig igen..." "Vi passar ju så bra ihop..." "Bara hör av dig så kommer jag och ger dig..."
Ärligt talat pirrar det i mig.
Ärligt talat är det svårt att inte tänka att han får komma hit nu, direkt.
För varför inte egentligen?
Varför skulle jag inte kunna få älska en ung hård man hela natten?
Varför om nya fina spenderar tiden framför tvn med vänner...fikar och dricker vin...när han sagt att han skulle jobba...
Varför?
Om jag inte är välkommen dit för att det är en liten stad?
Därför har jag ont i magen.

Det går fort.
Inte under 130 i den lilla lilla lågt gående bilen.
Det är vår.
Tidig vår. Jag vet att det är halt.
Jag vet att man borde ha vinterdäck.
Att vi inte har det.
Att han aldrig har det.
Det är mörkt.
Han släpper utan omsvep ratten med båda sina händer.
Börjar greja med något.
Han försöker skrämma mig.
Testa mig.
Det lyckas.
Jag säger ingenting.
Jag kontrollerar mig.
Andas.
I det som faktiskt var flera minuter kör vi så.
Det känns som längre.
Jag funderar på om detta är rätt kväll att dö.
Vet att ingen skulle sakna mig på ett tag.
Ingen skulle veta.
Jag tänker på min dotter.
Hinner inse.
Inse att jag vill fortsätta finnas för henne.
Att jag inte vill dö.
Inte då.
Där.

Aldrig på grund av honom.

Nya fina är målare. JA... Jag vet... Det där med hantverkare verkar dra. Men denna har jag faktiskt INTE valt baserat på yrke. Promice.
Vi pratade hur som helst om spackling en kväll. Det där med nyttan av att göra ett bra jobb första gången så man inte hamnar i att bli tvungen att försöka rädda ett dåligt hantverk. Sitt eget eller någon annans.
Jag blir stolt när jag hör honom prata om sitt arbete. Det är något väldigt attraktivt med människor som vill göra sitt bästa. Jag blir glad att en så hårt arbetande och yrkesstolt man vill vara min.
Helt enkelt.
De finns ju för övrigt på alla fält.
De där som INTE jobbar så. De som tänker "ingen ser ju ändå om jag spacklar här, det ska ju sitta skåp..."
Tyvärr fick jag ju en sån handläggare på försäkringskassan. Precis som med spacklet blir det MYCKET meckigare att göra det fint eller ens ok i efterhand.
Det hade varit så mycket enklare att bara snabbt göra jobbet rätt från början. Ha en som kan sitt jobb till att göra det.

Nu har det blivit ok ändå.
Jag är fortsatt sjukskriven till juli. Pengarna kommer.
Jag fick även rätt angående bostadsbidraget. ÄNTLIGEN.
För nu har jag ju en inkomst. Det kan inte ens de förneka. Det som är bra är att de insett hur de fuckat mig. Så jag får retroaktivt ändå från februari.
De är de annars inte alls skyldiga till. Vet alla det?
Hela systemet är uppbyggd så att de TJÄNAR pengar på att förhala och arbeta långsammare.
PÅ RIKTIGT!!!!
Helt enkelt. Jag kommer inte att vara rik. Men jag kommer inte heller att gå back varje månad.

En annan som tyvärr inte heller var nån mästerspacklare var den terapeut som jag skulle träffa som "komplement" till min vanliga.
Hårresande faktiskt, och tyvärr nåt som rätt garanterat kommer att skada arbetet helt.

Utan att veta någonting om mig spann hon efter tio minuter loss på inte bara mina sovvanor som jag ju redan nämt. Hennes fokus var på min ätstörning.
OBS! Jag har ALDRIG sökt för ätstörningar. Man får inte bara ÄNDRA hela ärendet så.
Dessutom kom hon av en slump på när det var ca fem minuter kvar att jag haft suicidaltankar. På det sa hon "men du har ju en dotter..."
Sen var det tack och hej.
Just ja, jag fick en brochyr med. Som hon framarbetat som visade med fina figurer hur man "loopade sig ur sitt missbruk".
Hur vet hon att jag inte gick raka vägen hem för att hänga mig?
Den damen hade rent faktiskt INGEN koll. Hon var för kåt på sin egen idé.
Dessutom.
Jag kommer ALDRIG! Att kunna ta "ätråd" av en tant som är hälften så stor som jag på alla ledder.
Ingenting var rätt.
Helt enkelt.

Nya fina gör saker ordentligt med mig med. Spacklar över varje skruvhuvud. Triangulerar mig.
Han vet när jag döljer sanningen något.
Väntar.
Frågar igen.
Han älskar det.
Just när jag tror att jag är cool. Att jag har nåt litet slags övertag.
Då kommer bredtacklingen.
Jag kan bokstavligt talat känna hur min hjärna ändras. Jag är fri att tänka vad jag vill. Vara mig.
Men han håller mer än jämna steg.
Jag gillar, GILLAR(!) Det vi har nu. Det som händer nu.
Vi får se sen.
Men jag är inte rädd. Inte orolig för nåt. Bara glad.
Möjligtvis lite ensam ibland.
I natt vaknade jag tre gånger och letade efter honom i min säng.

Ja.
Jag gillar när män är tydliga. När de leder. När de kallar mig "lilla gumman" eller "stumpan"...
När de klarar sig själva och gar kontroll på saker och ting. Gärna mig med till viss del.

Jag har inte för avsikt att analysera det.
Jag är även feminist.
Man kan dela på allt, tjäna lika bra pengar och ändå längta efter det där.
Det svåra ligger i att hitta en man som tänker likadant. Snubbar som är macho är lättare.
Jag tror nya fina är EXAKT vad jag letat efter.
Undan för undan avslöjas dragen. Han döljer dem väl. Spelar. Vill visa hur ödmjuk han är inför mig. Hur han respekterar mig... Vill inte skrämma bort mig eller ge mig fel bild tror jag.
Vi pratar om det.
Jag har rätt.

Idag är jag hos mina föräldrar. Jag väntar på en leverans. IKEA levererar nån gång mellan 9-16 på en torsdag!
Tur att jag är sjuk då.
Telefonen väcker mig.
"Hej det är Chrille från Bring!" Jag frågar om han vill ha hjälp att komma in eller så...
Han skrattar varmt... "Lilla gumman! Jag har egen bomnyckel..."
mmm... Lilla gumman ja... jag skrattar...

Jag sov middag.
Telefonen väckte mig.
En månad har gått...men det var Sockerbjörnen.
"Vad vill du?"
Hans röst rullar in över mig, och jag glömmer ett par minuter...
"Du vet vad jag vill..." "Knullar du nån annan?"
Då väljer jag den svåra vägen...inte den lätta...
Jag säger.. nä...

Jag säger inte att jag är kär.

Det kanske borde vara ett särskilt lås på min bom?
"I should have shanged the stupid lock, made U leave the key...."

Jag vet att man inte kan vara kär-kär i någon man inte träffat.
Men jag är utan tvekan förälskad i allt jag redan vet.
Hur vi förstår.
Hur han bryter ner men bara för att komma närmare.
Hur mina fantasier och hans går i varandra så tätt nu så att det inte är mina eller hans. De är beroende av varandra. Han är näring. Bensin. Den som öppnar alla dörrar och fördämningar. Men oxå den som håller mig. Ett kärl när jag svämmar över. Mina gränser. Mitt skyddsnät.
Allt.
Han skälver...sover för lite. Fumlar runt febrig..
Mina knän viker sig, ögonen ständigt så kåta.
Jag kan inte sova utan honom. Håller min kudde hårt, hårt och nära...

Livet är ju just nu ÄNTLIGEN ljust igen.
Detta beror på några olika saker.
Våren.
Att jag är av med den ständiga kritiken och kontrollen som Sockerbjörnen innebar.
Att jag börjat reda ut en del saker. Även städat lite. Putsade till och med fönster i går!!!
Energi.
Ny fina... som ger och ger.

Men.
En sak till som besvärar mig.
Vad jag ska göra med de andra...
Att låneboken Pär fortfarande tjatar på att ses ibland kan jag ju lätt styra bort. Låt honom sukta bara... "Åk hem till frun" säger jag!
Men.
Lammet... Jag hade ju sett fram emot honom som faaan.
Nu vill han... Var är du? Vill du inte ses? Han är så ung och fin... Jag känner mig elak. Jag undviker sanningen.
Tänker... "Det kommer ju ändå att dröja innan jag kan träffa nya fina..." "han behöver inte veta..." "jag har inte lovat.."
Men.
Jag vill bara honom.
HONOM!
Vad ska jag med nån annan? Jag är fullkomligt ointresserad. Jag sitter hellre och hör honom snarka till för att vi inte velat lägga på och avsluta vårt samtal, än jag sexar någon annan.
Inte ens Lammet kan vara bra nog.
Och.
Så är det Johan.
Min kära kära vän. Som alltid finns där. Som jag aldrig är kär i. Som inte är kär i mig... Säger han...
Som ständigt får mindre än han önskar. Som jag aldrig känner mig helt rättvis mot. Även om jag nog inte kan prata rakare även om dessa saker med någon annan.
Mitt hjärta blöder.
Han tycker så jävla mycket om mig. Varje detalj. Minns allt.
Drömmer om min kropp... Längtar. Dyrkar min breda röv. Kan inte sluta tänka på den...
Ja, det kan tyckas vara ett angenämt dilemma. Det kan oxå tyckas löjligt att jag är så rädd för att inte vara omtyckt för den jag är.
Men.
Jag vill dem alla så väl.
Jag vill skydda dem.

Jag har en väninna som jag tycker mycket om.
Juvelen.
Vi har kul ihop, det är lite hård jargong ibland, men det går alltid att säga precis som man menar och därför oxå säga ifrån.
Men jag vet inte.
Det fungarar inte så bra nu när jag har det dåligt.
Vid ett tillfälle blev hon lite stött att jag inte berättat för henne hur dålig jag varit. När jag så rätt rakt gjorde det ville hon kramas och "trösta"... Det hela blev mycket underligt för mig. Jag hade inget behov av det. Det var liksom hennes känslor av att "finnas där" som fick styra. Jag blev förvånad.
Hon var oxå väldigt noga med att trycka på att jag "alltid kunde höra av mig till henne"...
Bara...
När det var jobbigt som fan med Sockerbjörnen ville hon inte höra. Tyckte jag fick skylla mig själv mer eller mindre som valde honom.
Komentarer som "måste det alltid handla om dig?" har oxå börjat dyka upp...
Och...
NÄ. Det måste det inte.
Men säg inte att jag ska ringa till dig när jag mår dåligt då!

Nu har jag ringt och smsat vid fyra tillfällen. Jag har varit ensam och behövt träffa nån.
"Kan vi inte ta en fika, jag är i centrum vid dig nu?"
Eller... "Jag tänkte äta nån slags mat idag... Ska du det?"
Men hon är alltid trött.
Eller på väg att dricka vin med nån annan väninna.
Senast åkte hon tåget och satt och drack vin några minuter härifrån mig med en väninna.
Det kändes sådär att se bilderna på facebook måste jag erkänna.
Den sortens väninnor har jag faktiskt inget behov av. Den sortens väninnor är anledningen till att jag brukar vara misstänksam mot kvinnor.
Varför ÄR så många sådär?

Nu orkar jag inte ligga på mer.
Varför ska jag?
Jag har faktiskt fler vänner. Så enkelt är det.

Den nämnda "vinaftonen" gick det i själva verket ingen direkt nöd på mig heller. Det var i går och jag satt hela kvällen och tittade på hockey med nya fina på tråden.
Mysigt även om han är långt borta.
Idag blir det nog nåt liknande. Bara han kan få sina matlådor klara nån gång.
:D

Nya fina väljer musiken...