The storyteller...

Om det fortfarande är en eller annan som läser denna blogg så har ni ju märkt att den inte funkat så bra på senare tid.
Därför har jag (mot mina bloggprinciper) raderat ett helt inlägg. Lustigt nog tror jag att det var just inlägget om spöken och skelett som spökade.

Så bort med skeletten, bort med hjärnspökena och bort med det dumma inlägget.

Ny dag, ny kula, nytt drama ändå ju!

Mitt liv går och går. Vissa dagar är jag gladare för än andra. Sen sist har en del saker hänt.
Jag har varit på mitt första möte med min nya psykolog. Vi kan kalla henne "Psykologen". Hon verkar vettig, en erfaren och välutbildad dam med gråa tinningar. Min omedelbara respekt. Vi ger det en chans. Dessutom kostar det mig inget fram till maj.
Jag försöker få reda på hur jag ska kunna få till min försörjning för nästa termin. Om jag har någon möjlighet att få en individuell studieplan eller om jag är tvingad att vara sjukskriven/jobba för det stora möbelföretaget.

Så jonglerar jag som vanligt min Mor och Sockerbjörnen.

Ex: Sockerbjörnen är rätt sugen på att ta en större plats i mitt liv. "Meet the family"...typ. Men jag är väldigt medveten om hur tidigt det är i vår relation OCH hur slingriga vi båda kan vara. Hur fullkomligt omöjligt det redan nu är att planera någonting alls med den mannen.
Hänga med lillan? Njae... riktigt så gränslös är inte ens jag.
Men han hade lyckats glömma den där förbannade klockan en gång till hos mig. Eftersom jag inte vill göra en onödigt stor grej av det fick han komma hit och ta en kaffe fast lillan var hemma. No big deal... "Nu kommer min kompis, som ska ha sin klocka..." Just för att det INTE skulle bli nåt stort av det berättade jag för mina föräldrar att han träffat lillan. Ett dygn gick... Sen kom det...

"Du vet att du inte kan släppa in honom i lillans liv va?" "Lillan har ju aldrig sett kärlek på nära håll, hon är för liten för att förstå sånt..." "Han har mer att tjäna på att träffa henne och inget att förlora!"
SHIT! Vad arg jag blev...
Vad TROR hon om mig? Jag frågade. Hennes svar blev ungefär att det viktigaste hon lärt sig av åren med mig var "att man verkligen inte KAN veta..."
Hon trodde med andra ord att jag KANSKE skulle tro att jag hittat en ny pappa till lillan. Att jag skulle hångla upp eller till och med sexa honom när hon är här hemma!

!!!!!!!!!!!!

Sen avslutade hon med att säga att hon "alltid får städa upp röran som blir" och drog en parallell till att hon tidigare ERBJUDIT sig att betala för mitt terminskort till tåget.
Vid det här laget hade jag fått ganska nog.
"Alltså Mamma, har jag fattat rätt nu? Du kopplar ihop min brist på pengar med att jag skulle KNULLA sockerbjörnen inför lillan? Lugna dig lite nu innan jag blir arg!" Hon tyckte jag kunde ta upp det med min psykolog... DET kan hon lita på!

Sen var det slutpratat om det.