Arton dagar över jul – knappt någonting. Nitton dagar över ankomst – högst sannolikt ingenting utöver ett mass-sms. Det är realitet och utgör ett dokumenterat ointresse. Förtroendet är lågt, knappt över rotnivå. Underliga adresser, inte en natt hemifrån, aldrig hembjuden – rättsfakta tillräckliga åtminstone för sannolika samboskäl eller i varje fall full bevisning för en begränsad satsning. Vid min fria bevisvärdering tillämpas in dubio pro fiscus snarare än pro reo. Jag är fogden som ställer villkor och kräver in skatter och livsandar. 

Jag som aldrig är svartsjuk krälar i ett förnedrande paranoidträsk och misstänker både fd kollegor och sekreterare. Känner mig billig där jag står med hjärtat utsträckt i handen utan att du ids ta emot. Jag mår inte bra. Du förtjänar att vara med någon som du är förälskad i och jag förtjänar någon som är kär i mig. Du säger att du är kräsen. Den som följer dina pilar och uppfyller kraven kanske syns därifrån, där du sitter ensam - utan att dela med dig - högt uppe på din trädgren?

Jag är så ledsen men jag fixar det inte längre.

Lämnar kvar den andre på marken: förbryllad, skakandes på huvudet.

Flyg, flyg, fula fluga flyg!

Hovmästaren! Jag har en fluga på min cheeseburgare

Givare och tagare

Bollywood hänger på vampyrtrenden

Längtan efter närhet och ömhet skär sig mot vetskapen om obesvarade känslor. ”Gråt ett grand för så trista fakta”.

Om man inte är disponerad för gråt är det ok att bara gräma sig då?

Min mamma, som inte har hört av sig sedan min födelsedag - när jag hade fräckheten att inte bjuda på tårta utan valde att bjuda hela släkten och vänner på fest veckan efter i stället, ringde i natt. Första samtalet hörde jag bara en man som skrek i bakgrunden. Jag ringde tillbaka fler gånger, det svarade och skriken fortsatte men ingen sa något. Tredje försöket fick jag kontakt med mamma. Hennes vän, 81 år, skrek, krampade och var onåbar. Hon väntade skräckslagen på ambulansen.

Från ambulansen ringde hon igen. Lugnare när andra tagit över befälet. När hon åkte hem från Huddinge halv sex i morse var han fortfarande inte kontaktbar.

Ekot av hans ångestskrin sitter kvar i skallen. Om han hade varit ensam skulle ingen ha hört honom. Det var en otrolig tur att mamma var där. Ytterligare motiv för att inte bo själv.

Nu på förmiddagen hade han druckit lite vatten vilket tydligen är ett väldigt gott tecken. Mamma, som inte kunnat sova en blund, är på väg tillbaka till sjukhuset. Hon tackade nej till skjuts "det går lika bra med tunnelbana och buss". Hon ska ringa för hämtning om hon känner för det senare idag. Hoppas att hon gör det för hon måste vara alldeles färdig.

Hennes vän är världens snällaste man. Han sköter sitt hus och sig själv. Undrar oroligt hur stroken kommer att påverka honom? Jag läser om humörförändringar och depressioner. Tur att han fick hjälp så pass snabbt ändå. Det förbättrar tydligen oddsen.

I förrgår väcktes jag efter fem (5 a.m.) och kunde inte somna om. I går natt väcktes jag efter två och hade problem att somna igen. Vad är det här? Jag som alltid sover som en gris. Vem är det som väcker mig på nätterna?

Nu är jag ju trött fast jag ska ut i kväll - ingen bra satsning. Ben&Jerrys new york super fudgeglass nu innan sonen äter allt.

Vi fick skjuta fram gravölet i kväll till nästa vecka på grund av kräksjuka. Men vad är en trevlig pubkväll mot en timme i gymmet?

Jag har fått sms. Från min klasskompis från småskolan. Han som frågade chans, fick nej, men ändå kontaktar mig då och då. Sist (i sensomras) fick han mig att boka lunch för att sedan försvinna. Nu vill han bjuda på middag och förklara sig. Vad tycker ni? Ska han få en chans till? Jag har tråkigt och behöver något spännande att tänka på. I somras började jag titta på det som han jobbar med och intressera mig för det. Nu är jag betydligt mindre entusiastisk. Han får uppförsbacke - det är en sak som är säker...

Går det att spekulera i en man som skor sig på regala hästar eller är det dömt att misslyckas?

/Amicus curiae

- Finlands sämste boxare.

Jag undrar varför jag beter mig som jag gör? Jag är förälskad. Han närmar sig mig. Pang! Då smäller det till rakt på hakan. En klockren elakhet serverad utan inlindning. Efter ett tag vågar han ta ett kliv närmare igen. Tjoff – mitt i nyllet! En rak höger. Glad över att ha ”kommunicerat” i fredags. Hoppas att han vill med mig. Med en listig vänsterhook droppar jag illa maskerad kritik mot honom, hans situation och hans intressen. Varför gör jag så? Jag kan inte vara klok.

Jag tror att jag testar. Klarar han av mig? Hur mycket tål han? Hur mycket vill han? Jag är en rädd fegis. Så kan jag säga sedan, när jag sitter och tycker synd om mig själv i min ensamhet: ”jag visste det, han ville inte ha mig. Han är dum och jag är komplett oskyldig."

Studsar runt lite och jabbar löst – helt ofarlig. Det är jag - och vad var det jag sa? Snäll som ett lamm. Det är ju jag. Egentligen. Nästan. Ibland. I alla fall innerst inne. Och jag vill väl, innerst inne.

Vad är det för likhet mellan Anders lillen Eklund och en kofta? - Båda saknar slag (mina skojsiga skämt har för länge sedan passerat bf-datum).

RING, ring - bara du SLOG en signal...

I dag gick vi och tittade på en lägenhet. Jag gick från Söder till Torsplan (Röda Bergen). Vid Centralen mötte jag min bostadssökande vän, sedan tågade vi vidare tillsammans. Efter visningen promenerade vi över Västerbron tillbaka till Söder, tog en välförtjänt latte (och semla förstås), sedan trampade jag hem genom Tanto. Totalt (enligt Hitta.se) 1,12 mil.

I lägenheten berättade mäklaren att föreningen hade ansträngt sig för att hitta helt korrekt tidstypiska nyanser i porten och att man oroade sig för att plantorna i den för byggperioden (1920-tal) karaktäriska trädgården inte skulle klara saneringen som skedde utanför fastigheten. Jag vet inte - jag tycker nästan att det är skönt att jag bor i mitt sunkiga ocharmiga hus på Söder där vi inte bekymrar oss så mycket om plantor och nyanser - bara de städar undan spyorna från den stackars hemlöse som bor i vår trapp under dessa bistra vinternätter. Grannarna har också gjort ett tjusigt konstverk av tuggummi som de kletat på väggen i trapphuset. Känns nästan befriande. Jag tror att jag har hittat hem. Jag skulle bli glad om jag fick tummen ur röven och fick upp mina lampor och tapeten bakom garderoben som står mitt i rummet. Bekymrar mig inte om mina dörrhandtag är tidstypiska eller inte. Typiska för 60-talet förresten? Inte så värst mycket att trakta efter.

Många unga par som spekulerade på den lilla tvåan. De frågade om daghem och lekplatser. Så skönt att det där är avklarat för egen del!

På Spotify just nu: Kings of Leon Sex on Fire. Bra. Kan relatera till texten.

Min fd vän och jag gillade samma saker - eller var det han som alltid anpassade sig till vad jag ville? Det kanske var så? Inte konstigt att han inte längre vill vara med mig så mycket.

Min kompis och jag handlade precis det vi var sugna på att stoppa i munnen i kväll. Nästan ingenting som han ville ha gillade jag. Jag ville ha avocado, mozzarella, parmaskinka, ruccola och ostkaka. Han ville ha ananas, gorgonzola, lövbiff, grönpepparsås och citron- och mangosorbet. Han ville hyra en tung seriös film, jag något lättsamt kul. Vi åt lövbiff med grönpepparsås, gorgonzola och glass. Och hyrde "Sommaren med Göran". Ge och ta - det är vänskap. Mysigt.

Gick och hämtade en vinbox i bilen. Den är full med sprit som jag inte har orkat åka tillbaka till systemet med. På jobbet skämtade vi om att jag skulle ställa mig utanför en skola på en fredageftermiddag och tjäna lite extra. Känner mig lite som storsmugglaren när jag hämtar i lagret i garaget. Måste hämta depositionen från lokalen och lämna tillbaka spriten innan det är för sent. Vem vill ha fem flak starköl hemma? Inte jag i alla fall. Det är pengar att hämta - jag är verkligen alldeles för slö.

Nu har jag sagt hej då till avdelningen och till honom.

Han ställde in sin lunchdate med en kompis för att hålla mig sällskap och kom till mitt rum efter alla hade gått i kväll (utom vår chef som aldrig går före kl åtta på kvällarna) för att höra när han skulle kunna komma förbi gissar jag.

Vi kramades, pratade och jag sa hej då - för att jag, precis som hans förra kk, hade fått för mycket känslor. Han påminde mig om att det faktiskt var jag som hade sagt sex only och att vi inte hade någon framtid tillsammans. Jag medgav mitt avtalsbrott och tog på mig fullt ansvar.

Min kropp är jättearg på mig nu och längtar efter honom. Jag säger till den att hålla sig på plats i korgen, men den lyssnar inte. Vad heter det: Anden är villig men köttet är svagt? Tur att jag sitter själv här och suktar i alla fall.

Så snart sonen spelat färdigt, vad det nu är han spelar, så ska vi gå och köpa mat på valfri restaurang och även inhandla semlor. Varning: Tänd inte Semmel-lampan! Så fort man har börjat är man sugen jämt. Jag äter mina med varm mjölk - mmmmumsigt. Tröstmat. Jag som normalt inte ens är särskilt förtjust i socker, grädde och marsipan - men semla.... SEMLA med mandelmassa - det är nåt speciellt de' se'. 

Jag har städat och slängt två ”tunnor” papper på jobbet. När jag kommer hem har städerskan varit här. Jag hade glömt att hon skulle komma i dag. På bordet ligger mina ca 10 papper i en hög (räkningar, inbjudningslista till min fest, Spotify-kvitto odyl). På det översta står textat ”SLÄNG om det kan slängas. Annars fixa ett system för papper”. Ska en städhjälp beordra vad jag ska göra med mina prylar? Funderar på om jag ska lyda eller bli putt.

Jag har lite träningsvärk i armarna. I morgon kväll lär det inte vara mkt folk på gymmet. Bra – trivs bäst när det finns plats. I morse slängde jag in en påse is i gymmets frysfack. Nu är jag beredd.

Firade sonens namnsdag med Ben & Jerrys half baked; kakdegsglass - mums.

Åh Cole Gioberti på TV7. Ha det var länge sedan! Det är konstigt när man inte kan minnas namnen på de svenska partiledarna men en rollfigur som Cole Giobertis namn dyker upp i skallen direkt utan problem. Vindallas måste ha varit pre-senilperioden.

En kilometers promenad på löpbandet. Stretcha. Alla maskiner var upptagna så jag stretchade på själva löpbandet. Undrar om folk retade sig på det? Det skulle ju inte funka om jag blev av med maskinen inför min efterföljande löpning. Sedan tre kilometers mkt långsam (8km/h) löpning på bandet. Trodde jag knappt skulle behöva duscha men eftersom det tog en sådan lång tid (ca en halvtimme totalt) så hann jag få upp en ordentlig värme i alla fall. Hittade en isbehållare i kylen på gymmet som jag helt fräckt använde till att kyla benhinnorna efteråt. Stretchade. Körde alla "mina" maskiner vilket ledde till att jag spenderade säkert en timme på gymmet. Duschade. Sedan pulsade jag hemåt i snöovädret. Avslutade med isning och Voltarensalva.

Och vet ni vad? Jag känner ingenting i benen! Får sköta mig och ta det riktigt lugnt så att jag kan springa ordentligt i vår.

Vägde mig på gymmet. Sedan gångtävlingen slutade i mitten av december har jag knappt lyft min tunga gump ur soffan. Jag har också tröstätit en del. Hade ändå inte gått upp någonting! Skönt. Förstår inte riktigt hur det funkar för jag har helt klart lagt på mig fett under den här månaden. Nu ska emellertid uppryckning ske. Så att jag är i form till våren när jag enligt Pjoltas astrologen kommer träffa idealkillen. ;) Kanske i Berlin dit jag ska över Kristi Flygare?

Inviger min fina datorkudde som jag fick i födelsedagspresent. Det är skönt att halvligga i fåtöljen med datorn i knät.

I morgon fyller två kompisar år och Carl/Karl har namnsdag. En bra dag.

När jag första gången SÅ förvånad fann mig ligga ovanpå min 17 år yngre helläckre fd vän så kläckte jag ur mig att sex only var det enda som skulle kunna komma i fråga mellan oss. Jag kunde minsann aldrig gå runt på stan och hålla hand med någon som folk undrade om det var min son.

På 80-talet hade jag ett kk-förhållande. Det var raka rör, pang på rödbetan och en klapp på rumpan som närmaste ömhetsbevis. Men efter ett tag så sa min kompis att han var förtjust i mig. Han ville ses oftare än jag och det hela ledde till att jag började få dåligt samvete. Jag avslutade därför vårt praktiska arrangemang.

När fd vännen och jag hade vårt samtal så slog vi fast att det var sex only som gällde, men han sa samtidigt att kk-bekantskaper aldrig brukade fungera. Det blev oftast en person som kände mer än den andre. Han hade ganska nyligen avslutat ett sådant med en tjej som bodde i kvarteret för att hon utvecklade känslor för honom som han inte besvarade. Misstänker att han höll på att fasa ut mig redan i julas.

Jag passar inte i sex only-relationer. Om man tar bort allt kel och smek, gulligt och mysigt så blir det torftigt och tråkigt. Samtidigt så funkar det inte med mys och smek med en person som helst inte vill. Antingen så känner man för mycket och vill mer (fast inte med någon som inte vill - dilemma) eller så känner man för lite och avstår helst - om man är man kan man stå ut för att få sex (se föregående inlägg). Mannen kan t.o.m. ljuga och låtsas för husfridens/sexets skull.

Jag undrar om jag är mest besviken över att han har undanhållit bebis och aktivt förnekat sin sambo eller över att han inte är intresserad av mig (utöver ligga)? Vågar nog inte erkänna att det säkert är det andra som jag tycker är värst. Det skulle låta väldigt omoraliskt eller hur?

Vad det än är så passar inte några halvmessyr kk-takter mig. Jag vill ha mer/bättre/ärligare. Tyvärr - för det är synd på så rara ärtor. Lagom rara säger säkert ni - men så känner jag iaf.

Hur kommer det sig att killar inte alls verkar vara bekymrade över att göra saker mot sin vilja bara för att få sex? Nu invänder säkert flera män: ”Bara?” ”Det går inte att sätta ihop orden bara och sex”.

Jag tycker att man närmar sig prostitutionsgränsen när man låtsas och fejkar känslor för att öka chanserna till några minuters intimumgänge. Jag skulle hellre vara på egen hand än tvinga mig till dylikt falskspel. Får man inte dåligt samvete av att spela känslor som man inte har? Eller helgar ändamålet alla medel? Och hur mycket måste man fejka och ljuga för att få komma till, utan att kvinnan inbillar sig att hon betyder något och blir jobbigt klängig? Hur många sms måste/kan skickas? Vad kan stå i dem? Är det bäst att hålla sig till återhållsamma kramar och puss-smileys eller kan man t.o.m. få napp om man håller sig helt på kompisbasis? Hur mycket måste man hångla för att få ligga? Hur länge måste man stanna innan man kan springa hem efteråt? Svåra frågor, svår balansgång. Man vill ju kunna komma tillbaka vid behov.

Män verkar också kunna nöja sig med att bli ihop med vem som helst som ställer upp bara för att slippa vara (läs ligga) ensamma. Det är visserligen ett sympatiskt drag – att de inte är så kräsna. Men eftersom de inte har gjort ett särskilt noggrannt val tvivlar de snart på att det är rätt - och när det kommer någon som verkar snyggare/bättre/sexigare/roligare då startar våndan. ”Hmm, jag vet vad jag har (= regelbundet sex) men inte vad jag får. Åh, jag mår så dåligt av dessa livets dilemman att jag håller på att hamna i ett svart hål nu pga mina valkval”. Det är då vissa män börjar låtsas och fejka för både ”livskamraten” och den nya kk:n.

Många män kommer verkligen från Mars.

Och nej, jag är inte ett dugg bitter eller känner mig lurad och sviken – det är bara som det verkar...

* * *

Idag tog jag en snabblunch på Donken. Vid bordet bredvid satt ett par 60+ som uppenbarligen inte hade träffats IRL förr. De såg verkligen ut att vara lite på dekis (lunch på Donken? Say no more...) men satt och skröt om hur mycket de sportade och hur många intressen de hade. Jag rös - jag vill verkligen INTE utsätta mig för det. Som det känns nu är jag hellre utan.

I förrgår lyckades jag lura med min kompis på Up in the air med George Clooney. Lite småputtrig men inte mer.

Sedan bjöd han på fancy drink på en bar. Därefter promenerade vi till en restaurang ”En ful och en gul” och åt avsmakningsmenyn; pekingdumplings, pilgrimsmusslor, hängmörad biff, rödvinsanka, tigerräkor och palmbladspannkaka med frukt och glass. Pilgrimsmusslan och tigerräkorna var helt underbara! Resten var också mycket gott. Rekommenderas.

Sedan avslutade vi på ”Och himlen därtill” baren i skatteskrapan - ett perfekt slut på en supermysig kväll.

I går släpade jag sonen runt Årstaviken, kollade Liljeholmsgallerian för första gången och såg uppvisningen på konståkningen. Känner mig redo för min sista arbetsvecka på min avdelning. Snyft.

Trött, trött, trött

precis sett Inglourious Basterds - bra film. Jag gillar Brad - han har komiska kvalitéer.

Imorgon blir det film och restaurang. Enligt nyligen inkommet sms ska vi äta gott för vi är "fina och förtjänar det" och "jag känner ingen 50-åring som är så fräsch som du". Avsändaren svarade inte på hur många 50-åringar han känner men jag håller med honom om att vi förtjänar en helkväll. Ska försöka förmå honom att se Up in the air med Clooney - den verkar kul. Svarar på era kommentarer i morgon när jag är utsövd och fräsch - hoppas att det är ok.

Good night folks!

Klippklippetiklopp

snön gör klumpfot obrukbar

hipphippetihopp

skutt på isig trottoar

drippdrippetydropp

sulan är totalglashal

svippsvippetysvopp

ligger helt horisontal!

För mer än 15 år sedan jobbade jag med en pojke. Jag tyckte att han var alldeles för ung för att jag skulle våga tänka på honom på allvar. Han var säkert sex år yngre än jag. Vi hade något speciellt. När alla andra gick hem fortsatte vi våra krogrundor och avslutade dem med promenader mot våra förorter i närheten av varandra. Jag var verkligen kär i honom - fast vi gjorde aldrig något fuffens. Han brukade säga att jag var hans idealkvinna. Han skulle aldrig äventyra en småbarnsmors trygghet och splittra en familj.

Han hade det jobbigt med sig själv. Han var lång, mörk, snäll, snygg och hade dubbla akademiska examina som han läst parallellt med väldigt höga betyg från bägge linjer. Det gick inte att förstå varför han var så knepig. Ingen visste vad som låg bakom hans perioder av tungsinne. Han hade så mycket som talade för honom.

För nästan tio år sedan tog han sitt liv. Jag saknar honom så. Förra sommaren såg jag en kille som var otroligt lik honom. Det gjorde fysiskt ont - hugget när jag påmindes om att jag aldrig skulle få se "originalet" igen. Nästan varje gång jag springer så fantiserar jag om att han löper bredvid och peppar så som han gjorde en gång. När jag bjöd in till min fest - och även under själva festen - så tänkte jag flera gånger att han skulle ha varit där. Han saknades. Han saknas mig.

Om några veckor ska vi ut några stycken från det gamla gänget. Vi brukar ses i hans åminnelse. Tyvärr har puben, där vi brukade hänga, stängt - men det spelar ingen roll var vi är. Han är med oss ändå. Jag släpper inte iväg honom - inte än.