Ut från jobbet strax efter fem. Ösregn. Hämtar hojen i cykelrummet och kommer runt hörnet på gatan. Avspärrat. Nej det går inte att ta sig till Söder om stan förrän Medvedevs plan har lämnat Arlanda. Beräknad avgång kl sex. Regnet börjar ta sig in under kragen. Skinnhandskarna är dyngsura. Men jag står här mitt i Stockholm. Hur kan förpassandet av min ringa person från city till Slussen kunna skada vår viktige gäst från öst när han sitter sin bil i närheten av Arlanda? Sent om sider öppnas vägen iallafall. Tjockt med bilar och cyklar. Vi är tre-fyra cyklar i bredd på cykelbanan som knappt har plats för två hojar bredvid varandra. Det går i snigelfart. Jeansen är genomblöta. Droppar och imma gör att jag knappt ser något genom glasögonen. Vad gör alla dessa dårar ute cyklandes i spöregnet? Min täckjacka från H&M à 299 kr känns inte skön när den är blöt rakt igenom.

Kommer iallafall hem till sist.

Vilken tur att man slapp åka kommunalt. Bli utsatt för smitta och bli förkyld. Nej tacka vet jag friska luften på Skeppsbron och Götgatan. Fast jag borde kanske ha packat regnstället? Orut.

Ps. Kan det vara nationalekonomiskt försvarbart att stänga av E4:an från Stockholm mitt i värsta rusningstid i en timme i stället för att skjutsa den ryske vännen t.ex. i en helikopter?

Dagens meddelanden: ”Du är superfin!” ”Du är supermysig.” ”Du är så söt.”

* * *

HAN är så söt, superfin, supermysig

- och totalt vanebildande.

Min kompis berättade att hon hade rest hem med SAS för några veckor sedan. Flighten var försenad nästan en timme. Planet fick landa vid inrikesterminalen. Passagerarna skulle bli tvungna att bussas över till terminal 5 (utrikes). Sen kväll, alla trötta. När det är dags att lämna flyget säger den entusiastiska flygvärdinnan: "Och tänk vilken tur vi har! Vi får gå ut både från bak- och framdörren!"

Ingen passagerare gjorde vågen.

Coffee, tea or me?

... men den här killen har kanske gått över gränsen.

Varför hyser jag denna samhörighetslängtan? Drömmen om att hitta den rätte. Okey det är väl förståeligt att man hoppas på kärlek. Men skulle det sitta i vägen om man tänkte på något annat ibland? Om man bara lutade sig tillbaka och var nöjd ett tag? Varför känns det som om jag väntar på något? Låter dagarna passera i avvaktan istället för att njuta av nuet.

Det är nästan som om jag applåderar alla tecken på ointresse från vännens sida. Jag ”gottar” mig åt dem, vrider och vänder och får bekräftat att vi inte passar tillsammans. Preventivt sörjande inför det oundvikliga. Fast han är perfekt. Vi gillar och skrattar åt samma saker och tycker lika om mycket. Jag blir varm när jag tänker på honom. Men...

Jag kan vara väldigt hård när jag ska vara rolig. Speciellt mot mig själv – ofta innebär det att han indirekt får en doja. Han sväljer allt utan att slå tillbaka. Undervärdera inte dig själv, är hans enda kommentar. Inte konstigt att han håller på sitt och tvivlar. Jag tvivlar ju i högsta grad. Undrar om jag ens ger honom en chans? Jo jag är villig att ge honom den, men om han vill ha den så får han lägga på ett kol för jag känner att vi glider från varandra.

Under tiden så väntar jag. Frågan är bara på vad.

Antar Margarethas utmaning!

Grannarna dunkar som vanligt. Det stör mig inte längre.

De har säkert inte det lika häftigt som vi.

Den här veckan har jag haft en dov halskänning och vaknat med huvudvärk varje morgon som bara har blivit värre framåt kvällen. Min vän har känt likadant. Men igår eftermiddag när jag skulle gå ut med mina pojkar så kände jag mig plötsligt tipptopp. Perfekt partysjukdom.

Idag vet jag inte riktigt vad huvudvärken beror på...

Drar iväg på tjänsteresa i morgon. Åter måndag kväll. Gillar att bo på fint hotell och gå ut och äta på arbetsgivarens bekostnad. Behöver också bunkra sprit inför mitt party nästa år. Nästan värt de mer än 1000 sidors läsning som mötet kräver... (och som jag ärligt talat snarast skummar genom än läser - lova att inte skvallra).

AIK Cupmästare. Också. I like!

Skyltar för den trasiga hissen är uppsatta på varje våningsplan. Jag reagerar på skrivsättet.

Utropstecken börjar användas i var och varannan mening. Man känner sig tvungen att visa hur mycket man verkligen menar det som skrivs. Jag är likadan. När jag sms:ar måste jag backa och rensa i mina utropstecken. Utöver utropsbehovet måste jag också visa hur jag känner mig. Gärna flera gånger i varje text. Smileys förorenar varenda stycke. Är det en könsfråga? Jag har för mig att tjejer är piggare på att piffa upp sina texter än män.

Art thou pale for weariness
Of climbing Heaven, and gazing on the earth,
Wandering companionless
Among the stars that have a different birth,--
And ever changing, like a joyless eye
That finds no object worth its constancy?

Vet jag vad jag vill egentligen, undrar WoW och Fen. Nej det vet jag inte. Jag har snubblat över en McPerfect vars största fel är att han är så ung att han kunde vara min son. Ett annat ”fel” är att han – till skillnad mot mig – har ett liv. Han har massor av nära vänner och är tight med sin familj. Dvs. det händer ofta att han har roligare saker för sig än att sitta och hålla hand med mig i soffan. En sådan kille kan man ju inte vara med, eller hur?

Han kanske är viktigare för mig än jag för honom bara för att jag lever så asocialt? För att jag på grund av ren slöhet har slarvat bort många vänner. I stället för att sura över hans beteende borde jag jobba på att fylla mitt trista liv med egna grejer. Han är underbar som bringar mig värme, ömhet och glädje och jag är en idiot. Just nu har jag drabbats av ett ögonblicks klarsyn. Får gå tillbaka till detta inlägg när jag börjar känna mig åsidosatt igen. Måste fråga mig hur det nu var med ”Set them free”? Är det bara snack från min sida?

Jag lyckades klämma ur honom att han inte gömmer på någon flickvän hemma i alla fall. Han tycker att jag är knäpp som var tvungen att fråga. Men eftersom han inte vill ha hem mig eller sova över så kunde en av orsakerna vara att han hade någon väntandes hemma. Han förnekar det, så då är anledningen "bara" att han snabbt vill bli av med mig när han fått nog. Mot det finns endast ett botemedel. Jag ska bli så oemotståndlig, trevlig och underbar att han inte får nog. Det blir en baggis! :)

Discot var världens flopp. Det stod några "dinosaurier" (60+ väteperodixerade hår, nitbälten och skinnbyxor - lite Patsy över sig) och hängde i baren. De var säkert med på den tiden det begav sig. Jag ville helst inte se dem för det påminde mig om hur gammal jag är. Gick hem tidigt.

I veckor har vännen och jag talat om att sticka iväg den här helgen eftersom det är halvdag i morgon. Vi skulle övernatta ihop för första gången. Men i förrgår nämnde han att hans mamma hade kallat till "den sista måltiden" i morgon kväll i deras hus innan de flyttar därifrån. Jag sa ingenting, men bestämde mig för att om han valde att åka till sin familj istället för med mig så hade vi umgåtts nära för sista gången. Jag kan inte vara med någon som ständigt prioriterar bort mig. Halva dagen igår och halva dagen idag har jag sörjt och varit ledsen för jag var ganska säker på att han skulle välja att vara med familjen. Han har - på mäns vis -  varit totalt omedveten om min inställning och om vikten av sitt val.

Men han har nu meddelat att han kommer med mig i morgon och jag jublar - om inte högt så åtminstone inombords. Tack för att jag får njuta av detta härliga åtminstone ett tag till!

Han är så rar att det är fräckt. Hur ska jag klara att hålla distansen då? Har iaf lyckats avstå från kärleksord i dag. Bara ett litet p & k undslapp mina olydiga fingrar vid det sista god natt-sms:et. Undrar om han märker att jag är fjär? Han är långt från dum. Mr Perfect, synd att man inte kan matcha det.

Lyckades tappa skruven till min cykellampa i fredags (hade annat i tankarna). Köpte ny lampa idag. Har stolt lyckats skruva fast både fram- och baklampa utan problem. Kvinnor kan!

Nu ska jag försöka somna, behöver sova ikapp lite. Kommer inte i säng före halv två på nätterna. Det funkar inte när mobilen ringer halvsju. Good night folks! Sleep tight.

har jag befunnit mig de senaste veckorna. Drogs med av gulliga sms och andra meddelanden, började inbilla mig saker. Tokiga tant! Vad pinsamt. Skäms när jag tänker på det. Fick mig en tankeställare idag när jag märkte att jag höll på att tigga efter sex lite tidigare än på fredag. Förutom Buggen har jag tack och lov oftast kunnat hålla tillbaka och styra mina känslor till stor del. Nu försöker jag ställa om siktet. Det är ”bara” sex mellan oss. Med hänsyn till hur väl vi fungerar ihop på det området så är det inte illa.

På torsdag ska några andra tanter och jag ut på disco. Jag känner för att hälla i mig en del. Då blir jag bakis på fredag men det tänker inte jag bry mig om – för jag har ställt om siktet. Jag ska ha kul och tänka på mig själv främst. Vi kan ses ibland – men bara om jag inte har något skojigare för mig (svårt att tänka mig vad det skulle vara - helt ärligt, men ändå...principen).

Nu är jag fånigt lättstött också, men jag behövde nog den här realitychecken. Komma till sans. Fokusera på annat. Tänker inte ens kolla på mobilen i kväll. Tar ledigt. Ska t.o.m. äta en av hans chokladbitar ikväll, utan honom.

Så får det bli.

Innan jag hann masa mig iväg ut till landet ringde en kompis som ville lufta sin båge kanske för sista gången i år. Vi stämde träff på landet. Han ville hugga lite ved för det ska tydligen vara bra för någon spec muskel - (fråga mig inte. Han får gärna hugga hur mycket han vill).

Jag skulle ju dit och vintra så det passade bra. Eftersom det regnade så blev det inte så mycket huggande och vintrande - däremot lyckades jag lura ut honom på en långpromenad så att jag fick lite steg. Sedan gick vi in och spelade kort och snackade. Lagom söndagsavslappnat. En bra dag, trots allt.

Love Actually som jag har sett mängder av ggr eftersom vi har den på cd, känns ändå som en fin avslutning på en bra helg - som började världsrekordbra - men som inte har slutat så illa heller. Wandus tycker att jag är käck och kavat - måste bli lite mer negativ och hård tror jag... Glöm ovanstående inlägg och kanske några veckor bakåt också. Kan negga lite över Merci-reklamen. Är inte den värsta spypåsen?

Fick gå upp i ottan i morse (8.00) bara för att åka till landet på "städdag" i föreningen. Lyckades ändå drälla in en kvart för sent. Fixade vägen och eldade sly. Hela tiden med känslorna från gårdagen i behåll. Jag var kvar i smekningar, närhet och dofter. Kroppen bar på minnena redo att plockas fram så snart jag ville. Härligt att gå omkring i en sorts glad-bubbla och bara må otroligt gott.

Frysen på landet har packat ihop. Skulle på födelsedagsmiddag på kvällen så jag hann inte ta hand om (läs slänga) tinad löjrom, rinnande blåbär och kycklingfiléer m.m. En överfull frys rakt ner i soptunnan. Eftersom vi är två som delar så känns förlusten mycket lättare. Det är bara en halv frys + innehåll som skall ersättas av mig. Maken är helt ovetande på semester/höstlov med barnen i Grekland. Måste åka tillbaka i morgon och ta itu med maten innan den börjar lukta. Behöver också plocka in möbler, stänga av utevattnet och kånka ned blomkrukorna i källaren. Vintra helt enkelt.

Båten har vi hackat upp ur isen mer än en gång - varför skulle just detta år vara annorlunda?

Jag åtrår honom hela dagarna. I måndags hade han nackspärr, tis-onsdag bodde barnen hos mig, igår var jag ute med mina gamla gymnasiekompisar, i kväll var första kvällen på mer än en vecka! Tänk vad snabbt man blir beroende av njutningsmedel. Han är min lyckodrog.

Vi går till hallen och köper lite mat, korkar upp en vinare, kastar oss över varandra. Sedan äter vi och dricker. Kastar oss över varandra igen. Allt är perfekt - vi funkar underbart ihop. 

Nu vet jag vad fredagsmys står för.

Fick en förklaring på adresserna. Han har en namne i lägenheten mitt emot (som är gift och 10 år äldre). För att kunna särskilja sin post så står han fortfarande skriven på sin gamla adress och eftersänder därifrån. På så sätt kan de se vems post som är vems. Otroligt! Men med största sannolikhet helt sant.

Min bild från Galgbacken i Visby - maffig va?

Efter lite trapphångel efter jobbet idag hoppade jag upp på min springare och hojade iväg. Vid Gamla Stan stod en massa poliser och vinkade in cyklister. Till min bestörtning insåg jag att jag varken hade satt på någon lampa eller hade en fungerande ringklocka. Vem kan tänka på så världsliga saker som mörker och lampor när man bara har mysiga kyssar i skallen? Det skulle säkert bli dyrt...

Av någon outgrundlig orsak så lät polisen mig bara passera.

Borde köpa en lott.