Nu börjar måttet rågas. När passagen lägger in reklam som följer rakt över den text man vill läsa utan något kryss att ta bort den med - då undrar man om de inte biter den hand som föder dem genom att göra det fullständigt omöjligt att vara kvar på domänen. Det är mycket provocerande. Jag tänker pröva hur det är på reklamfria Wordpress.

Det är ganska dumt att med snedvriden girighet skrämma bort alla besökare. Snacka om att slakta hönan som lägger äggen.

Han som gör mig glad på jobbet kollade att vi har synkat våra semestrar i sommar. Undrar om han har haft tråkigt under de senaste veckorna när jag har varit ute och rest?

Jag har under våren saknat ett par lågskor som man kan gå i ute och ha på sig när man går på externa möten, dvs. något mer propert än gympaskor a.k.a. "promenadskor" som min mormor skulle säga. Mina jodphurs/kängor känns lite väl vintriga när det är över 15 grader ute. I New York hade jag tur och hittade två par sköna och prydliga skor på Ecco. De var så bekväma att jag faktiskt flög i det ena paret. Det är trevligt att lätt kunna sparka av sig skorna när man sitter i flygsätet.

Tyvärr har glädjen över skoköpet sjunkit genom att dottern, när hon kom hem och såg skorna på hallmattan, sken upp och sa: ”Vad kul! Är mormor här?”

Doggy bag?

Hemma har jag bara en badrumsspegel som börjar i brösthöjd ungefär. Jag har trott att mina 10 kilo plus knappt syns för de har inte satt sig särskilt mycket i det som spegeln visar. När jag var på hotellet i Bryssel för tre veckor sedan hade jag en djup och traumatisk upplevelse. Jag såg mig själv i helspegel. Naken.

Jag kom att tänka på en bild av Venus som jag sett på något vykort från Grekland. Nu tänker ni säkert - Venus? Det är väl inte så illa?

Nej, inte från den perioden. Jag tänkte på lite äldre Venusar, som exempelvis Venus von Willendorf från ca 22000 fkr, dvs mer åt stenåldern till.

Synd att man inte levde under tiden detta var ett ideal - då skulle jag ha regerat.

Jag har avstått från alla kakor och godis under följande konferenser och försökt hålla nere min vinkonsumtion. Jag sprang på gymmet i London och har gått flera mil i N.Y. För att behålla fokus bör jag antagligen köpa en helspegel hem till badrummet, men då kanske jag behöver fixa en krok till snaran också?

Tittar på x-kk:s bild från Göteborg förra året som jag laddat ner på mobilen som sällskap på resan och fantiserar om kyssar och närhet i hans avklädda famn. Det är lite jobbigt för det är en hjärnans kamp mot kroppen som förnuftet ständigt förlorar. Hjärnan ska ju vara ”direktøren för det hele” – jag förstår inte varför den låter sig hunsas på detta sätt. Hjärtat är helt enkelt starkare.

På flygplatsen inför hemresan ser jag hans "spitting image". De är lika långa, har samma frisyr och hårfäste, lika spinkiga ben, lik näsa och mun. Dubbelgångaren är lite mörkare och smalare. Vidare är ögonen olika och han har naturligtvis inte samma underbara röst. - Han är självklart inte alls lika fin som originalet. (Jag vet att ni kan invända mot "fin" men trots allt så tycker jag det - jag ber om ursäkt för att jag är ett sådant mähä).

När kopian, tillsammans med sin manlige partner, sätter sig på sätet snett framför mitt blir jag glad. Det är det närmaste jag har varit x-kk på länge. Han har precis samma rörelsemönster. Han kan inte sova utan ser på en andra film när alla andra har släckt sina skärmar. Det får mig att börja på min andra också, men efter Susanne Biers "Hämnden" är alternativet "Just go with it" med Jennifer Aniston och Adam Sandler alldeles för dåligt. (Vem ger Adam Sandler alla filmroller? Han spelar exakt samma roll jämt - antagligen sig själv.) Jag släcker, somnar och drömmer sött om - gissa vem? Adam Sandler är fel svar.

Läste en kommentar för ett tag sedan om kåta gamla tanter och kände mig träffad. Men det är dessvärre inte bara fysiskt utan även känslomässigt - vilket gör mig ännu dummare. Det är ganska sjukt allting. Gubbsjukt – fast tvärtom men ändå lika.

* * *

Nu är mina resor slut på ett tag - och vet ni vad? Det känns riktigt skönt.

Flyttar på onsdagen ner till finhotellet vid Ground Zero som numera är en jättestor byggarbetsplats.

(Utsikten från mitt rum på 24:e vån)

Min kompis överger mig på lördagen och jag får klara mig själv igen. Går från WTC till NoHo (North of Houston) där jag tar tricken till MoMA som jag passar på att besöka för första gången. Kön är lång, men det visar sig vara väl värt väntan (allitteration kallas det visst va?).

Efter några timmar är jag färdig med konsten och går till Central Park. I parken strosar jag upp till 81st Street. Det duggar lite, men det är bara skönt. Folk sitter kvar i gräset ändå.

Kommer hem till hotellet och ger mig ut på kinesrestaurangjakt, vilket bör vara en baggis eftersom Soho ligger alldeles nära. Fast jag vill inte handla på en "äkta" kinakrog för det har jag gjort en gång. Det var bland det äckligaste jag ätit; grått, fett och smaklöst. Jag vill äta mat från en västerländsk kines - paradoxalt som det låter. Efter en och en halv timmes irrande runt downtown ger jag upp och köper hem sushi. Jag som ville äta ur en sådan där doggybaglåda... :(

Tycker att många amerikanare verkar vara mer än lovligt tröga, fast när den lilla tio-elvaåriga flickan går fram, ber artigt om ursäkt, men säger att hon bara vill berätta hur fint hår hon tycker att jag har, då smälter man ju bara. Jag blev jätteglad, men grämer mig över att jag inte fann mig tillräckligt för att återgälda komplimangen. Jag tackade bara, helt överväldigad. De är ofta ganska generösa av sig jänkarna -  det måste man ändå ge dem.

Dagens promenader (de röda prickarna). Det ser inte långt ut men det var det (ca 70 blocs totalt):

Amerikanarna kan vräka i sig fett och socker, men lite salt i maten - ack nej, det är farligt för hjärtat.

Jag går flera gånger till ett skåp som jag har hyrt på Woodbury för att lasta av mig kassar. Oroar mig lite för att någon ska tömma det. Tänker att det skulle göra mig ledsen och minns ett citat från en av mina favoritfilmer. Han försöker trösta henne med: "Don’t be sad. It’s only money” och hon svarar snyftandes: ”I don't care about the money – it’s loosing all the stuff”.

Tillhörandes någon sorts kvasiintellektuell skara i min ungdom vet jag ganska bra vilka filmer som man ska ha på sin bästalista och vilka som inte ska vara med. Den citerade filmen tillhör definitivt den senare klassen. Men nu är jag så gammal att jag kan erkänna att jag verkligen gillar ”The Jerk” eller ”Supernollan” som den så ofyndigt döptes till i Sverige. Jag vet inte hur många scener som jag fortfarande tycker är jätteroliga; när han är den ende i sin familj som saknar rytm, när han får sitt namn i tryck i telefonkatalogen och ”is somebody” vilket leder till att han blir beskjuten, när han nyper sin käresta i kinderna, när skriften i hennes brev blir oläsbar för att han badar bredvid, när alla blir vindtyriga av hans uppfinning, kattjonglerande m.m.

En klassiker ;)

(De som ska åka till New York och väntar på tips eller inspiration från denna blogg bör känna sig ganska lurade...)

Favorit

Latinofamiljen väntar på bussen från Woodbury Common Outlets. Den lilla ett och ett halvtåriga flickan står otålig framför sina föräldrar. De befriar små Disney-plastprinsessor från bojor av plast och finurligt dragna ståltrådar. Allt eftersom de blir klara ställer flickan dem på bänken. Hon pratar bebisspråk med figurerna. Ariel kommer sist. Flickan skiner upp, tar ut nappen ur munnen och säger klart och tydligt: ”Ariel” samtidigt som hon kramar dockan. 

Sedan samlar hon alla figurer som knappt får plats i de små händerna. Ariel får vara högst upp. Hon för händerna mot ansiktet och lutar kinden ömt mot sjöjungfrun.

Mitt hotellrum med plats för att öppna dörren – precis. Kylskåpet bråkade som sjutton när kylaggregatet satte igång. När jag stängde av kylen började smältvattnet rinna ned på byrån under. Jag blev tvungen att sätta på den igen. Luftkonditioneringen var placerad en halvmeter från, och i höjd med, huvudkudden. Jag kunde inte sova med den blåsandes mitt i nyllet, fick stänga av den trots värmeböljan. Fönstret var högst otätt så det lät som om jag sov direkt på gatan fast det var på tolfte våningen.

Men det verkar som det var vägglusfritt i alla fall och det kostade 130 mot 425 USD på det hotellet som arbetsgivaren betalade. Mellanskillnaden för två dagars logi kunde jag köpa mycket kläder för.

Förra gången när vi bodde med familjen i en ”svit” på samma sunkhotell var extrasängarna placerade precis där det fanns ledigt golvutrymme. Vi fick klättra över dotterns säng när vi skulle ta oss på toaletten. ”Sviten”bestod av ett rum där vår gode vän sov, ett delat badrum med lås på varje sida och vårt rum med fyra sängar – enbart. För att komma ut ur vårt rum var vi tvungna att gå genom badrummet och kompisens rum.

Men hotellet är billigt som sagt, halvrent och ligger mycket trevligt i Upper West vid 79:e gatan. När man hänger i kvarteret känns det som om man befinner sig mitt i en Woody Allen-film. Det är mysigt.

Det är konstigt med delat badrum i ett land där man inte ens får gå in två personer i samma omklädningsrum. Överallt på mina shoppingrundor har trötta män, belamrade med kassar, hängt utanför provrummen i väntan på sina fruar. De skulle troligtvis ha varit mer nöjda om de fick sitta på stolen inne i provrummet och komma med ett och annat uppmuntrande tillrop - allt i syfte att få ta sig därifrån så snart som möjligt. Å andra sidan befrias de från ”åh vad tjock jag är!” och ”herregud vad jag ser ut i håret”, men det skulle de kanske kunna ta för att få sitta efter en hel dags shopping.

När jag var på Macy’s rea ett tidigare år fick jag 27 000 steg på en dag. Det slår gymmet.

Klockan är åtta på kvällen. Jag står med alla mina kassar och väntar på tricken. Det är knökfullt på perrongen. Från högtalarna hörs ett raspigt meddelande från en icke infödd person om att något är fel. Det är helt omöjligt att höra vad han säger. Temperaturen är över 30 grader och stigande ju fler folk som kommer ner på perrongen.

I sommar-NY längtar man efter tunnelbanetågen inte bara för att de ska ta en dit man vill utan också för att de, till skillnad från stationerna, är luftkonditionerade. När tåget äntligen kommer drar jag en suck av lättnad. Väl på vagnen knuffar jag, med alla mina kassar, iväg en stackars indisk proper man som håller i stolpen. Han får motvilligt flytta sig och hålla i takledstången. När han lyfter armen blottar han väldiga svettLP-skivor under armarna. Han ser skamsen ut. Men han är inte ensam. När en annan kille går av kan man, trots att själva tåget är svalt och skönt, se formen av plastsätet avbildad i svett på hans rygg.

Åter på mitt lopphotell dumpar jag inköpen i resväskorna som hålls stängda på grund av vägglösskräcken, stoppar in öronpropparna och sover oangripen som en stock till sju nästa morgon.

Under det senaste året - ett och ett halvt år - har jag knappt handlat några kläder. Har tillåtit mig bli allt fetare och mer apatisk. Jag kände mig ”tvungen” att införskaffa en vårjacka i år, men vinterjackan som jag har tänkt köpa under flera år finns fortfarande bara i idévärlden. Jag går med en dunjacka som synbarligen är från andra sidan millenniumskiftet. Förr har jag kunnat säga att det är kallt i så få dagar på vintern att fuljackan har kunnat duga. Men efter de två senaste vintrarna håller inte den ursäkten.

Sedan skilsmässan har mitt sparkonto bara växt. Summa summarum - jag är fet men tät. Dollarn står under sju kronor. Mina två första dagar i N.Y. direktkvalificerade mig till shopping-SM. Macy’s, det stora varuhuset, hade Memorial Day Sale samma dag som jag landade. Det kunde jag bara inte missa. Måste erkänna att det kändes konstigt att släpa de överfulla kassarna till hotellet när klockan egentligen var två på natten efter att ha stigit upp halvsex föregående dag.

Det möjliggjordes av att jag hade sovit som en gris på flyget. Pratade lite med min trevlige unge bänkgranne, åt och såg på en dålig romantisk komedi ”No strings attached” - bara för Ashton Kutchers skull, som jag mer än gärna skulle kunna ta väl hand om (fast den var dålig följde filmen liksom med mig under början av vistelsen, antagligen bara för att jag var ensam de första dagarna och hjärnan sökte stimulans. Långnäsa för hjärnan! Ett par hade ”sex only” eftersom tjejen hade anknytningsproblem och killen var en alldeles för lycklig typ för henne, sedan blev han lite olycklig för att de inte kunde bli ihop – och till sist blev de det. Så - nu behöver ni inte se den, om inte ni, liksom jag, uppskattar en halvnaken Kutcher i ett flertal scener). Därefter sov jag med öronproppar och ögonbindel, efter order till grannen att väcka mig om jag började snarka, tills det var dags för landning. Det gjorde min överfärd till den kortaste dagsflygningen någonsin utanför Europa.

Newark, 30 graders värme, jag går mot den taxi som tilldelats mig. Ut väller en jättefet burkamadam (vän av ordning skulle inte kalla det”burka” för hon är klädd i svart med svart huckle men man kan se hennes ansikte. För mig som oinvigd är det ”burka”. Vi kallade slöjdamerna för "spöken" i Dubai men det låter värre). Hon lassar in min resväska lätt som om den vore en vante. Hon har ingen aning om var min adress ligger och frågar mig anklagande vilken avfart hon ska åka och exakt var hotellet ligger. Jag kan tyvärr bara namnet och adressen. Stönande kör hon i 140 samtidigt som hon försöker skriva adressen på GPS:en. Stavning är uppenbart inte hennes starkaste kort. Det är hett. AC:n består av samtliga fönster fullt nervevade. Det är som att åka nercabat. När vi kör genom Lincoln-tunneln fnissar jag lite åt mig själv som brukar stänga av fläkten när jag kör i Södertunneln. Burkachaffisen är svettig och luktar dålig intimhygien så jag är ändå tacksam för ventilationen. Alla taxichaufförer i New York har framsätet belamrat med diverse packning så att ingen ska få för sig att sitta bredvid dem. ”Burkan” har passande nog sätet fullt med plåtkakburkar. Jag funderar på om det är dagens skörd.

När hon till sist lyckas slå in adressen, ställer hon sig på gasen och kör som den värsta biltjuv. Vid varje rödljus tutar hon så fort det blir grönt. Hon verkar roas av det hänsynslösa. Jag kommer fram levande, genomblåst och undrar egentligen hur hon har det annars privat sådär – fast bara för mig själv. Skulle aldrig våga riskera att reta den damen. Hon verkar vara en levande krutdurk.

Jag har nästan aldrig resfeber men känner mig lite nervös inför New York-resan imorgon. Jag har odlat min senila sida till den grad att jag bara "följer med" nuförtiden och låter mitt resesällskap hålla reda på tider och adresser. Mycket bekvämt måste tillstås (undrar hur slö man egentligen kan tillåta sig att bli? Lite skämmigt att se på pränt faktiskt). Nu reser jag helt själv och har inte någon "personlig assistent" som tar hand om mig förrän på onsdag kväll. Hur ska det gå? Har jag berättat att vi har missat ett otal färjor, ett charterflyg och en dag på EuroDisney när vi har rest med familjen btw? Det har varit lätt påfrestande och stressigt för våra stackars barn. Blir nog en grej till att ta upp med sina terapeuter senare i livet.

I fredags kväll kom kollegan och jag hem från den första konferensen. Det är synd att jag försöker vara lite anonym här annars skulle jag kunna berätta vilket trist ämne det var vi åkte på. Bara för att glädja er. Jag har gått och fnissat lite åt det under Londonvistelsen; hur nördiga vi verkligen är som åker på flera konferenser i samma smala "osexiga" ämne och är så engagerade att vi med glädje diskuterar det även på kvällarna. Ibland förvånar man t.o.m. sig själv.

Mamma ringde och tackade för Mors Dags-blommorna och kände sig bara tvungen att dela med sig informationen om att vägglöss florerar i New York och framför allt i Upper West där jag ska bo de två första nätterna (när jag står för hotellkostnaden själv). Jag lovar att det har kliat överallt på mig sedan hennes samtal. Så typiskt min mamma.

Jag har dammsugit lägenheten under tiden som kidsen lagade en otroligt god middag åt oss. Mamma ska nämligen komma hit och städa när jag är borta. (Curlinggenerationerna började tydligen tidigt i vissa trakter...). Tänkte att hon skulle slippa det tyngsta jobbet, dammsugningen, i alla fall. Nu måste jag väl börja packa. Gillar det inte, brukar slänga ner lite grejer på morgonen innan jag åker men det blir så tidigt i morgon så jag får nog ta mig i kragen och börja nu.

Ha en härlig vecka med ledighet och utlovad sommarvärme!

Grimsvötn hör min bön. London i morgon och New York nästa måndag. Jag vill verkligen åka. Jag ska vara ensam i det stora äpplet i tre dagar vilket känns både spännande och kul.

Jag ser verkligen fram mot besök i bägge städerna.

Locket på nu vulkanjävel.

Enligt Aktuellt gick det syrianska begravningståget i sorgens tecken.

Det är tur att vi har nyheter så att vi får veta saker.

Man kanske skulle kunna kalla det en av de där gravare omständigheterna som Björklund talade om härom veckan?

 Min gode vän har precis flyttat. ”Jag tycker att det är så svårt att lämna platser”, säger vännen. ”Jag drömmer om ställen som jag bodde på när jag var liten och jag vet bestämt att jag kommer spöka på nätterna resten av livet i den lägenhet som jag nyss flyttat från”. ”Va”, säger jag, ”ett ställe lämnar man väl när flyttlasset går? Det är alltid bäst där man bor senast”.

Jag är snarare människo- än platsnostalgisk. När någon jag känner och tycker om flyttar utomlands, byter partner eller arbete inser jag att han/hon kommer att försvinna för gott. Det är som en naturlag. Först inträder förnekelsefasen – ”nej vi kommer fortfarande hålla kontakten. Den här gången kommer det att gå”. När en tid passerat ger bägge upp efter några misslyckade försök att umgås och vänskapen upphör. Obekväma tystnader kan uppstå när man träffar nya bekanta men eftersom man anstränger sig och gör sig till parerar man dem ganska väl. När obekväm tystnad uppstår mellan två vänner, då vet bägge att klockan är slagen. Man har helt enkelt ingenting kvar att snacka om. ”Va”, säger min vän, ”människor som man inte har något gemensamt med längre är väl bara att glömma? Det kommer alltid nya trevliga bekanta.”

”Jag är inte mé om det ska va' så här”, vill jag skrika, sedan klänga mig hårt fast hos den som håller på att glida iväg, slå benen runt hans/hennes höfter och hänga där som en liten apa. Fast jag VET att utgången är oundviklig. När min dotter började i en ny skola för några år sedan sa jag till henne att hon skulle träffa nya vänner och sannolikt tappa sina gamla. ”Nej det är du det. Jag är inte sådan. Mina vänner och jag kommer alltid att hålla ihop”, vidhöll dottern. Jag hoppas att hon har rätt men det verkar sorgligt nog inte vara så. Jag vet inte om det är jag, min släkt eller statsbor eller tjejer eller vad det beror på. Killar verkar lyckas bättre med att hålla ihop trots att de inte delar vardag med varandra.

Till protokollet bör ändå antecknas: ”Jag vill inte va' me'”.

Sköna maj välkommen. Folk gläds över vårskrud och vackert väder. De får sommarkänslor.

Inte jag. Jag känner för att dra i nödbromsen. Inte in i 190 i ännu en sommar som bara passerar i glömska. Jag hänger inte med. Allt bara snurrar fortare och fortare under tiden som jag inte företar mig något. Jag slösar dagar, år, liv. Kan någon stoppa en stund så att jag hinner och får lust att ta tag i min vardag, mina mål och aktiviteter? Jag känner mig avtrubbad, uttråkad och less.

Prokrastinering. Är det vad jag lider av? ”Jag har aldrig haft särskilt bråttom”, brukar jag säga. Tänk att det finns en diagnos på det. Jag som bara trodde att jag var slö. Undrar om inte sonen har en släng av detsamma? Man drivs av lustprincipen i stället för av verklighet. När sedan verkligheten springer i kapp så blir det snarare olustigt för att man har skjutit upp det som måste göras. Jaha. Den är inte ens särskilt lustig, min vegetativa tillvaro.

Det finns en behandling för prokrastinerare, förtäljer Wikipedia. De skriver emellertid inte hur man ska förmås börja behandlingen - utan att skjuta upp den till senare...