Discot var världens flopp. Det stod några "dinosaurier" (60+ väteperodixerade hår, nitbälten och skinnbyxor - lite Patsy över sig) och hängde i baren. De var säkert med på den tiden det begav sig. Jag ville helst inte se dem för det påminde mig om hur gammal jag är. Gick hem tidigt.

I veckor har vännen och jag talat om att sticka iväg den här helgen eftersom det är halvdag i morgon. Vi skulle övernatta ihop för första gången. Men i förrgår nämnde han att hans mamma hade kallat till "den sista måltiden" i morgon kväll i deras hus innan de flyttar därifrån. Jag sa ingenting, men bestämde mig för att om han valde att åka till sin familj istället för med mig så hade vi umgåtts nära för sista gången. Jag kan inte vara med någon som ständigt prioriterar bort mig. Halva dagen igår och halva dagen idag har jag sörjt och varit ledsen för jag var ganska säker på att han skulle välja att vara med familjen. Han har - på mäns vis -  varit totalt omedveten om min inställning och om vikten av sitt val.

Men han har nu meddelat att han kommer med mig i morgon och jag jublar - om inte högt så åtminstone inombords. Tack för att jag får njuta av detta härliga åtminstone ett tag till!

Han är så rar att det är fräckt. Hur ska jag klara att hålla distansen då? Har iaf lyckats avstå från kärleksord i dag. Bara ett litet p & k undslapp mina olydiga fingrar vid det sista god natt-sms:et. Undrar om han märker att jag är fjär? Han är långt från dum. Mr Perfect, synd att man inte kan matcha det.

Lyckades tappa skruven till min cykellampa i fredags (hade annat i tankarna). Köpte ny lampa idag. Har stolt lyckats skruva fast både fram- och baklampa utan problem. Kvinnor kan!

Nu ska jag försöka somna, behöver sova ikapp lite. Kommer inte i säng före halv två på nätterna. Det funkar inte när mobilen ringer halvsju. Good night folks! Sleep tight.

har jag befunnit mig de senaste veckorna. Drogs med av gulliga sms och andra meddelanden, började inbilla mig saker. Tokiga tant! Vad pinsamt. Skäms när jag tänker på det. Fick mig en tankeställare idag när jag märkte att jag höll på att tigga efter sex lite tidigare än på fredag. Förutom Buggen har jag tack och lov oftast kunnat hålla tillbaka och styra mina känslor till stor del. Nu försöker jag ställa om siktet. Det är ”bara” sex mellan oss. Med hänsyn till hur väl vi fungerar ihop på det området så är det inte illa.

På torsdag ska några andra tanter och jag ut på disco. Jag känner för att hälla i mig en del. Då blir jag bakis på fredag men det tänker inte jag bry mig om – för jag har ställt om siktet. Jag ska ha kul och tänka på mig själv främst. Vi kan ses ibland – men bara om jag inte har något skojigare för mig (svårt att tänka mig vad det skulle vara - helt ärligt, men ändå...principen).

Nu är jag fånigt lättstött också, men jag behövde nog den här realitychecken. Komma till sans. Fokusera på annat. Tänker inte ens kolla på mobilen i kväll. Tar ledigt. Ska t.o.m. äta en av hans chokladbitar ikväll, utan honom.

Så får det bli.

Innan jag hann masa mig iväg ut till landet ringde en kompis som ville lufta sin båge kanske för sista gången i år. Vi stämde träff på landet. Han ville hugga lite ved för det ska tydligen vara bra för någon spec muskel - (fråga mig inte. Han får gärna hugga hur mycket han vill).

Jag skulle ju dit och vintra så det passade bra. Eftersom det regnade så blev det inte så mycket huggande och vintrande - däremot lyckades jag lura ut honom på en långpromenad så att jag fick lite steg. Sedan gick vi in och spelade kort och snackade. Lagom söndagsavslappnat. En bra dag, trots allt.

Love Actually som jag har sett mängder av ggr eftersom vi har den på cd, känns ändå som en fin avslutning på en bra helg - som började världsrekordbra - men som inte har slutat så illa heller. Wandus tycker att jag är käck och kavat - måste bli lite mer negativ och hård tror jag... Glöm ovanstående inlägg och kanske några veckor bakåt också. Kan negga lite över Merci-reklamen. Är inte den värsta spypåsen?

Fick gå upp i ottan i morse (8.00) bara för att åka till landet på "städdag" i föreningen. Lyckades ändå drälla in en kvart för sent. Fixade vägen och eldade sly. Hela tiden med känslorna från gårdagen i behåll. Jag var kvar i smekningar, närhet och dofter. Kroppen bar på minnena redo att plockas fram så snart jag ville. Härligt att gå omkring i en sorts glad-bubbla och bara må otroligt gott.

Frysen på landet har packat ihop. Skulle på födelsedagsmiddag på kvällen så jag hann inte ta hand om (läs slänga) tinad löjrom, rinnande blåbär och kycklingfiléer m.m. En överfull frys rakt ner i soptunnan. Eftersom vi är två som delar så känns förlusten mycket lättare. Det är bara en halv frys + innehåll som skall ersättas av mig. Maken är helt ovetande på semester/höstlov med barnen i Grekland. Måste åka tillbaka i morgon och ta itu med maten innan den börjar lukta. Behöver också plocka in möbler, stänga av utevattnet och kånka ned blomkrukorna i källaren. Vintra helt enkelt.

Båten har vi hackat upp ur isen mer än en gång - varför skulle just detta år vara annorlunda?

Jag åtrår honom hela dagarna. I måndags hade han nackspärr, tis-onsdag bodde barnen hos mig, igår var jag ute med mina gamla gymnasiekompisar, i kväll var första kvällen på mer än en vecka! Tänk vad snabbt man blir beroende av njutningsmedel. Han är min lyckodrog.

Vi går till hallen och köper lite mat, korkar upp en vinare, kastar oss över varandra. Sedan äter vi och dricker. Kastar oss över varandra igen. Allt är perfekt - vi funkar underbart ihop. 

Nu vet jag vad fredagsmys står för.

Fick en förklaring på adresserna. Han har en namne i lägenheten mitt emot (som är gift och 10 år äldre). För att kunna särskilja sin post så står han fortfarande skriven på sin gamla adress och eftersänder därifrån. På så sätt kan de se vems post som är vems. Otroligt! Men med största sannolikhet helt sant.

Min bild från Galgbacken i Visby - maffig va?

Efter lite trapphångel efter jobbet idag hoppade jag upp på min springare och hojade iväg. Vid Gamla Stan stod en massa poliser och vinkade in cyklister. Till min bestörtning insåg jag att jag varken hade satt på någon lampa eller hade en fungerande ringklocka. Vem kan tänka på så världsliga saker som mörker och lampor när man bara har mysiga kyssar i skallen? Det skulle säkert bli dyrt...

Av någon outgrundlig orsak så lät polisen mig bara passera.

Borde köpa en lott.

Idag kom koncernens finanschef och hälsade mig välkommen till sin avdelning. Han lovade mig ett eget rum, roligare arbetsuppgifter och ett fortsatt högt etiskt arbetsklimat. Men jag vill inte flytta, sa jag. Vill inte lämna mina trevliga kollegor och mitt underbara rum. "Tänk om jag hade fått stanna på en avdelning så länge som sju år", sa CFO:n. "Flytta blir man tillsagd att göra och då är det bara att packa".

Ok - minussidan. Min utsikt, mina kollegor, respekten som min avdelning åtnjuter.

Plussidan. Jag slipper dagrapporterna, får ett friare antagligen roligare arbete, chansen till befordran blir åtminstone möjlig vilket inte är fallet nu, men inte minst - ingen har något att säga till om med vem jag vänslas på min gamla avdelning.

Men jag kommer ändå sakna mitt rum... :(

I fredags innan jag åkte till Gotland kände vi att vi var tvungna att vara lite nära inför den långa separationen (tre dagar). Vi gick från jobbet och tog trapporna bakvägen så att vi kunde pussas i lönndom. Èftersom klockan var fem var det ett väldigt spring just där. Det kändes inte så tryggt att stå mitt i rusningen hemåt. Vi smög oss ned till en våning som brukar ligga mörk på kvällarna, men inte då inte. Vi letade, utan framgång, efter ett prång eller något utrymme där vi kunde ta lite på varandra i fred. Till sist tog vi oss in på en damtoaletts förrum. Där kunde vi stå en stund och njuta lite närhet. Efter en stund hörde vi dock ljudet av bestämda klackar närma sig. Jag slängde mig instinktivt ut i korridoren och lämnade min stackars vän på damernas. Jag såg till min förskräckelse en kvinnlig kollega ta sig snabbt mot toaletterna. Shit - det här skulle bli pinsamt! Precis innan hon slängde upp dörren hörde jag hur en av toabåsdörrarna stängdes därinne. Min vän, påbyltad med ytterkläder och flera stora påsar från lunchinköpen (fredag - systemet bl.a....), hade snabbt tagit sig in i ett toalettbås och hann stänga dörren precis i sista sekunden. När damen gått in i sitt bås kunde han smita ut. Gissa om jag skrattade?! Har fnissat åt vår incident hela helgen. Hur omoget beter jag mig inte nu för tiden? Vi smiter iväg på ensamluncher, går samtidigt, sitter och skickar meddelanden hela dagarna. Det är bara en tidsfråga innan kollegorna börjar lägga ihop två och två. Undrar om vi bryr oss tillräckligt mycket? Det verkar inte så.

Kan knappt räkna alla sms som vi skickat mellan oss i helgen. Han är så härlig. Vi börjar få slut på kärleksord: Sweetie, sötnos, honey, sugar, sötis (mycket på sockertemat), snygging, darling, pluttis, raring, love, liebling, mon chere, mon grand, dear, dearest, caro mio, vännen, gorgeous, min käre, gullunge, baby, babe. Har ni några andra att dela med er av till mig?

Kram på er, alla snälla snyggingar, raringar m.m. medbloggisar!

Glömde mobilen på jobbet (se förföregående inlägg). Har min väns nummer endast i den. Det är sista kvällen som jag är hemma den här veckan. Han ska ut ikväll. Han kommer säkert försöka att kontakta mig. Här sitter jag och kan inget annat.

Skulle kolla på nätet vad han har för telefonnummer för jag kommer inte in på jobbportalen (säkerhetslösningen går över mobilen). Då hittade jag först en kille som var gift med en tjej på utrikesdepartementet. Fick en chock. När jag hade hämtat mig lite så kollade jag hur gammal personen var. Han var tio år äldre än min vän. Pust. Sedan hittade jag en i rätt ålder men han bodde på andra sidan stadsdelen än där han har sagt att han bor och där jag har släppt av honom med bilen flera gånger. Nu orkar jag inte försöka kontakta honom längre. Allt blir bara konstigt.

Märks det hur trygg jag känner mig i vår nya sköra bekantskap. ;)

Idag gick jag samtidigt med min tjejkompis från jobbet. "Synd", mailade han, "jag som hade hoppats på att få kramas lite innan vi skildes åt".

Mycket synd - tycker jag också.

Hur ska jag vakna i morgon. Min mobil är min väckarklocka. Kan man beställa väckning i den ordinarie telefonen?

Sonen har gjort en Spotify-lista med band som han tror att jag gillar. Han har prickat helt rätt. Har hittills inte lyssnat på ngt som jag inte tycker om. Har inte ens hört talas om banden: MxPx, Van Atta High, Rise Against, Goldfinger, You Me at Six, Gob mfl. Helt i min smak! Gulligt.

Idag hade jag glömt mitt passerkort till jobbet, jag hade missat att acceptera ett möte som de fick ringa in mig till, jag hade inte packat ned cykellampan på vägen hem från jobbet i mörkret, mina handskar lämnade jag på rummet (brr). Väl hemma så kunde jag inte hitta källarnycklarna. Kollade alla fickor, letade i nån timme, ringde ungarna - inga nycklar. Olust i magen. Kom sent om sider på att jag senast hade haft dem i tvättstugan efter att lamporna släckts för kvällen (för jag glömde hämta tvätten i tid i måndags..). Där låg de i fönstersmygen. Puh - hade varit riktigt orolig. Det är den enda nyckeln som jag har till källarutrymmet. Behövde hämta en väska till Gotland i helgen. Om jag är sådan här nu. Hur ska det bli när jag blir ännu äldre? Läste någonstans att klimateriet (från 35 års ålder) kan ge minnesproblem. Det skulle gå över med tiden. Låt oss hålla alla tummar för att det är övergående. Det här är ju besvärligt.

Dottern och jag har sett flera filmer med kärlek mellan folk i olika åldrar. The Reader, Benjamin Buttons och senast Venus. Under Venus fick hon spel: "Nej, inte en till sådan här äckelfilm. Om gubben tafsar på tjejen så slutar jag titta. Men mamma!!!" Som om jag kunde hjälpa det. Hade ingen aaning om vad filmen handlade om.

Köpte en ring med nitar på igår, för jag tyckte att den var rolig. Då sa dottern: "Jag undrar om du inser att du snart är 50? Jag tror att du är inne i någon sorts livskris mamma!" Ha ha ha - av barn och dårar...

Smakprov:

Gick förbi Medborgarplatsen på vägen hem. Syndikalisterna demonstrerade för Civilkurage. På Medborgarhusets trappa stod en liten tapper grupp. En kille med getskägg och Gustav Vasa-frippa spelade gitarr, en gubbe med flöjt och några kvinnor. Damerna sjöng svagt i stämmor. Jag är säker på att gitarrkillen hade en hemstickad väst under sin täckjacka. 70-talsvibbarna var minst sagt påtagliga. Minnen från almstriden (min kompis föräldrar tog med mig till Kungsan, jag förstod inte mycket) och Mullvaden flashade förbi. Från den tiden när jag tyckte att ord som rättvisa, jämlikhet och solidaritet inte kändes som klyschor. Ropen skalla "Chile, chile - solidaritet", "Rösta på Gösta - en snut i varje knut". Avanti o popolo, alla riscossa...

Med ett stort leende passerade jag den tappra lilla skaran och skyndade vidare hem mot tvättstugan och matlagningen. Äldre, krassare, cynisk - men jag minns iallafall.

I-världsproblemgnäll

Tänkte försöka komma ut i dag. Ta en promenad. Det blev mörkt av svarta moln, men "det finns ju inget dåligt väder..." Klädde mig ordentligt med en regnjacka. Skulle sätta på iPoden som jag laddat genom datorn igår kväll. Fick tanka ner ett "Servicepack 2" till Windows för att få fram ikonen "säker borttagning" igen som hade försvunnit. Utnyttjade den och tog ut sladden ur iPoden. Trots det, hade den fastnat nu när jag skulle sätta på den inför promenaden. Kollade att den inte var låst. Dotterns iPod hade inget batteri alls. Satt på datorn (iklädd ytterkläder + regnkappa) stack in iPodanslutningen. Datorn vägrade öppna sig. Kände mig verkligen motarbetad. Det började skymma. Tji långpromenad, vill inte gå ensam utan musiksällskap. Fick gå runt kvarteret några gånger för steg (6000 skitdåligt!) - utan musik. iPoden får ligga och dra ur nu, ibland funkar den efteråt. Hoppas. 

Hyrde en film med dottern. Vi enades om "The Duchess" - den ska jag cykla till. Undrar om man kan glufsa ostbågar samtidigt? Min videogubbe har ett erbjudande om tre filmer tre dagar för 75 kr. Har hittills aldrig lyckats hinna se alla. Men idag kom vi hem med Benjamin Buttons och Venus tillsammans med "grevinnan". Hoppas att tiden räcker till den här gången.

Ha en trevlig kväll!

Lågt ställda förväntningar borgar återigen för succé. Det var ett sällan skådat tryck på konserten. "Kolla pensionärerna jazzar loss", sa dottern och pekade på en bänkrad där folk satt och dansade på sina stolar. De var säkert i min ålder. Lindsey Buckingham gjorde en magisk version av Big Love med en ackustisk gitarr. Jag rös. En bekant till mig erkände att han inte har hört talas om bandet. Rumours som är en världens mest sålda plattor och följdaktligen bandets största album kom ut 1977 - strax efter han föddes. Inte så konstigt att han inte har hört någon av deras låtar!

Konserten höll på i över 2,5 timme. De har inte gjort någon ny platta som turnén avser promota så det kunde spela alla gamla hitar i fred. Perfekt. Folk stod upp och ropade in bandet flera gånger. Kul!

Det visade sig att den här låten är en Fleetwood Mac-sång. Vad förvånad jag blev, tycker verkligen om Smashing Pumpkins version. Hade ingen aaaning om att det inte var deras egen. Nu tycker jag att FM:s version är minst lika bra. Covers-regeln uppfylld ännu en gång - det blir sällan bättre..

Den här nynnade jag på idag. Den var lika bra live!

Från Globen - redan på YouTube - dålig kvalité men magin känns ändå - tycker jag.

När jag var ung bodde jag i Paris under två terminer. Min italienske gifte älskare (vars fru under den tiden skådespelade med Fellini i Italien - tror att de hade ett "fritt" äktenskap - han hade det iaf) väckte mig en morgon genom att servera en bricka med en röd ros, champagne och - stekt småfågel!! Man såg de små fötterna och näbben - yuck. Jag tackade vänligt och bestämt nej till pippin och hällde i mig champagnen innan jag pallrade mig hem. I morse (kl 10) fick jag ett sms:

"Hej sömntuta, om du vill ha väckning kan jag komma vid tolvtiden. Har några ärenden att göra först. Måste tyvärr sticka några timmar senare."

"forts. Hinner varken köpa rosor eller dricka champagne men om du har tur kanske jag hittar en pippi på vägen som jag kan nacka till dig."

Jag svarade att jag verkligen såg fram mot att bli "väckt" och att jag skulle sätta på stekpannan.

Det är så trevligt med personlig hemservice. Jag uppskattar verkligen det.

Igår hade vi planeringsdag. Chefen kommenterade att vi, personalen, enligt ett frågeformulär har svarat att trivseln på avdelningen ökat otroligt mycket just i år. Vi hade särskilt höjt samarbetet mellan avdelningens anställda till skyarna. Min vän och jag konstaterade nyss att vi inte har något att klaga på betr stämningen mellan kollegorna. Man kan t.o.m. hävda att vårt samarbete är intimt. ;)

Det slog mig att Wow antagligen har rätt. Om/när han tröttnar på att leka med mig så kommer jag att sjunka som en sten. Jag svävar någon meter över marken just nu och bara njuter.

Fan - det hade jag inte räknat med. Att han skulle bli så viktig, att han skulle vara så bra - på alla sätt och vis. Det blir svårt och tungt att förlora det här härliga. Inget som jag inte fixar, men det kommer inte bli kul. Hemskt att gå till jobbet, se honom och veta att man aldrig mer får ta på. Hur var det nu med den där tacksamheten som skulle räcka så långt? Gör den det när det kommer till kritan? Sannolikt bara bs från min sida. Jag blir säkert jättesorgsen. Suck - ska jag bli ledsen i förskott för att förbereda mig? Eller bara njuta så mycket jag kan av dagen, här och nu? Jag gissar att jag håller på att blir kär - suck. Det är väl ändå väldigt onödigt!?

Hon mailar: "Hej jag är ensam hemma i kväll. Har du några planer?"

Han svarar: "Jag hade planer men har precis ändrat dem."

Hon: "Jaha vad har du tänkt göra då?"

Han: "Tänkte köpa lite hämtmat till en tjej på X-gatan på Söder och myspysa lite."

...

Myspys. Mmmm.

 ....

Nästa helg åker jag till Gotland med mina (andra) pojkar. Inga höststormar och vackert väder är beställt!

I övermorgon är det Fleetwood Mac på Globen. Maken har gett bort sin biljett till dottern och ser hellre på fotbollen. På söndag är det Green Day. Dem ser jag mycket hellre. Någon som inte gillar fotboll och som vill byta biljetter med dottern och mig? (Höga odds på den...)