Jag är en fjolla. Vill helst inte äta lunch själv, går inte på bio ensam och har svårt t.o.m. att ta mig ut och promenera en solig söndagsförmiddag på egen hand/fot. Men idag ställde jag väckarklockan och tog mig upp ur sängen när jag konstaterade att solen sken. Jag tog Årstaviken runt-slingan. Vad långt det var! Dottern springer den rundan på sin träning. Jag skulle aldrig orka. Håller mig till min sida - solsidan - av viken när jag springer. Löpning är f.ö. en ensamsysselsättning. Jag måste springa i mitt tempo. Minns att jag hade sällskap med en kompis några gånger som sprang så långsamt att det var plågsamt. När maken springer med mig säger han att mitt tempo räcker - men idag skulle han sannolikt inte stå ut. Han tränar hela tiden. En och en halv timme tog promenaden - det var skönt. Jag kunde konstatera att det var väldigt många som gick själva. Det kanske är ett Stockholmsfenomen? Alla dessa självhushåll. "All the lonely people, where do they all come from?"

Efter min gångtur fick jag snabbt hoppa in i duschen och därefter upp på min käcka springare (hojen) på väg mot en sen brunch i stan. Den slapp jag inta själv iallafall.

När jag är ensam hemma på kvällarna så lever jag på müsli och yoghurt och en eller flera kycklingklubbor som jag tillagar kilovis i stöten. Klubborna var slut i frysen så i kväll var det dags för en ny laddning. Tyvärr - eller tack o lov som det senare visade sig - så hade jag bara ett kilo råa klubbor kvar. Körde in dem i ugnen efter att jag hade glaserat dem enligt konstens alla regler. När klockan ringde låg några kolsvarta pinnar i ugnen. Ok en sann optimist skulle kunna säga att det var ju jättebra för det är mycket onödigt fett i skinnet, men om klubborna ändå smakar bränt trots avklädda sin sotiga hud så blir jag inte glad.

Har ju känt lite ågren för att det aldrig luktar bullar i mina barns hem under dessa dagar då det bakas i var och varannan lägenhet i huset. Tur att de inte är hemma idag - och utsätts för oset från köket. Undrar om jag någonsin kommer att mogna och sköta min matlagning så seriöst som krävs? Antagligen inte. Gamla hundar... det gäller nog katter i än högre grad.

Dottern och jag hade en rå-om-varandra-kväll i går. Vi chansade på den spännande etiopiska restaurangen i kvarteret. Vi beställde en massa olika rätter. De bestod mest av olika röror och grytor. Dessa åts med hjälp av kall blöt pannkaka (undrar om inte disktrasa smakar så?) och fingrarna. Spännande – och stundtals ganska starkt! Dock inte det godaste jag ätit. Skulle gärna ha bytt pannkakan mot ett naanbröd. Billigt var det iallafall. Mindre än 200 kr per person.

Vi fortsatte kvällen med att se Away we go. En småputtrig film som vi valde bara för att det fanns inget annat sevärt en fredagkväll efter kl åtta i byhålan Stockholm. (Jo kanske Mr Nobody på Rio men då var man tvungen att köpa ett Stockholm Filmfestivalkort och registrera sig och en massa annat krångel så den skippade vi tyvärr). Filmen gav lite skratt och pysmys – helt ok med hänsyn till att vi hade noll förväntning.

Idag skulle jag ut och promenera i dagsljuset och senare gå ut på krogen med några av pojkarna. Men dottern skulle ha middag/fest i kväll och hon hade inte planerat eller köpt något. Så det var bara att dra iväg vid ett-tiden och handla (läs betala och skjutsa). Klockan fyra var jag hemma igen. Ingen luft, inget dagsljus. Jag kände att jag ville vara hemma, så jag ringde pojkarna och sa att jag skippade utgång i kväll. Letade fram adventsgrejerna i stället. T.o.m. en julmisantrop som jag gillar att det lyser i fönstren. Känner nästan för att baka lussebullar också. Vad är det som händer? Kan det vara klimateriet?

Nu har jag bokat lokal till födelsedagen. Och tänk det blir nästan svårt att få ned antalet gäster till 100! Jag som inte trodde att jag kände några! :) Vill i alla fall försöka bli av med lite tonnage till dess så nu cyklar jag på motionscykeln på kvällarna, försöker skippa vin och ost – inser att jul och nyår inte är idealiskt för slimning men tänker försöka mitt bästa.

När jag först steg in i salen så kände jag inte igen ett ansikte. Stället var fullt med medelålders personer. Jag kände mig nästan rädd. Var det här vi skulle vara? Hade jag kommit rätt? En tjej stegade fram mot mig och frågade om jag kände igen henne. Nej, erkände jag skamset. ”Det är Pillan”, sa hon, en kompis från låg- och mellanstadiet (Hon som svarade ja när killen som frågade chans på mig vände sig om http://blogg.passagen.se/skoga/date/20090818). Vi kramades gott. Hon berättade att jag hade köpt en present till henne från en resa. Hon hade kvar den och tänkte alltid på mig när hon såg den. Jag tvingades medge att jag inte ens mindes att jag hade köpt något till henne. Hon tog tag i mig och pekade ut folk, efter tag hade skärpan ställts in och det var lättare att se genom ålderslagren. En riktig snygging kom fram. Han såg otroligt glad ut över att se mig. Jag var säker på att jag aldrig hade träffat honom tidigare. Det visade sig att han var en liten doldis från klassen som jag visserligen kom ihåg – men utan att ana utvecklingspotentialen. ”Du har växt till dig”, undslapp det mig. ”Nä men Kattlådan”, sa Pillan, slog mig på armen och garvade.

När jag senare hittade min gamla bästis i folksamlingen så var jag tvungen att lova att vi aldrig, aldrig skulle tappa bort varandra igen. Hon fick tårar i ögonen när jag berättade att jag umgås med någon som inte är kär i mig. En tjej sa att hon hade bytt till vår klass när hon var mobbad så att hon skulle komma under mitt beskydd. Hon tackade. Det hade tydligen fungerat väl (kände mig lite som Kattlådan Corleone ett tag). En kille hade inte velat gå på 9:ornas bal men tvingats iväg av sin mamma. När han kom fram till lokalen hade jag givit honom en kram – det hade tydligen räddat hans kväll (?). En annan berättade att han mindes hur min bästis och jag hade dansat på bänkarna i klassrummen. Ingenting av detta kom jag ihåg! Jag, som ensambarn, har skämts lite i vuxen ålder för att jag har varit ett sådant ego ibland, men det verkar som om många ändå har förlåtit/fördragit mina karaktärsbrister.

Flera påstod att jag såg osedvanligt välbevarad ut. En person undrade om bästisen och jag hade kommit rätt för vi såg bara ut som 40 (fast senare hörde jag hur han smörade inför några andra tjejer…). Tyvärr så påpekade ännu fler att jag hade lagt på mig - L. När jag gick i grundskolan var jag tvungen att handla mina byxor på barnavdelningen – mycket nesligt när man stod i Gul&Blå-kön i Birger Jarls-passagen. Minns att jag vägde 48 kg (164 cm) när jag som 22-åring började i Uppsala. Det var tider det...

Annars var det gott om överviktiga, gråhåriga gubbar. En kille hade kvar sitt långa blonda hår - inte fullt så klädsamt på en 50-åring. Några såg verkligen ut som små tanter, värsta mormorsvarningen, permanentat hår, illasittande dräkter och handväskorna i högsta hugg. En kallade sig själv för punkfarmor. Hon hade svartfärgat kortklippt hår som stod rakt ut och kilovis med mascara och eyeliner runt ögonen. Några såg lika fnaskiga ut som de gjorde i högstadiet. Många var väldigt rynkiga. Flera hade barnbarn. Det var jättekul att bara titta på alla.

Många kramar, leenden och mycken välvilja. Så till den grad att vi redan bestämt att vi ska göra om tillställningen om två år. Det anade jag inte – att en återförening innebar så mycket kärlek.

Ps: Snyggingen och jag utbytte telefonnummer – men när jag kom hem kollade jag upp honom och såg att han var gift. Sådana går fetbort. Då kan jag inte ens överse med att han hade halsband (guldkedja), tycker inte att riktiga män ska ha smycken. Bjäfs och scarfar borde vara förbehållet kvinnor - så konservativ är jag.

Har precis sprungit och stretchat och måste fördriva tiden innan jag kan hoppa in i duschen.

Dottern ringde. Hon hade glömt att hon skulle tävla idag. Tävlingskläderna var hemma hos mig och tävlingen skulle börja inom en timme. Hon var hos maken. Jag fick ta en påse i handen och jogga över till tävlingshallen. Väl där fick jag irra omkring för att försöka hitta någon som jag kunde lämpa över påsen till, först därefter kunde jag ut och springa ordentligt. Kände mig lite som en dålig moder men jag har spenderat så mycket tid i dessa idrottshallar att jag inte tänker ha dåligt samvete nu när inte ens dottern själv verkar bry sig om sin sport.

Försökte springa "lätt" hela tiden. Rullade på fötterna och höll ett lugnt tempo. Har märkt att jag får som ondast på löpbandet och där ökar jag farten hela tiden - för att jag tycker att det är kul. (Men jag har aldrig sprungit fortare än 16 km/h - så det låter bättre än vad det verkligen är...). Antagligen har jag svårt att behålla lättheten i steget när det går för fort - det underlättar inte heller att jag bara blir fetare för varje dag. Nu har jag 7 kg plus sedan förra stegtävlingen - suck. Gör inte ont i benet än iaf. En kollega på en annan avdelning på jobbet som jag pratar med i omklädningsrummet ibland var jättegullig. Hon rekommenderade och skickade kontaktuppgifter till sin sjukgymnast. Om jag får ont nu igen efteråt så ska jag ringa och försöka få en tid för att se om det finns någon lösning på mitt muskelproblem.

Nej in i duschen och försöka bli vacker. Ha ha, lycka till.

Ha en trevlig lördagkväll!

Fredagsmys eller förfest. Det är konstigt men vi verkar bara få det bättre för varje gång tillsammans. Kan man förbättra perfektion? Tydligen – eller jag måste tillägga - perfektion kräver antagligen kärlek. Den passion som finns när känslorna är med saknas. Trodde aldrig att jag skulle vara så ”manlig” att jag kunde separera sex och kärlek – men jag kan inte förneka mig detta härliga. Vi har kommit överens om att ses tills vi tröttnar eller hittar något bättre. Det blir svårt för mig för jag är så monogam, kommer med största sannolikhet inte hitta någon annan så länge jag har min lekkamrat, men jag har inte bråttom. Han tröttnar nog snart så då löser det sig.

Kan en kk vara ens rebound-person eller gills inte det?

Skäms nästan för jag vet att romantikerna där ute blir besvikna nu. Men jag kan ju inte tvinga på killen känslor som han inte har. Vi är ense om att vi inte har någon framtid. Så nu är det som det är... :(

Efter vår "förfest" gick vi på EuropaVoxfestival på Debaser. Ett isländskt band som hette MùM och ett franskt Kütu Folk Crew. Att sätta konstiga tecken på sina bokstäver i bandnamnen räcker inte för att bli bra. Vi skämtade om att det lät så illa att vi kanske skulle starta ett eget band på jobbet, ett gäng medelålders byråkrater och turnera lite i Europa, för det var gränsfall om det verkligen kunde låta sämre. Huvudnummer var Shout out louds (indiepopgrupp från Stockholm) och de var i alla fall värda biljetterna. Trots att de inte ens spelade min favoritlåt 100 degrees. Härligast var dock de entusiastiska ungarna framför scen – ni vet de där som kan varenda ord i texterna och som står och hoppar genom hela konserten. Inte ens när jag var ung var jag lika entusiastisk – kanske var jag som närmast när jag såg Mando Diao på Debaser Slussen för en fyra-fem år sedan. De måste ha undrat över den konstiga glada tanten som diggade loss framför scenen. Jag blir kanske barnsligare ju äldre jag blir. Inte i går kväll dock. Jag kunde ju inte skämma ut min unge vän totalt. Det räckte med att jag var där, i min ålder, och med honom.

Nu ska jag ut och springa. Orkar inte bry mig om min trilskande muskel. Det hjälper ju inte att vila. Kan lika gärna springa då – för det är så skönt att komma ut. Dessutom gör motion underverk för huden/färgen på kinderna och ikväll ska jag träffa mina klasskamrater som jag inte har sett på 30 år. Vill se så bra ut som jag kan.

Ha en trevlig fortsättning på lördagen!

Ut från jobbet strax efter fem. Ösregn. Hämtar hojen i cykelrummet och kommer runt hörnet på gatan. Avspärrat. Nej det går inte att ta sig till Söder om stan förrän Medvedevs plan har lämnat Arlanda. Beräknad avgång kl sex. Regnet börjar ta sig in under kragen. Skinnhandskarna är dyngsura. Men jag står här mitt i Stockholm. Hur kan förpassandet av min ringa person från city till Slussen kunna skada vår viktige gäst från öst när han sitter sin bil i närheten av Arlanda? Sent om sider öppnas vägen iallafall. Tjockt med bilar och cyklar. Vi är tre-fyra cyklar i bredd på cykelbanan som knappt har plats för två hojar bredvid varandra. Det går i snigelfart. Jeansen är genomblöta. Droppar och imma gör att jag knappt ser något genom glasögonen. Vad gör alla dessa dårar ute cyklandes i spöregnet? Min täckjacka från H&M à 299 kr känns inte skön när den är blöt rakt igenom.

Kommer iallafall hem till sist.

Vilken tur att man slapp åka kommunalt. Bli utsatt för smitta och bli förkyld. Nej tacka vet jag friska luften på Skeppsbron och Götgatan. Fast jag borde kanske ha packat regnstället? Orut.

Ps. Kan det vara nationalekonomiskt försvarbart att stänga av E4:an från Stockholm mitt i värsta rusningstid i en timme i stället för att skjutsa den ryske vännen t.ex. i en helikopter?

Dagens meddelanden: ”Du är superfin!” ”Du är supermysig.” ”Du är så söt.”

* * *

HAN är så söt, superfin, supermysig

- och totalt vanebildande.

Min kompis berättade att hon hade rest hem med SAS för några veckor sedan. Flighten var försenad nästan en timme. Planet fick landa vid inrikesterminalen. Passagerarna skulle bli tvungna att bussas över till terminal 5 (utrikes). Sen kväll, alla trötta. När det är dags att lämna flyget säger den entusiastiska flygvärdinnan: "Och tänk vilken tur vi har! Vi får gå ut både från bak- och framdörren!"

Ingen passagerare gjorde vågen.

Coffee, tea or me?

... men den här killen har kanske gått över gränsen.

Varför hyser jag denna samhörighetslängtan? Drömmen om att hitta den rätte. Okey det är väl förståeligt att man hoppas på kärlek. Men skulle det sitta i vägen om man tänkte på något annat ibland? Om man bara lutade sig tillbaka och var nöjd ett tag? Varför känns det som om jag väntar på något? Låter dagarna passera i avvaktan istället för att njuta av nuet.

Det är nästan som om jag applåderar alla tecken på ointresse från vännens sida. Jag ”gottar” mig åt dem, vrider och vänder och får bekräftat att vi inte passar tillsammans. Preventivt sörjande inför det oundvikliga. Fast han är perfekt. Vi gillar och skrattar åt samma saker och tycker lika om mycket. Jag blir varm när jag tänker på honom. Men...

Jag kan vara väldigt hård när jag ska vara rolig. Speciellt mot mig själv – ofta innebär det att han indirekt får en doja. Han sväljer allt utan att slå tillbaka. Undervärdera inte dig själv, är hans enda kommentar. Inte konstigt att han håller på sitt och tvivlar. Jag tvivlar ju i högsta grad. Undrar om jag ens ger honom en chans? Jo jag är villig att ge honom den, men om han vill ha den så får han lägga på ett kol för jag känner att vi glider från varandra.

Under tiden så väntar jag. Frågan är bara på vad.

Antar Margarethas utmaning!

Grannarna dunkar som vanligt. Det stör mig inte längre.

De har säkert inte det lika häftigt som vi.

Den här veckan har jag haft en dov halskänning och vaknat med huvudvärk varje morgon som bara har blivit värre framåt kvällen. Min vän har känt likadant. Men igår eftermiddag när jag skulle gå ut med mina pojkar så kände jag mig plötsligt tipptopp. Perfekt partysjukdom.

Idag vet jag inte riktigt vad huvudvärken beror på...

Drar iväg på tjänsteresa i morgon. Åter måndag kväll. Gillar att bo på fint hotell och gå ut och äta på arbetsgivarens bekostnad. Behöver också bunkra sprit inför mitt party nästa år. Nästan värt de mer än 1000 sidors läsning som mötet kräver... (och som jag ärligt talat snarast skummar genom än läser - lova att inte skvallra).

AIK Cupmästare. Också. I like!

Skyltar för den trasiga hissen är uppsatta på varje våningsplan. Jag reagerar på skrivsättet.

Utropstecken börjar användas i var och varannan mening. Man känner sig tvungen att visa hur mycket man verkligen menar det som skrivs. Jag är likadan. När jag sms:ar måste jag backa och rensa i mina utropstecken. Utöver utropsbehovet måste jag också visa hur jag känner mig. Gärna flera gånger i varje text. Smileys förorenar varenda stycke. Är det en könsfråga? Jag har för mig att tjejer är piggare på att piffa upp sina texter än män.

Art thou pale for weariness
Of climbing Heaven, and gazing on the earth,
Wandering companionless
Among the stars that have a different birth,--
And ever changing, like a joyless eye
That finds no object worth its constancy?

Vet jag vad jag vill egentligen, undrar WoW och Fen. Nej det vet jag inte. Jag har snubblat över en McPerfect vars största fel är att han är så ung att han kunde vara min son. Ett annat ”fel” är att han – till skillnad mot mig – har ett liv. Han har massor av nära vänner och är tight med sin familj. Dvs. det händer ofta att han har roligare saker för sig än att sitta och hålla hand med mig i soffan. En sådan kille kan man ju inte vara med, eller hur?

Han kanske är viktigare för mig än jag för honom bara för att jag lever så asocialt? För att jag på grund av ren slöhet har slarvat bort många vänner. I stället för att sura över hans beteende borde jag jobba på att fylla mitt trista liv med egna grejer. Han är underbar som bringar mig värme, ömhet och glädje och jag är en idiot. Just nu har jag drabbats av ett ögonblicks klarsyn. Får gå tillbaka till detta inlägg när jag börjar känna mig åsidosatt igen. Måste fråga mig hur det nu var med ”Set them free”? Är det bara snack från min sida?

Jag lyckades klämma ur honom att han inte gömmer på någon flickvän hemma i alla fall. Han tycker att jag är knäpp som var tvungen att fråga. Men eftersom han inte vill ha hem mig eller sova över så kunde en av orsakerna vara att han hade någon väntandes hemma. Han förnekar det, så då är anledningen "bara" att han snabbt vill bli av med mig när han fått nog. Mot det finns endast ett botemedel. Jag ska bli så oemotståndlig, trevlig och underbar att han inte får nog. Det blir en baggis! :)