Varför hyser jag denna samhörighetslängtan? Drömmen om att hitta den rätte. Okey det är väl förståeligt att man hoppas på kärlek. Men skulle det sitta i vägen om man tänkte på något annat ibland? Om man bara lutade sig tillbaka och var nöjd ett tag? Varför känns det som om jag väntar på något? Låter dagarna passera i avvaktan istället för att njuta av nuet.

Det är nästan som om jag applåderar alla tecken på ointresse från vännens sida. Jag ”gottar” mig åt dem, vrider och vänder och får bekräftat att vi inte passar tillsammans. Preventivt sörjande inför det oundvikliga. Fast han är perfekt. Vi gillar och skrattar åt samma saker och tycker lika om mycket. Jag blir varm när jag tänker på honom. Men...

Jag kan vara väldigt hård när jag ska vara rolig. Speciellt mot mig själv – ofta innebär det att han indirekt får en doja. Han sväljer allt utan att slå tillbaka. Undervärdera inte dig själv, är hans enda kommentar. Inte konstigt att han håller på sitt och tvivlar. Jag tvivlar ju i högsta grad. Undrar om jag ens ger honom en chans? Jo jag är villig att ge honom den, men om han vill ha den så får han lägga på ett kol för jag känner att vi glider från varandra.

Under tiden så väntar jag. Frågan är bara på vad.

Antar Margarethas utmaning!