I dag gick vi och tittade på en lägenhet. Jag gick från Söder till Torsplan (Röda Bergen). Vid Centralen mötte jag min bostadssökande vän, sedan tågade vi vidare tillsammans. Efter visningen promenerade vi över Västerbron tillbaka till Söder, tog en välförtjänt latte (och semla förstås), sedan trampade jag hem genom Tanto. Totalt (enligt Hitta.se) 1,12 mil.

I lägenheten berättade mäklaren att föreningen hade ansträngt sig för att hitta helt korrekt tidstypiska nyanser i porten och att man oroade sig för att plantorna i den för byggperioden (1920-tal) karaktäriska trädgården inte skulle klara saneringen som skedde utanför fastigheten. Jag vet inte - jag tycker nästan att det är skönt att jag bor i mitt sunkiga ocharmiga hus på Söder där vi inte bekymrar oss så mycket om plantor och nyanser - bara de städar undan spyorna från den stackars hemlöse som bor i vår trapp under dessa bistra vinternätter. Grannarna har också gjort ett tjusigt konstverk av tuggummi som de kletat på väggen i trapphuset. Känns nästan befriande. Jag tror att jag har hittat hem. Jag skulle bli glad om jag fick tummen ur röven och fick upp mina lampor och tapeten bakom garderoben som står mitt i rummet. Bekymrar mig inte om mina dörrhandtag är tidstypiska eller inte. Typiska för 60-talet förresten? Inte så värst mycket att trakta efter.

Många unga par som spekulerade på den lilla tvåan. De frågade om daghem och lekplatser. Så skönt att det där är avklarat för egen del!

På Spotify just nu: Kings of Leon Sex on Fire. Bra. Kan relatera till texten.

Min fd vän och jag gillade samma saker - eller var det han som alltid anpassade sig till vad jag ville? Det kanske var så? Inte konstigt att han inte längre vill vara med mig så mycket.

Min kompis och jag handlade precis det vi var sugna på att stoppa i munnen i kväll. Nästan ingenting som han ville ha gillade jag. Jag ville ha avocado, mozzarella, parmaskinka, ruccola och ostkaka. Han ville ha ananas, gorgonzola, lövbiff, grönpepparsås och citron- och mangosorbet. Han ville hyra en tung seriös film, jag något lättsamt kul. Vi åt lövbiff med grönpepparsås, gorgonzola och glass. Och hyrde "Sommaren med Göran". Ge och ta - det är vänskap. Mysigt.

Gick och hämtade en vinbox i bilen. Den är full med sprit som jag inte har orkat åka tillbaka till systemet med. På jobbet skämtade vi om att jag skulle ställa mig utanför en skola på en fredageftermiddag och tjäna lite extra. Känner mig lite som storsmugglaren när jag hämtar i lagret i garaget. Måste hämta depositionen från lokalen och lämna tillbaka spriten innan det är för sent. Vem vill ha fem flak starköl hemma? Inte jag i alla fall. Det är pengar att hämta - jag är verkligen alldeles för slö.

Nu har jag sagt hej då till avdelningen och till honom.

Han ställde in sin lunchdate med en kompis för att hålla mig sällskap och kom till mitt rum efter alla hade gått i kväll (utom vår chef som aldrig går före kl åtta på kvällarna) för att höra när han skulle kunna komma förbi gissar jag.

Vi kramades, pratade och jag sa hej då - för att jag, precis som hans förra kk, hade fått för mycket känslor. Han påminde mig om att det faktiskt var jag som hade sagt sex only och att vi inte hade någon framtid tillsammans. Jag medgav mitt avtalsbrott och tog på mig fullt ansvar.

Min kropp är jättearg på mig nu och längtar efter honom. Jag säger till den att hålla sig på plats i korgen, men den lyssnar inte. Vad heter det: Anden är villig men köttet är svagt? Tur att jag sitter själv här och suktar i alla fall.

Så snart sonen spelat färdigt, vad det nu är han spelar, så ska vi gå och köpa mat på valfri restaurang och även inhandla semlor. Varning: Tänd inte Semmel-lampan! Så fort man har börjat är man sugen jämt. Jag äter mina med varm mjölk - mmmmumsigt. Tröstmat. Jag som normalt inte ens är särskilt förtjust i socker, grädde och marsipan - men semla.... SEMLA med mandelmassa - det är nåt speciellt de' se'. 

Jag har städat och slängt två ”tunnor” papper på jobbet. När jag kommer hem har städerskan varit här. Jag hade glömt att hon skulle komma i dag. På bordet ligger mina ca 10 papper i en hög (räkningar, inbjudningslista till min fest, Spotify-kvitto odyl). På det översta står textat ”SLÄNG om det kan slängas. Annars fixa ett system för papper”. Ska en städhjälp beordra vad jag ska göra med mina prylar? Funderar på om jag ska lyda eller bli putt.

Jag har lite träningsvärk i armarna. I morgon kväll lär det inte vara mkt folk på gymmet. Bra – trivs bäst när det finns plats. I morse slängde jag in en påse is i gymmets frysfack. Nu är jag beredd.

Firade sonens namnsdag med Ben & Jerrys half baked; kakdegsglass - mums.

Åh Cole Gioberti på TV7. Ha det var länge sedan! Det är konstigt när man inte kan minnas namnen på de svenska partiledarna men en rollfigur som Cole Giobertis namn dyker upp i skallen direkt utan problem. Vindallas måste ha varit pre-senilperioden.

En kilometers promenad på löpbandet. Stretcha. Alla maskiner var upptagna så jag stretchade på själva löpbandet. Undrar om folk retade sig på det? Det skulle ju inte funka om jag blev av med maskinen inför min efterföljande löpning. Sedan tre kilometers mkt långsam (8km/h) löpning på bandet. Trodde jag knappt skulle behöva duscha men eftersom det tog en sådan lång tid (ca en halvtimme totalt) så hann jag få upp en ordentlig värme i alla fall. Hittade en isbehållare i kylen på gymmet som jag helt fräckt använde till att kyla benhinnorna efteråt. Stretchade. Körde alla "mina" maskiner vilket ledde till att jag spenderade säkert en timme på gymmet. Duschade. Sedan pulsade jag hemåt i snöovädret. Avslutade med isning och Voltarensalva.

Och vet ni vad? Jag känner ingenting i benen! Får sköta mig och ta det riktigt lugnt så att jag kan springa ordentligt i vår.

Vägde mig på gymmet. Sedan gångtävlingen slutade i mitten av december har jag knappt lyft min tunga gump ur soffan. Jag har också tröstätit en del. Hade ändå inte gått upp någonting! Skönt. Förstår inte riktigt hur det funkar för jag har helt klart lagt på mig fett under den här månaden. Nu ska emellertid uppryckning ske. Så att jag är i form till våren när jag enligt Pjoltas astrologen kommer träffa idealkillen. ;) Kanske i Berlin dit jag ska över Kristi Flygare?

Inviger min fina datorkudde som jag fick i födelsedagspresent. Det är skönt att halvligga i fåtöljen med datorn i knät.

I morgon fyller två kompisar år och Carl/Karl har namnsdag. En bra dag.

När jag första gången SÅ förvånad fann mig ligga ovanpå min 17 år yngre helläckre fd vän så kläckte jag ur mig att sex only var det enda som skulle kunna komma i fråga mellan oss. Jag kunde minsann aldrig gå runt på stan och hålla hand med någon som folk undrade om det var min son.

På 80-talet hade jag ett kk-förhållande. Det var raka rör, pang på rödbetan och en klapp på rumpan som närmaste ömhetsbevis. Men efter ett tag så sa min kompis att han var förtjust i mig. Han ville ses oftare än jag och det hela ledde till att jag började få dåligt samvete. Jag avslutade därför vårt praktiska arrangemang.

När fd vännen och jag hade vårt samtal så slog vi fast att det var sex only som gällde, men han sa samtidigt att kk-bekantskaper aldrig brukade fungera. Det blev oftast en person som kände mer än den andre. Han hade ganska nyligen avslutat ett sådant med en tjej som bodde i kvarteret för att hon utvecklade känslor för honom som han inte besvarade. Misstänker att han höll på att fasa ut mig redan i julas.

Jag passar inte i sex only-relationer. Om man tar bort allt kel och smek, gulligt och mysigt så blir det torftigt och tråkigt. Samtidigt så funkar det inte med mys och smek med en person som helst inte vill. Antingen så känner man för mycket och vill mer (fast inte med någon som inte vill - dilemma) eller så känner man för lite och avstår helst - om man är man kan man stå ut för att få sex (se föregående inlägg). Mannen kan t.o.m. ljuga och låtsas för husfridens/sexets skull.

Jag undrar om jag är mest besviken över att han har undanhållit bebis och aktivt förnekat sin sambo eller över att han inte är intresserad av mig (utöver ligga)? Vågar nog inte erkänna att det säkert är det andra som jag tycker är värst. Det skulle låta väldigt omoraliskt eller hur?

Vad det än är så passar inte några halvmessyr kk-takter mig. Jag vill ha mer/bättre/ärligare. Tyvärr - för det är synd på så rara ärtor. Lagom rara säger säkert ni - men så känner jag iaf.

Hur kommer det sig att killar inte alls verkar vara bekymrade över att göra saker mot sin vilja bara för att få sex? Nu invänder säkert flera män: ”Bara?” ”Det går inte att sätta ihop orden bara och sex”.

Jag tycker att man närmar sig prostitutionsgränsen när man låtsas och fejkar känslor för att öka chanserna till några minuters intimumgänge. Jag skulle hellre vara på egen hand än tvinga mig till dylikt falskspel. Får man inte dåligt samvete av att spela känslor som man inte har? Eller helgar ändamålet alla medel? Och hur mycket måste man fejka och ljuga för att få komma till, utan att kvinnan inbillar sig att hon betyder något och blir jobbigt klängig? Hur många sms måste/kan skickas? Vad kan stå i dem? Är det bäst att hålla sig till återhållsamma kramar och puss-smileys eller kan man t.o.m. få napp om man håller sig helt på kompisbasis? Hur mycket måste man hångla för att få ligga? Hur länge måste man stanna innan man kan springa hem efteråt? Svåra frågor, svår balansgång. Man vill ju kunna komma tillbaka vid behov.

Män verkar också kunna nöja sig med att bli ihop med vem som helst som ställer upp bara för att slippa vara (läs ligga) ensamma. Det är visserligen ett sympatiskt drag – att de inte är så kräsna. Men eftersom de inte har gjort ett särskilt noggrannt val tvivlar de snart på att det är rätt - och när det kommer någon som verkar snyggare/bättre/sexigare/roligare då startar våndan. ”Hmm, jag vet vad jag har (= regelbundet sex) men inte vad jag får. Åh, jag mår så dåligt av dessa livets dilemman att jag håller på att hamna i ett svart hål nu pga mina valkval”. Det är då vissa män börjar låtsas och fejka för både ”livskamraten” och den nya kk:n.

Många män kommer verkligen från Mars.

Och nej, jag är inte ett dugg bitter eller känner mig lurad och sviken – det är bara som det verkar...

* * *

Idag tog jag en snabblunch på Donken. Vid bordet bredvid satt ett par 60+ som uppenbarligen inte hade träffats IRL förr. De såg verkligen ut att vara lite på dekis (lunch på Donken? Say no more...) men satt och skröt om hur mycket de sportade och hur många intressen de hade. Jag rös - jag vill verkligen INTE utsätta mig för det. Som det känns nu är jag hellre utan.

I förrgår lyckades jag lura med min kompis på Up in the air med George Clooney. Lite småputtrig men inte mer.

Sedan bjöd han på fancy drink på en bar. Därefter promenerade vi till en restaurang ”En ful och en gul” och åt avsmakningsmenyn; pekingdumplings, pilgrimsmusslor, hängmörad biff, rödvinsanka, tigerräkor och palmbladspannkaka med frukt och glass. Pilgrimsmusslan och tigerräkorna var helt underbara! Resten var också mycket gott. Rekommenderas.

Sedan avslutade vi på ”Och himlen därtill” baren i skatteskrapan - ett perfekt slut på en supermysig kväll.

I går släpade jag sonen runt Årstaviken, kollade Liljeholmsgallerian för första gången och såg uppvisningen på konståkningen. Känner mig redo för min sista arbetsvecka på min avdelning. Snyft.

Trött, trött, trött

precis sett Inglourious Basterds - bra film. Jag gillar Brad - han har komiska kvalitéer.

Imorgon blir det film och restaurang. Enligt nyligen inkommet sms ska vi äta gott för vi är "fina och förtjänar det" och "jag känner ingen 50-åring som är så fräsch som du". Avsändaren svarade inte på hur många 50-åringar han känner men jag håller med honom om att vi förtjänar en helkväll. Ska försöka förmå honom att se Up in the air med Clooney - den verkar kul. Svarar på era kommentarer i morgon när jag är utsövd och fräsch - hoppas att det är ok.

Good night folks!

Klippklippetiklopp

snön gör klumpfot obrukbar

hipphippetihopp

skutt på isig trottoar

drippdrippetydropp

sulan är totalglashal

svippsvippetysvopp

ligger helt horisontal!

För mer än 15 år sedan jobbade jag med en pojke. Jag tyckte att han var alldeles för ung för att jag skulle våga tänka på honom på allvar. Han var säkert sex år yngre än jag. Vi hade något speciellt. När alla andra gick hem fortsatte vi våra krogrundor och avslutade dem med promenader mot våra förorter i närheten av varandra. Jag var verkligen kär i honom - fast vi gjorde aldrig något fuffens. Han brukade säga att jag var hans idealkvinna. Han skulle aldrig äventyra en småbarnsmors trygghet och splittra en familj.

Han hade det jobbigt med sig själv. Han var lång, mörk, snäll, snygg och hade dubbla akademiska examina som han läst parallellt med väldigt höga betyg från bägge linjer. Det gick inte att förstå varför han var så knepig. Ingen visste vad som låg bakom hans perioder av tungsinne. Han hade så mycket som talade för honom.

För nästan tio år sedan tog han sitt liv. Jag saknar honom så. Förra sommaren såg jag en kille som var otroligt lik honom. Det gjorde fysiskt ont - hugget när jag påmindes om att jag aldrig skulle få se "originalet" igen. Nästan varje gång jag springer så fantiserar jag om att han löper bredvid och peppar så som han gjorde en gång. När jag bjöd in till min fest - och även under själva festen - så tänkte jag flera gånger att han skulle ha varit där. Han saknades. Han saknas mig.

Om några veckor ska vi ut några stycken från det gamla gänget. Vi brukar ses i hans åminnelse. Tyvärr har puben, där vi brukade hänga, stängt - men det spelar ingen roll var vi är. Han är med oss ändå. Jag släpper inte iväg honom - inte än.

Kom fågelsång fyll mina öron, låt vackra pojkars närvaro forma mina läppar till ett leende, ljuset - det nygröna - lysa upp mina ögon och solskenet värma mitt sinne.

Våren väck min vinterfrusna varelse.

Jag vill gå på bio med någon som jag är intresserad av, sitta i soffan och dissa dåliga tv-program med någon speciell, sova i Hans armar, bada i viken och resa och uppleva världen tillsammans med Honom som jag verkligen vill dela sådana upplevelser med.

Jag orkar inte vänta hela livet på att det ska ske. I sommar kanske någon juste person som jag blir attraherad av och som känner detsamma för mig kan snubbla in i mitt liv? Om det passar då?

Snälla?

Den stora festen är avklarad. Skönt att det är gjort! Hann knappt prata med någon, sprang runt helt stissig hela kvällen. Maken hjälpte till och var en klippa som vanligt. Den fd vännen var där. Han erbjöd sig inte att hjälpa till (no sur-prise). Maken hajade till som sjutton när han presenterade sig. Han hade mage att (skämtsamt - men ändå) klaga över att mina presenter ruinerade honom. Insamlingarna översteg knappast kostnaden för hans födelsedagspresent i alla fall. Och då fick han också gå på fest för "biljetten". Han viskade att jag var helt bedårande. Jag tackade för komplimangen, sedan ägnade jag mig inte mer åt honom. Höll bara koll på honom i ögonvrån. När han gick så dog liksom ändå festen för mig.

Nu är han otroligt sur.

Nu är jag otroligt ledsen.

Det är inte så lätt att programmera om sig från kär till likgiltig. Jag är så patetisk och barnslig. Borde försöka rycka upp mig och sträcka på ryggen, men jag vill ju bara hålla om... Vet att jag är dum.

Jag har funderat och kommit fram till att han måhända inte ljuger om barnets mor. Möjligtvis så bor han ihop med en annan tredje tjej, eller ska jag kalla henne för nummer ett, modern för två, mig för tre osv…? Till hans försvar ska dock sägas att han hela tiden bestämt förnekat att han skulle vara kär i mig – så han har aldrig lurats i den delen. Däremot har han lika bestämt flera gånger hävdat att det bara är mig han träffar. Men han kanske menar i taget, just den där halvtimmen när han är hos mig?

Tack vare barn-ögonöppnaren har jag fått möjlighet att summera vad vi hade.

Sexet +

Det av honom illa maskerade obehaget när jag vill kela utanför sexet –

Att han inte vill träffa mig mer än en halvtimme i månaden –

Att han inte alls anstränger sig –

Att han är snål –

Redan efter det första minuset ligger han på noll.

Han köper julklappar till sin lillebror för 900 kr. Jag bjöd honom på middag hemma och på en konsert när han fyllde ojämnt. När jag fyllde jämnt fick jag ett sms (inte ens en blomma!!!). Jag har bjudit honom på mat varje gång (utom en) vi har träffats, varje gång hos mig. Jag har aldrig fått komma hem till honom. När jag strejkade sista gången och sa åt honom att han fick hålla med mat om han ville ha så ”nöjde han sig” med min yoghurt och några kycklingklubbor. När jag bjöd med honom på en annan konsert så betalade han inte ens min cheeseburgare (15kr). När han tar mjölk i fikarummet så tar han bara till sig, sedan får jag tränga mig fram och ta till mig. En kväll tog han taxi hem från mig, vilket han tyckte han kunde "unna sig när jag bjudit så frikostigt". Jaha - och på vilket sätt skulle det glädja mig? Han behandlar mig som mina barn gör, skillnaden är bara att mot dem har jag en försörjningsplikt och att han i motsats till barnen tjänar nästan lika bra som jag.

I julas fick jag ett pliktsvars-sms på julafton och ett sms kl fyra på eftermiddagen på nyårsafton. Däremellan fullständig tystnad. Vår relation hade redan runnit ut i sanden. När han frågade vad jag hade gjort på nyårsafton berättade jag att jag hade suttit ensam och surat, då sa han: "Mysigt". Mysigt???

Så det var bra med barnet som satte spiken i kistan. Fen har rätt.

Jag kom på ett plus till förresten. Tack vare honom så känner jag inte ett dugg för "buggen" längre (sorry just i dag...). Det är värt ett stort plus – men det gör inte att det positiva överväger – inte på långa vägar. Jag är värd bättre. Så det så (kom och skriv mig det på näsan Hedvig).

Föga anade jag vilken utstuderat lögnaktig person det är som jag har beblandat mig med. Hur kan man vara ömsint, gullig och rolig på samma gång som man visar sig vara helt skrupulös och befriad från moral?

”Min” unge ”vän” chockade mig i dag med nyheten om att han ska vara pappaledig i februari. Han berättade för mig efter att dessförinnan ha sökt ledigt för tilldragelsen hos chefen.

Helt plötsligt förstår jag varför han inte kan sova över eller ta hem mig på besök.

Hur lättlurad har jag varit? Hur blåögd, lättduperad, korkad kan man bara vara? Och han fortsätter att ljuga och säga att han inte är ihop med modern – det förolämpar den lilla intelligens som jag ändå besitter. Jag känner mig medskyldig till att ha bedragit en stackars höggravid tjej – fy fan.

I början kunde jag bara skratta åt eländet – nu börjar det sjunka in och göra ont. Det är inte klokt. Det är inte klokt. Jag är en komplett idiot.

Börjar ändå inte den där dåliga karman för att jag lämnade maken slå väl hårt? Eller kommer det mer...?

PS: Tillägg till gårdagens serieteckning ”Han är egentligen jättekär i mig, men han ska snart ha barn. Ja! Så måste det vara!” Visst jättekärast i stan – när alla är på landet.

Cia rekommenderade boken Fröken Livrädd och kärleken i ett inlägg. Jag beställde den som min första månadsbok. När den kom blev jag besviken. Den var tecknad! Läste ut den på några minuter. Men en av bilderna gjorde bokvalet lyckat iallafall. Fröken Livrädds nye kärlek (som hon har lämnat sin man för) konstaterar per telefon, utan närmare förklaring, att han inte är intresserad av henne. Efter mycket vånda löser hon problemet på nedanstående sätt. Jag skrattade länge och högt. Jag känner mig SÅ träffad!

Det där med starka känslor har jag aldrig tänkt men 100 andra mer eller mindre usla förklaringar till ett undanglidande beteende. Är man kvinna eller...? Ha ha ha!

Tänkte bjuda ca 75 personer på Jansson som "sexa"-mat på nattkvisten. Dottern och jag handlade 120 potatisar, 30 lökar och mängder av ansjovis och vispgrädde. Vi valde de stora burkarna ansjovis istället för de små för jag skulle ju ha så mycket. Eftersom jag är en nattuggla så kom jag igång ganska sent med Janssontillverkningen. Vid 23-tiden igår hade jag skalat all potatis och skivat all lök. Det här går som en dans, tänkte jag. Snart färdig. Ugnen på, matberedaren som bara skivar, men det är en baggis att skära strimlor av skivorna... Smörjer första formen av tio och lägger upp ett lager strimlad potatis, nu på med 22 ansjovisfiléer. Öppnar burken. I den - och de andra fem stora burkarna - ligger ett gäng hela fiskar, huvuden, skinn, fenor - hela paketet. Börjar rensa den första. Det tar ungefär fem minuter. Det ska vara 22,5 filéer per portionsform. Klockan halvfem på morgonen hade jag gjort färdigt fyra formar, dvs 45 fiskar rensade. Jag trodde i början - "det här blir bara lättare med tiden" - så såg jag tanterna på Abba-fabriken framför mig. Låt mig säga - jag har LÅÅNGT kvar till Abba-fabriken. De sista fiskarna slängde jag det mesta på.

Idag åkte jag och köpte filéer, trots att matberedaren packade ihop helt och jag fick skiva de flesta potatisstrimlor för hand så har jag nu nio portionsformar färdiga. Ville se U2-programmet så jag slängde potatisen och löken till den sista formen. Hoppas att det räcker ändå...

Nu ska jag lägga frukt i sprit till bålet och blötlägga kikärtor som jag tänkte rosta med wasabi. Min sushi-krog serverar det och jag brukar vräka i mig dem under tiden som jag väntar på min sushitake away. Hoppas att fler uppskattar dem.

Hälsade på en kompis idag. I hennes port satt den här lappen - gulligt va?

Jag klippte bort Nellies namn och deras telefonnummer...

:)

Han bryr sig om mig, skickar blommor och ringer, vill vara med mig.

Synd bara att han är min kompis och inte gillar tjejer.... och inte är intressant.