Som så många andra så väntar jag på den stormande kärleken. Han som sveper mig från mina fötter och som jag inte vill annat än att vara med. All tid spenderad från honom kommer att kännas bortkastad. Allt spännande/skoj/-härligt som jag får vara med om utan honom är sorgligt – för att det är synd att inte han får vara med och dela upplevelsen. Han som är vacker så att mina ögon tåras. Han som jag inte kan hålla händerna borta från. Han som får mig att darra av upphetsning innan vi förenas. Han som kan släppa in mig och som jag törs släppa in. Han som har humor och kan retas med mig. Han som jag kan småprata om allt med. Han som är lika lojal mot mig som jag är mot honom.

Ett tag i höstas trodde jag nästan att jag hade hittat honom. Trots alla invändningar och uppenbara hinder passade han in ganska bra på min kravlista. Jag var villig att satsa.

Hur lurad känner jag mig inte av att inse att han samtidigt hade ett ”riktigt” förhållande? Hur konstigt känns det inte att han har en familj nu? Jag känner mig så oerhört dum. Och ledsen. Och arg.

Jag vet att ni tycker att jag tjatar och att jag borde komma över det nu, men det är inte så himla lätt. Ni får ursäkta ältandet.

Det var ett tungt race i onsdags. Jag hade skakningar när jag vaknade efter några timmars sömn dagen efter. Det har jag aldrig upplevt tidigare och gör det helst inte igen. Det brukar bli vått när vi går ut med våra hot shot lawyer-vänner. Tvårättersmiddag, floder av vin, latte och sedan tar någon av dem allt på sitt representationskort. Jag vet att jag borde tacka nej men... Jag borde också ha tackat nej till drink på en bar som hade öppet längre när de övriga två åkte hem, men man lever bara en gång. Eller hur? Kvällen var hur trevlig som helst. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Av messen följande dag framgick att alla haft lika kul. Min gifte kompis kunde inte hjälpa att han försökte komma hem till mig, men min (skeva?) moralgräns går vid hångel. Jag tänker inte beblanda mig djupare med upptagna killar, dvs som jag vet är upptagna, sedan kan man inte hjälpa om man kanske snubblar på någon mer otrogen lögnhals - men förhoppningsvis är jag mindre blåögd nästa gång.

Apropå lögnhals. Skämmigt - men jag skulle gå ut i kväll igen. Jag har absolut ingen lust. Försökte i början av veckan föreslå en söndagsutflykt i stället, men min kompis ville ut och svira, så jag gav med mig. Idag sa jag att jag hade blivit magsjuk. (Jag har "veckan" - det är ju lite sjukt eller...?). Hon lät inte alltför besviken. Usch jag som skulle börja leva ärligt. Tordes inte säga att jag inte ville. Fegt. Är hemma med sonen. Vi mysar i soffan, men lite rutten känner jag mig allt. Jag fick lova att vi ska gå ut i veckan i stället.

Varvar mellan tremilen och melodifestivalen. Skatepunk i tävlingen??? Vi går mot ljusare tider. Synd att sångaren inte kan sjunga och att de inte kommer få några andra röster heller...

Eulalia skrev en kommentar som jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod; *o*. Men jag gissar att det betyder ”oops” typ eller...?

När min kompis på jobbet och jag skriver om min x-kk då kallar vi honom :6. Det betyder inte att han är het eller sexig på något sätt utan att han ger sur eftersmak. Den känns klockren.

Vad tror ni? Är smiley-språket på väg bort? Kommer vi i så fall att börja formulera oss bättre och mer ordrikt eller ännu mer koncist (om det nu är det?). Jag tycker att smileys kan utnyttjas som tillägg till texten för att ge en viss bild av skrivarens känsloläge eftersom man saknar kroppsspråket i den skriftliga kommunikationen. Man kan t.ex. skriva något riktigt bitande och kombinera det med en skämtsmiley så att läsaren förstår att man skojar.

Var uppe och tittade på curlingen i natt. Vem hade trott att man skulle välja att sitta och glo på curling med behållning i stället för att sova? Tur att de vann. *V*

Mina väninnor och jag lunchade igår.

Hon 1: Jag har en fuktfläck i mitt tak.

Hon 2: Hur länge har du haft den?

Hon 1: Det vet väl inte jag. Jag ligger ju inte och tittar upp i taket!

Hon 2: Nej visst nej – du var skild redan när du flyttade in.

Rungande skratt.

Hon 3: När man är gift släcker man dessutom helst lampan.

Under den senaste tioårsperioden är Lennart (Svan), fram till dess han försvann spårlöst, den kille - bortsett från maken och sonen - som, utan att ljuga och bedra, givit mig mest ömhet och kärlek.

Lennart väntade troget morgon och kväll. Om jag kom hem sent fick jag ropa på honom, då kände jag mig lite larvig, men det var det värt att få förmånen att se honom forsa fram tvärs över sjön. På slutet låg han på cykelbanan och väntade. Då började jag inse att jag utsatte honom för fara och att vi inte kunde fortsätta träffas på samma vis. Han försvann lite senare, bortjagad av en rival. Jag vet att det låter lite sjukt men det var ballt att vara den där ”tjejen som svanen väntar på varje morgon och kväll”, som en farbror beskrev det. Det känns läckert när en stor, vild fågel kommer springandes upp ur sjön för att äta ur ens händer.

Lennart var en grå årsunge som hade placerats i "min" sjö av stadsveterinärerna. Han hade vårdats efter att ha kraschat in i Essingeleden på sin väg söderut. Kort därpå hittades elva svanar i en tokig tants etta på Kungsholmen. Undrar om han var där? Undrar var han är nu? Jag tittar efter honom på Strömmen men jag måste erkänna att jag inte kan särskilja honom från de andra.

Jag saknar honom.

Lennart Svan - visst är/var han vacker?

Vilken är den fånigaste sporten tycker ni? Sitter just och tittar på några som åker skidor i UPP- och nerförsbackar. Nästa steg blir skicross-skytte eller varför inte puckelpist-basket? Efter de har stannat i backen, haft sönder alla knän och ledband, och gjort lite piruetter så ska de skjuta en boll i en korg. En annan fånig sport är bob. Vinna medaljer genom att åka en frusen vattenrutschkana? Låter det seriöst? Konstsim är ju en klassiker bland sommarsporterna. Gång är en annan. Cykling i en tunna (velodrom?) tillsammans med ett gäng andra som trängs och ramlar på varandra? Undervattenspolo - vilka är det som ska se och uppskatta sporten? Har ni fler förslag? Eller kan hitta på mer krystade kombinationer?

Jag kanske kastar sten för jag gillar konståkning och jag har hört många män uttala sig föraktfullt om huruvida det är en sport eller ej. Så fort det blir bedömningsinslag är det svårt. Men det är ju bedömningar i alla sporter? Diskning, straff eller förlorad poäng för dubbelfel, andra misstag, osynk, snedsteg. Fast få avdrag för att simhoppet inte är snyggt genomfört eller isdansen inte är tillräckligt synkad kan kanske anses vara ungefär som om man helt plötsligt får ett extravarv på stadion för att man är för fet eller för puckad. Hårt men rättvist, sådana är reglerna - du kan ju alltid överklaga domslutet tjockis, lycka till.

Har tränat en timme och sedan pulsat hem. Det brukar göra att jag känner mig peppad och pigg. Men i kväll - icke. Jag är sur och gnällig och helt sanslöst trött. Undrar om jag fått en släng av SAD i alla fall i år? Sover illa. Råkade kommentera Pjoltas när han skrev att han sov dåligt att "gott samvete är den bästa huvudkudden". Det får jag äta upp nu - karma. Rätt åt mig! Fast för övrigt har jag inte särskilt dåligt samvete.

För några år sedan köpte jag en tönttisha till mig själv samtidigt som jag beställde en punk-T-shirt till dottern. Jag har i brist på mod givetvis aldrig haft på mig min fula tröja. Egentligen tycker jag att det är fånigt att göra statements med text på sina kläder (fast det har hänt att jag köpt tröjor på riktigt bra konserter). ”De är bra att träna i”, brukar jag ursäkta mig med.

Sonen har nästan inga kläder hos mig. Han har svårt för framförhållning. Jag handlar och sonen bär hem kläderna till maken. En dag skulle han iväg till skolan utan ett plagg att ta på sig. Jag grävde fram min tönttröja. "Yes", sa sonen, "den vill jag ha. Vilken ful!" Nu har han den ofta.

Jag frågar mig; hur många i hans omgivning har en aning om vem JR är? Knappast några. Han säger att han inte får kommentarer om tröjan. Själv skulle jag nog ha svårt att hålla mig om en sådan tröja gick förbi.

ingen frågar var du köpt din tröja...

Vad är det här? Ligger länge i sängen och drar mig. Känner till slut att jag måste masa mig upp så att jag hinner allt planerat innan jag ska iväg med pojkarna. Ser på klockan i köket. Åtta! Jag har blivit gammal. Så där bara - nästan över natten. Det är skandal. Vad hemskt. Vad återstår? "Halvsju" eller vad kallas det nu? "Förkväll", nyheter och sedan god natt? Nä, jag vill inte vara med om det ska vara på det här viset! Trist.

Igår hade jag inflyttningsfest på mitt kontorsrum, bjöd på drinkar och tilltugg. Som mest var vi 20. Det fanns hjärterum och var trevligt. Jag bjöd hela min gamla avdelning och halva den nya. Vi behöver mingla lite och lära känna varandra över gränserna. Lyckades få igång brandlarmet när jag micrade popcorn. Helt plötsligt kom det män springandes från alla håll och kanter. Som tur var gick inte ljudalarmet. Skulle ha varit kul (not) att orsaka att hela arbetsplatsen fick stå ute i parken och huttra i snöstormen fredag eftermiddag efter fyra. Vad poppis jag hade blivit då!

Därefter blev det ett snabbt glas vin ute med en kompis innan hon var tvungen att gå hem och avlösa barnvakten (sin mamma). När jag kom hem var jag nästan på pickalurven.

Nu ut och pulsa och göra ärenden. Har affärerna ens öppnat så här dags? Vansinne...

Vaknade av mig själv sex i morse (en halvtimme före väckarklockan/mobilen)! Vad är det här? Men när jag låg där så slog det mig: Jag är värd bättre. Jag insåg verkligen att jag är värd så mycket bättre. Inte bara så där som man intalar sig själv som tröst utan som en djupt grundad åsikt och känsla. När jag pulsade till jobbet genom snöstormen så var jag på mitt vanliga goda humör. Jag skrattade åt den förj-iga blåsten vid Slussen som lönlöst försökte irritera. Det gjorde inget. Jag gillar fortfarande den här vintern. Det är fint med ljuset. I år har jag inte alls känt den vanliga grå likgiltighetstristessen, trots allt som hänt.

Jag är värd bättre. Stackars henne där hemma.

Ps. Blommorna var jättefina.

Kan ni förstå hur smickrande det är att någon har gått och väntat och tänkt på just er sedan småskolan?

Jag bjöds på en underbar middag; carpaccio, havsaborre och gratinerad frukt, som han lagade i sin otroliga våning. Vi hade mycket trevligt och förklaringen till varför han hade fått kalla fötter i höstas var att han hade sett mig springa ut träningsklädd från min port och insett att jag gillade att röra på mig varför han har ägnat senaste halvåret till att komma i form. Och träningen verkade ha gett resultat för det fanns inget att klaga på beträffande utseendet. (Jag har däremot hunnit flabba till mig å det grövsta – bättring anbefalles). Det var dåligt att inte säga något då till mig, det höll han med om. Kul att träffa någon som verkar älska sitt jobb. Det kanske beror på att de flesta av mina vänner och kollegor håller på med samma trista ämnen som jag. Han arbetar med diametralt andra uppgifter.

I morse ringde blomsteraffären och frågade när jag kan ta emot en bukett… Jag som aldrig får blommor!

Jag känner mig uppvaktad och omtyckt. Gudarna ska veta att jag behöver det just nu. Har karman vänt? Om någon undrar så ska vi ses igen. Snart.

Nu törs jag springa 5 km i mitt superlångsamma tempo (8,5 km/h) - utan att få ont i benen. Blev inte ens andfådd. Det lovar gott inför säsongen. Hoppas att det håller i sig. Ibland är det svårt att inte studsa och dansa och hålla det långsamma tempot. Speciellt när man hör Ska-musik.

Tänk att Bryans brorsa kan skjuta och åka skidor nästan på samma gång så bra!

Nu blir han nog draftad till Real Madrid eller Barca - skidskytteavdelningarna, tror ni inte?

Så vackert det kan vara på vintern! I morse sken solen över Strömmen. Färjan stretade oförtrutet mellan Gamla Stan och Djurgården. Af Chapmans master stack upp framför frostvita grenar på Skeppsholmens träd. Svanarna samlades nedanför Operan. Mannen med den omoderna mockapälsen halkade till på den förädiska isen under snön när han skyndsamt korsade Slottsbacken för att hinna med övergångsställets gröna ljus. Över trafikbruset ljöd för vinteröron ovana ljud. Måsarnas skrin när de slogs om en brödkant vid kajen.

Det blir kanske vår även i år.

Fabulerande fulfarbror Fred från Frejgatan framför frimodigt familjen förbi frostiga fordon.

Atletiske Ante arbetar aktivt för att antasta alla aningslösa, attraherade, lättlurade naiva #&!"% idioter.

Jag jobbar av på min karmaskuld och lär mig kanske något på kuppen. Nu kan jag rita två pinnar på män som jag varit intresserad av men som inte har hyst motsvarande känslor för mig.

Undrar hur många som krävs innan jag sonat mina försummelser? Tio? Kom an bara! Jag är redo för nya lektioner. Känner tillförsikt. Vad har jag lärt mig? Vet inte, med den förste var allt så konstigt att jag bara är tacksam för att jag slapp undan. Med min x-kk lärde jag mig att man får vara försiktig med vad man ber om - för ibland är det just det man får. Jag lärde mig också att kk-förhållande inte är min bag. Fast jag ångrar mig inte. Det var ok. Jag är tacksam för lek-tionen. Men det han förmådde/ville ge mig räckte inte. Fler lärdomar är att om man som par har omständigheterna mot sig så krävs det stort engagemang för att det ändå ska fungera. Men det är väl en truism? Jag tror att jag har lärt mig att min (eller snarare Grynets) ”ta ingen skit”-devis lätt får stryka på foten när man är förtjust i någon. Illa. Jag vill emellertid hellre vara förlåtande än sten-hård även i framtida relationer. Det kanske är bra ändå – att man intar en öd-mjuk hållning och inte är så snar att döma ut? Tror att man mjuknar lite med åren - fast ens förtroende för människor får törnar.

Konstigt disigt ljus i dag – men ljus i alla fall. Jag ser ljuset Jonathan! Middag och underhållning med klasskompisen i veckan, inflyttningsfest på mitt arbetsrum på fredag. Helkväll med bowling och finkrog på lördag. Dramaten, ölkväll och annan utgång på lördag veckan därefter. Berlin under Kristi Flygare och Sicilien en vecka i juni. I kväll ska jag börja spackla min garderobsvägg. Jag har beställt en krokbräda (Knax av Loca) till hallen, fixat telefonnummer till elektrikern och ska också ringa pc-doktorn så att det blir ordning på mitt trådlösa någon gång. Mot nya djärva mål!

Hoppas att ni får en skön söndag. Själv tänker jag sura tills i morgon bitti.

Tjajkovskijs pianokonsert i B-moll på konserthuset, med bla Alice Sara Ott som solist, var härlig. Hon visade verkligen passion för sitt yrke. Jag gillar mitt jobb - men en sådan glöd och inlevelse - nej det lägger jag sällan (snarare aldrig) på jobbet. Funderade lite på om en person som hon som verkligen verkar leva och andas sitt arbete är lika passionerad i sängen eller får hon ut sina känslor och lustar i jobbet? Är det fult av mig att sitta och fundera på dylikt i stället för att njuta av musiken? Men jag njöt av musiken. Hon fick stående ovationer efteråt.

Vi avslutade eftermiddagen med lunch/middag på Kol & Koks. Pilgrimsmusslor i gambassås och ricotta- och sparrispasta - mycket gott. Fullsatt och fullbokat som alla andra ställen i Stockholm nu för tiden - otroligt vad folk det är ute jämt.

Jag fuskade och tog tunnelbanan till Hötorget. Jag satt mig bredvid någon som såg ut som en A-lagare. Stationen efter kom ett äldre par. De talade svenska blandat med franska. A-lagaren gav sig in i diskussionen. Han talade också franska eftersom hans dotter bodde i Frankrike. Jag läste "Igelkottens elegans" av Muriel Barbery. Det visade sig att vi var fyra frankofiler som delade kuppe. Vi hade en trevlig diskussion tills det var dags att gå av. Kul.

Jag gick på konserten med en av pojkarna. Jag är säker på att han inte gillar kvinnor - men han har ännu inte "kommit ut" och konstigt nog talade han mer med min urringning än med mig under middagen. Kan inte folk bestämma sig och deklarera läget så att man vet var man har dem?

Ingen kommer att höra av sig i morgon. Men det spelar ingen roll hur mycket jag förbereder och intalar mig - hoppas ändå... :(

Snart börjar väl skidskyttet - nu håller vi tummarna Sverige!