Längtan efter närhet och ömhet skär sig mot vetskapen om obesvarade känslor. ”Gråt ett grand för så trista fakta”.

Om man inte är disponerad för gråt är det ok att bara gräma sig då?

Min mamma, som inte har hört av sig sedan min födelsedag - när jag hade fräckheten att inte bjuda på tårta utan valde att bjuda hela släkten och vänner på fest veckan efter i stället, ringde i natt. Första samtalet hörde jag bara en man som skrek i bakgrunden. Jag ringde tillbaka fler gånger, det svarade och skriken fortsatte men ingen sa något. Tredje försöket fick jag kontakt med mamma. Hennes vän, 81 år, skrek, krampade och var onåbar. Hon väntade skräckslagen på ambulansen.

Från ambulansen ringde hon igen. Lugnare när andra tagit över befälet. När hon åkte hem från Huddinge halv sex i morse var han fortfarande inte kontakt-bar.

Ekot av hans ångestskrin sitter kvar i skallen. Om han hade varit ensam skulle ingen ha hört honom. Det var en otrolig tur att mamma var där. Ytterligare motiv för att inte bo själv.

Nu på förmiddagen hade han druckit lite vatten vilket tydligen är ett väldigt gott tecken. Mamma, som inte kunnat sova en blund, är på väg tillbaka till sjukhuset. Hon tackade nej till skjuts "det går lika bra med tunnelbana och buss". Hon ska ringa för hämtning om hon känner för det senare idag. Hoppas att hon gör det för hon måste vara alldeles färdig.

Hennes vän är världens snällaste man. Han sköter sitt hus och sig själv. Undrar oroligt hur stroken kommer att påverka honom? Jag läser om humörförändring-ar och depressioner. Tur att han fick hjälp så pass snabbt ändå. Det förbättrar tydligen oddsen.