Som så många andra så väntar jag på den stormande kärleken. Han som sveper mig från mina fötter och som jag inte vill annat än att vara med. All tid spenderad från honom kommer att kännas bortkastad. Allt spännande/skoj/-härligt som jag får vara med om utan honom är sorgligt – för att det är synd att inte han får vara med och dela upplevelsen. Han som är vacker så att mina ögon tåras. Han som jag inte kan hålla händerna borta från. Han som får mig att darra av upphetsning innan vi förenas. Han som kan släppa in mig och som jag törs släppa in. Han som har humor och kan retas med mig. Han som jag kan småprata om allt med. Han som är lika lojal mot mig som jag är mot honom.

Ett tag i höstas trodde jag nästan att jag hade hittat honom. Trots alla invändningar och uppenbara hinder passade han in ganska bra på min kravlista. Jag var villig att satsa.

Hur lurad känner jag mig inte av att inse att han samtidigt hade ett ”riktigt” förhållande? Hur konstigt känns det inte att han har en familj nu? Jag känner mig så oerhört dum. Och ledsen. Och arg.

Jag vet att ni tycker att jag tjatar och att jag borde komma över det nu, men det är inte så himla lätt. Ni får ursäkta ältandet.