Tittar på x-kk:s bild från Göteborg förra året som jag laddat ner på mobilen som sällskap på resan och fantiserar om kyssar och närhet i hans avklädda famn. Det är lite jobbigt för det är en hjärnans kamp mot kroppen som förnuftet ständigt förlorar. Hjärnan ska ju vara ”direktøren för det hele” – jag förstår inte varför den låter sig hunsas på detta sätt. Hjärtat är helt enkelt starkare.

På flygplatsen inför hemresan ser jag hans "spitting image". De är lika långa, har samma frisyr och hårfäste, lika spinkiga ben, lik näsa och mun. Dubbelgångaren är lite mörkare och smalare. Vidare är ögonen olika och han har naturligtvis inte samma underbara röst. - Han är självklart inte alls lika fin som originalet. (Jag vet att ni kan invända mot "fin" men trots allt så tycker jag det - jag ber om ursäkt för att jag är ett sådant mähä).

När kopian, tillsammans med sin manlige partner, sätter sig på sätet snett framför mitt blir jag glad. Det är det närmaste jag har varit x-kk på länge. Han har precis samma rörelsemönster. Han kan inte sova utan ser på en andra film när alla andra har släckt sina skärmar. Det får mig att börja på min andra också, men efter Susanne Biers "Hämnden" är alternativet "Just go with it" med Jennifer Aniston och Adam Sandler alldeles för dåligt. (Vem ger Adam Sandler alla filmroller? Han spelar exakt samma roll jämt - antagligen sig själv.) Jag släcker, somnar och drömmer sött om - gissa vem? Adam Sandler är fel svar.

Läste en kommentar för ett tag sedan om kåta gamla tanter och kände mig träffad. Men det är dessvärre inte bara fysiskt utan även känslomässigt - vilket gör mig ännu dummare. Det är ganska sjukt allting. Gubbsjukt – fast tvärtom men ändå lika.

* * *

Nu är mina resor slut på ett tag - och vet ni vad? Det känns riktigt skönt.