Den gode vännen vid dagens lunch: ”Jag är orolig och rädd för att dö. Jag tror att jag kommer att få en istapp i huvudet i dag och spetsas som en oliv i Dry:an. Men jag försöker trösta mig med att min livslinje är så lång att jag, enligt förståsigpåare (- min fru), nästan aldrig kommer att dö.” Så visade han sin hand med en stark, obruten livslinje som gick ned och runt tummen. "Men det brukar inte räcka för att lugna mig."

”Titta på min livslinje”, sa jag.

Han tittade på min handflata, spärrade upp ögonen och sa: ”Jag säger som spåkärringarna brukar göra på filmer: Nej, nu kan jag inte spå längre. Gå hem, jag tar inte betalt. Även om du försöker tvinga mig kan jag inte säga vad jag sett.” Han gjorde en dramatisk stumfilmsgest med handryggen över pannan. ”Du borde säga upp dig, sälja allt och ge dig ut på resa. Fast kanske inte med flyg…” Vi skrattade gott åt min fjösiga brutna livslinje.

När vi skildes åt njöt jag för fullt av det helt underbara vädret medan min snygge, smarte, driftige - men rädde - vän valde den istappsfria tunneln till Sveavägen.

Följande meddelande kom en stund därefter: "Jag överlevde promenaden tillbaka till kontoret. Jag lever. Jag lever! Jaaaaa!!!"

Att oroa sig är som att betala ränta på ett lån som man aldrig fått (snott av Håkan Lövén här på Passagen). Jag är lite buddistisk i min levnadssyn. När det är dags så är det dags – ingen idé att bekymra sig dessförinnan.