Kattlådan
Skrivet:
28 februari
kl. 15:15
Som så många andra så väntar jag på den stormande kärleken. Han som sveper mig från mina fötter och som jag inte vill annat än att vara med. All tid spenderad från honom kommer att kännas bortkastad. Allt spännande/skoj/-härligt som jag får vara med om utan honom är sorgligt – för att det är synd att inte han får vara med och dela upplevelsen. Han som är vacker så att mina ögon tåras. Han som jag inte kan hålla händerna borta från. Han som får mig att darra av upphetsning innan vi förenas. Han som kan släppa in mig och som jag törs släppa in. Han som har humor och kan retas med mig. Han som jag kan småprata om allt med. Han som är lika lojal mot mig som jag är mot honom.
Ett tag i höstas trodde jag nästan att jag hade hittat honom. Trots alla invändningar och uppenbara hinder passade han in ganska bra på min kravlista. Jag var villig att satsa.
Hur lurad känner jag mig inte av att inse att han samtidigt hade ett ”riktigt” förhållande? Hur konstigt känns det inte att han har en familj nu? Jag känner mig så oerhört dum. Och ledsen. Och arg.
Jag vet att ni tycker att jag tjatar och att jag borde komma över det nu, men det är inte så himla lätt. Ni får ursäkta ältandet.
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/skoga/entry/hur_ska_jag_n%C3%A5gonsin_kunna
Skriv en kommentar:
Fast nu har du väl sett lite för många amerikanska draman? Du vet om att dom har det så där bara förr att någon skrivit manus? Där har "rätt" person allt... I verkliga livet så är folk bara... människor.
Men vad gäller snubben du träffade så har du all rätt i världen att älta ett bra tag till. Hur skulle du kunnat veta att han körde parallellt? Hur?
Som tur är så är ju inte alla så där. Vis av lärdom som kommer du givetvis alltid att träffa män framöver som bjuder hem dig till deras lya (första träffen) eller hur?
Skrivet av maria den 28 februari, 2010 kl. 15:25 #
Ibland kan jag ta mig ett alkoholrus, under kontrollerade trevliga omständigheter. Det inträffar någon gång om året att jag kan känna mig dagen efter.
Kärleksrus är så långvariga, och så extremt besvärliga när det blir dagen efter att den typen av rus inte attraherar mig längre.
Vardag kan bli tråkig och enahanda och lusten för den verkliga kärleken (teoretisk utopi som författare diktar texter kring)kan bli lockande - speciellt när man når vissa intervall i relationer - en sladdis förändrar åtminstone vardagen, men det är ingen generell lösning, men kan vara bra i vissa fall. Du är för vild och nyfiken för att stängas inne i vardagen, men samtidigt för kär i dina barn att helt lämna allt.
Du har problem, men tänk oftare på att det är vardagen som är flest dagar i veckan, men visst får man slå sig loss lite till helgen. Det där med den stora kärleken - nä den går alltid över även om den ibland kan vara lite mer uthållig.
Skrivet av liberum-weto den 28 februari, 2010 kl. 15:38 #
Maria: Jo jag är en romantisk sucker och konsument av sk romcoms. Jag erkänner!
Tack för ditt tålamod med mitt ältande. Det är sannolikt inte slut än. Det fanns ju vissa indikationer på dubbelspel hela tiden. Jag valde att bara fråga honom och lita på hans svar. Hur dumt är inte det? Fråga en otrogen hund och tro att han inte ljuger som svar...?
Det finns alltid justa killar, men ofta är de inte intressanta. Vilket bara visar vilken idiot man verkligen är. Hade jag varit klok hade jag stannat med världens bäste man, men jag vill ha passion och romantik. Det måste finnas någonstans med någon. För mig. Jag vägrar tappa tron på det - än.
Skrivet av Kattlådan den 28 februari, 2010 kl. 15:43 #
LW: Jag är medveten om att den "stora kärleken" också går över till vardag, men jag tror också att vardagen blir lättare att hantera tillsammans om man åtminstone har fått börja med den. Som en av mina vänner brukar säga: "Ofta känner jag för att mörda honom, men då ser jag honom framför mig som vi hade det i början och inser att den ändå finns där; kärleken från den tiden." DET vill jag ha, en juste början åtminstone - att bygga på, att grunda med. Det är väl inte för mycket begärt?
Tack för tipset med sladdisar - men det är SÅ out of the question. (Hur underbara mina egna än är).
Skrivet av Kattlådan den 28 februari, 2010 kl. 15:52 #
kattlådan: Tur att du inte hängt med i alla mina bloggar här på passagen... för här har ältats ska du veta. Patetiskt ältande, surt ältande, ledset ältande osv...
Älta på!
Jag gillar Liberum-weto mer och mer! Kanske därför jag alltid till slut faller för dom lite mer fyrkantiga ingenjörerna? Lite ordning i tillvaron där vardag är nästan alla dagar i livet?
Skrivet av maria den 28 februari, 2010 kl. 16:02 #
Gah, vad jag känner igen mig! Detta jävla ältande. När går det över? När ska man orka släppa in någon igen?
Men ältandet ska visst ha en positiv effekt har jag hört. Vilken har jag inte en aning om. Men jag tror nog att det kommer gå bra för oss båda.. någongång.
=)
Skrivet av Pjoltas den 28 februari, 2010 kl. 17:30 #
Jag tyckte nog att alla Melodifestival-bidrag sög lika mycket den här gången.
Men Jöback hade fått min Odds-peng denna gång om jag hade satsat en.
=) igen!
Skrivet av Pjoltas igen den 28 februari, 2010 kl. 17:32 #
Känslor har i bland gått djupare än vi tänkt oss
och vi kanske lurar oss själva.
Det är då besvikelsen blir så mycket större.
Jag förstår dig fullkomligt, men var inte rädd.
Ett gammalt ordstäv att fundera över:
"En ny kärlek förjagar den gamla"
Skrivet av MissiZippi den 28 februari, 2010 kl. 18:58 #
du skriver så bra!
Skrivet av bajsugglan den 28 februari, 2010 kl. 22:12 #
Maria: Skönt att ha sällskap och att det verkar finnas visst ältningsutrymme här alltså!
Mina vänner är dina vänner. ;)
Skrivet av Kattlådan den 01 mars, 2010 kl. 09:34 #
Pjoltas: Jag har missat din story. Jag lyssnar gärna på ditt ältande. Det så klart att det kommer att gå bra för oss. Vi är ju sådana kap!
Skrivet av Kattlådan den 01 mars, 2010 kl. 09:35 #
Pjoltas: Det är inte konstigt att det blir lågvatten när de måste suga ut det hela på 18 deltävlingar ist för en enda...
Skrivet av Kattlådan den 01 mars, 2010 kl. 09:36 #
MissiZippi: Att det funkar har jag nyss insett. Synd bara att man ska behöva avverka dem i den här farten...
Skrivet av Kattlådan den 01 mars, 2010 kl. 09:40 #
Bajsugglan: Men inte gör väl jag... Bugar och tackar! ;)
Skrivet av Kattlådan den 01 mars, 2010 kl. 09:42 #
Men du det är helt ok att älta, man får göra det efter en krasch o jag har gjort det i snart ett o ett halv år !!
Blixtar o dunder ja kanske för en del men inte när man går mellan dagis, jobb o hemmet. Hitta någon på ICA va, ja eller hur...Hur ska det gå till då. Eller hur många känner ni som träffades på ICA...
Jag tror att man kan börja i fel ända. Jag tror att får man vardagen att fungera utan att kriga om allt o inget varenda dag då är har man hittat något som kan vara värt att satsa på. Däremot är jag dödsalergisk mot allt tjafs om egen tid idag, fan i ett bra fungerande förhållande finns alltid tid för egen tid. Fortsätt att älta du det måste man annars kommer man inte vidare o det är lärorikt om inte annat !!
Skrivet av Södertälje den 01 mars, 2010 kl. 19:50 #
Södertälje: Hoppas verkligen att mitt ältande inte kommer att pågå så länge! Eftersom vi aldrig hade något riktigt förhållande så tror (hoppas) jag inte att mitt fall blir lika tungt som ditt. Jag är inte säker på att ältandet leder till att man går vidare. Jag tror på metoden att "komma under en annan". Tvivlar dock på att man hittar denne andre på ICA - men man vet aldrig.... ;)
Har alltid hävdat att småbarnsåren snarast är en fråga om överlevnad. Glöm passion och romantik. (Nu får jag säkert en massa superföräldrar på mig som visst lyckas kombinera passion med barnspyor och blöjor)
Romantik och passion finns det möjlighet för när barnen vuxit upp eller varannan vecka med delad vårdnad. Visst kan man hjälpa varandra med att komma från ibland. Jag tror att olika människor har olika behov av egentid. När man är förälder får man helt enkelt inse att nummer etts behov ofta får vika för avkommornas. Så är det bara.
Jag har skrivit om den "praktiska inställningen" i ett inlägg förra året. För mig stämmer det fortfarande. Jag tror inte på "funkar" jag tror på något mer:
http://blogg.passagen.se/skoga/entry/kr%C3%B6nika
Skrivet av Kattlådan den 01 mars, 2010 kl. 21:17 #
Jag vet inte vilken strategi som är bäst: att bli cynisk och bitter eller att fortsätta tro på sagans prins. Det går att leva utan kärlek men frågan är om det är bättre än att våndas i kärlekskval. Vem vet? Hur man än vänder sig har man ändan bak.
Skrivet av Wandus den 01 mars, 2010 kl. 21:44 #
Wandus: Och hårig är den också va? (eller hur brukar du nu säga?) ;)
Skrivet av Kattlådan den 01 mars, 2010 kl. 23:58 #
Jepp! Hur man än vänder sig är ändan hårig.
Skrivet av Yeti-Wandus den 02 mars, 2010 kl. 00:04 #
Wandus: Jag tror på vånda, kval och prinsen. Jag vill inte nöja mig med hyfsat, vänskap och funkar. ;)
Skrivet av Kattlådan den 02 mars, 2010 kl. 23:14 #
Det måste få ta den tid det tar.
Att komma ur en relation och känna sig blåst och dum, shit, det gör det inte enklare.
Skrivet av Huskatt den 05 mars, 2010 kl. 16:06 #
Huskatt: Nej det är väl så, suck.
Skrivet av kattlådan den 07 mars, 2010 kl. 02:38 #