När jag första gången SÅ förvånad fann mig ligga ovanpå min 17 år yngre helläckre fd vän så kläckte jag ur mig att sex only var det enda som skulle kunna komma i fråga mellan oss. Jag kunde minsann aldrig gå runt på stan och hålla hand med någon som folk undrade om det var min son.

På 80-talet hade jag ett kk-förhållande. Det var raka rör, pang på rödbetan och en klapp på rumpan som närmaste ömhetsbevis. Men efter ett tag så sa min kompis att han var förtjust i mig. Han ville ses oftare än jag och det hela ledde till att jag började få dåligt samvete. Jag avslutade därför vårt praktiska arrangemang.

När fd vännen och jag hade vårt samtal så slog vi fast att det var sex only som gällde, men han sa samtidigt att kk-bekantskaper aldrig brukade fungera. Det blev oftast en person som kände mer än den andre. Han hade ganska nyligen avslutat ett sådant med en tjej som bodde i kvarteret för att hon utvecklade känslor för honom som han inte besvarade. Misstänker att han höll på att fasa ut mig redan i julas.

Jag passar inte i sex only-relationer. Om man tar bort allt kel och smek, gulligt och mysigt så blir det torftigt och tråkigt. Samtidigt så funkar det inte med mys och smek med en person som helst inte vill. Antingen så känner man för mycket och vill mer (fast inte med någon som inte vill - dilemma) eller så känner man för lite och avstår helst - om man är man kan man stå ut för att få sex (se föregående inlägg). Mannen kan t.o.m. ljuga och låtsas för husfridens/sexets skull.

Jag undrar om jag är mest besviken över att han har undanhållit bebis och aktivt förnekat sin sambo eller över att han inte är intresserad av mig (utöver ligga)? Vågar nog inte erkänna att det säkert är det andra som jag tycker är värst. Det skulle låta väldigt omoraliskt eller hur?

Vad det än är så passar inte några halvmessyr kk-takter mig. Jag vill ha mer/bättre/ärligare. Tyvärr - för det är synd på så rara ärtor. Lagom rara säger säkert ni - men så känner jag iaf.