För mer än 15 år sedan jobbade jag med en pojke. Jag tyckte att han var alldeles för ung för att jag skulle våga tänka på honom på allvar. Han var säkert sex år yngre än jag. Vi hade något speciellt. När alla andra gick hem fortsatte vi våra krogrundor och avslutade dem med promenader mot våra förorter i närheten av varandra. Jag var verkligen kär i honom - fast vi gjorde aldrig något fuffens. Han brukade säga att jag var hans idealkvinna. Han skulle aldrig äventyra en småbarnsmors trygghet och splittra en familj.

Han hade det jobbigt med sig själv. Han var lång, mörk, snäll, snygg och hade dubbla akademiska examina som han läst parallellt med väldigt höga betyg från bägge linjer. Det gick inte att förstå varför han var så knepig. Ingen visste vad som låg bakom hans perioder av tungsinne. Han hade så mycket som talade för honom.

För nästan tio år sedan tog han sitt liv. Jag saknar honom så. Förra sommaren såg jag en kille som var otroligt lik honom. Det gjorde fysiskt ont - hugget när jag påmindes om att jag aldrig skulle få se "originalet" igen. Nästan varje gång jag springer så fantiserar jag om att han löper bredvid och peppar så som han gjorde en gång. När jag bjöd in till min fest - och även under själva festen - så tänkte jag flera gånger att han skulle ha varit där. Han saknades. Han saknas mig.

Om några veckor ska vi ut några stycken från det gamla gänget. Vi brukar ses i hans åminnelse. Tyvärr har puben, där vi brukade hänga, stängt - men det spelar ingen roll var vi är. Han är med oss ändå. Jag släpper inte iväg honom - inte än.