I måndags när jag tog flyget i ottan så gissa om jag blev förvånad att se maken på samma flight. Det var en trevlig överraskning.

Att sätta sig i en flygplansstol är ungefär som att bosätta sig hos en Ebolafamilj – bara med en förhoppningsvis mindre dödlig utgång.

I går hoppade jag över löpningen trots att jag längtar efter att få röra mig efter helguppehåll. Jag mådde risigt och gick tidigt från jobbet. Lagade mat till kidsen och deras kompisar och lade mig under dubbla duntäcken. Jag vet att man helst ska ligga naken ovanpå täcket med fönstret öppet när man har feber, men det var inget val i går. Huttrande låg jag med långkalsonger och tjocka strumpor, hostade och snorade. Misstänkte att det skulle bli minst en sjukdag. När jag vaknade efter nio timmars sömn så hade jag lite ont i huvudet och i halsen, men kände mig annars helt ok. Sömn är en underskattad medicin.

Insåg att maken ärvt min Cocillana. Borde försöka skaffa en ny flaska, inför kommande hostnätter.

Jag har köpt ett par ordentliga vintergångskor - Icebug - på nätet eftersom jag börjar få ont i fötterna nu av mitt tre månaders vandrande i Bally-kängor. Jag går minst en timme om dagen. Skorna var fula – vilket jag visste. Är så gammal att jag faktiskt bryr mig mer om funktionalitet än utseende. Men de hade broddar. Tvekade om jag skulle returnera paketet men bestämde mig för att behålla dem i stället. I morse travade jag iväg. Över is och snö – utan halkrisk. Helt underbart, men det låter onekligen väldigt mycket pensionär när man går på barmark med broddar. Äsch – vem bryr sig? Höjde volymen på ipoden så jag slapp höra mina steg.