Rädsla urholkar själen
är namnet på en filmtitel
, men det är  också en insikt om att aldrig låta tvivel och oro sudda bort och ersätta den man innerst inne  är.
Värdighet, är ett ord jag tänker på. Att mest av allt behålla den.
Och jag kan höra Dylans röst när han sjunger  :
So many roads, so much at stake
So many dead ends, I’m at the edge of the lake
Sometimes I wonder what it’s gonna take
To find dignity

 

Livet kan vara en gnagande känsla, en tidig lördagsmorgon i slutet av januari.
Livet är också det som händer medan man planerar nästa uppgift
Livet är kort sagt vad som pågår i de där mellanrummen som vi inte uppfattar eller förstår förrän långt senare
Det är då vi upptäcker att just de stunderna
...var själva livet

Hur många gånger har jag inte låtit mig vaggas till ro av den där rösten
låtit den trösta, uppmuntra och ge mig hopp
mitt i all vemod
Som en syster
Sheryl, en ängel med blå ögon och en röst som andas melankoli
en tröst för en skrivare

Just nu
...så sitter jag här.
Gör ingenting.
I.N.G.E.N.T.I.N.G
Det är inte så jävla lätt,....om man säger så, inte för en Skrivare
Eftersom jag plötsligt har en hel dag över, så borde jag fan sättta igång med något, passa på att jobba vidare på det där projektet, skissa på den där texten lite mer, försöka bli färdig - hur mycket som helst finns det att göra.
men
..här görs liksom nada.
Glor istället ut genom fönstret
på frosten som lagt sig som gnistrande sockerglasyr på marken. Solen lyser visst därute.
och jag
....gör ingenting
ingenting...........
Känns det jobbigt? Svar - Nej.
Kan det tillståndet till och med vara nyttigt att öva på för en ambitiös Skrivare?
  Ehhh. erkännes motvilligt....Ja .

Såg den här filmen igår. Ten Tiny Love Stories .Ramlade över den, eller snubblade, zappade...whatever
Filmen heter det den är - tio berättelser om kärlek, men lika mycket om livet, om vilka vi är och vad vi gör för uppehålla det där som består av längtan och drömmar.
Tio skådespelerskor sitter framför kameran och berättar var sin historia om kärlek.
Inget komplicerat. De sitter där och gestaltar kvinnor som varit med om något. Fragment av några kvinnors liv. Man kan säga att de berättar om hur det är vara människa
Och som de gör det. Skådespelarna är överlag väldigt bra. Man sugs in i berättelsen.
Och jag funderar på vad det är att jag går igång på sådana berättelser - filmer där skådisar agerar som om de upptäckte orden just i ögonblicket. Är det närvaron, nuet, det autentiska som jag går igång på?
Jag vet inte.
Jag vet bara att det är sådana här små ögonblick, när man av en slump ramlar in i något som som ruskar om en , det är sådant som är värt något.

Igår såg jag ljuset. Sent på eftermiddagen, efter klockan passerat fyra var himlen blå och löftesrik, flygplan målade raka streck högt där uppe över himlavalvet och fullmånen var på väg upp från öster och något som liknade vår uppenbarade sig. Jag sprang. För första gången på länge hörde jag mina steg mot asfalten och kände pulsen, andningen, hjärtat....ljuset.

Jag gillar att vara ensam.
Det är bra och dåligt.
Och ganska så motsägelsefullt i den meningen att jag egentligen trivs väldigt bra i andras sällskap. Jag mår i själva verket som  bäst i sällskap med andra. Jag är ju tvilling och om man nu skall tro på de där stjärntecknen så är kommunikation tvillingens ledord. En tvilling gillar att prata. Utan samtal, mejl, sms....så dör antagligen tvillingen, sägs det...
Man skulle kunna kalla mig  älskvärd i umgänget med andra, social, rentav ....trevlig.
Men, allt det där är på ett ytligare plan. Skrivaren är bra på att spela en social roll. ( Han skriver till och med i tredje person - ytterligare en roll, hmmm.)
Jag funkar på det viset att jag väler mina strider och sparar energi till viktigare saker. Ni kommer aldrig höra mig argumentera mig blå i ansiktet om huspriser, bostadsräntor, och sådant.  Men sätt mig i ett bord med någon som pratar om skapande, om kreativitet, om skrivandets vedermödor, om teater, om film, om musik, om skådespelare, om dramaturgi, om kärleken och vad vi gör av våra drömmar - då satan i gatan händer det saker.

Har ju aldrig varit någon större vän av den där aftonen.
Ja, jo, visst...enligt almanackan övergår 2011 till 2012 vid ett visst klockslag,
 men....so what?
Nyårsafton är för amatörer, som Dean Martin uttryckte det. Eller för de som inte har något annat för sig, eller de som måste ha en anledning att hetsa upp sig över månadskiftet december- januari.
Jag har aldrig förstått själva vitsen med Nyårsfirandet. Det hela är på något vis mer ansträngt än både Julafton och Midsommar.
Man förväntas vara social och förväntansfull hela kvällen, fram till tolv då man skall skåla och låtsas som att de där tolv jävla slagen är början på något helt ofattbart i ens tillvaro, att hela ens liv just vid tolvslaget, skall lysas upp som en vision om att det här året, det här året skall fan i mig alla bitar falla på plats.
Och sen champagne, eller surt mousserande, som ger halsbränna och sen knaprar man ännu mera chips och ser på idioterna som hoppar upp och ner i extas med sina skvimpande champagneglas och man sneglar på klockan och man vill bara...
......ta sig därifrån, softa,  ta det lungt. Vänta på vardagen

Rastlösheten. Den har fört mig på villovägar och jag har trampat på stigar som fört mig ordentligt vilse i livet.
Men, den har också varit det som fört mig framåt i livet. Oron har inte bara varit av ondo.
Jag tror det var Annie Lennox som sa i en intervju - kreativa människor är sällan harmoniska. Det finns något som hela tiden bubblar under ytan och man vill vidare, man vill söka det där som man inte kan sätta fingret på , förrän man inser att det enda man söker och egentligen behöver
....är kärlek och bekräftelse.
Detta sökande, denna livslånga resa. Detta desperata undvikande av leda som yttrar sig just i rastlösheten när det är för stilla och så när allt kommer till kritan är det bristen på kärlek allt handlar om
...bristen på självtillit.

Well...., jag tänkte så här. Det här med Julen kan vara lite jobbigt. Men också väldigt trevligt. Se på Tomten ovan. Lite trött, men upppiggad av brunettens närvaro. Allt beror liksom som så mycket annat annat här i livet på sällskapet.
Så se till att ha ett bra sällskap över Julen. I brist på det, tänk på att det blir ljusare framöver.
GOD JUL
önskar
Skrivaren

Jag tog en lång promenad i decembernatten
och jag tänkte;  det är först när man lärt sig den svåra konsten att älska sig själv
som man kan ta emot kärlek från andra.
Att acceptera sig själv
fullt ut
Att det skall vara så jävla svårt

Idag, mitt under arbetsdagen,
så tänkte jag på bloggen. Igen. Mycket bloggtänk dessa dagar.
Men jag tänkte på vilken speciell plats det är, och framförallt på de människor jag träffat.
Jag är glad att jag har bloggen. För en skrivande människa är det en ventil, likaså dagbok där jag kan skriva ner vad som ploppar upp för ögonblicket.
Idag tänkte jag dessutom på kvinnorna.
Kvinnorna på bloggen.
Mitt i det stora varuhuset gick jag omkring och tänkte jag att, någon av de där ansiktena jag just möter kanske är en bloggare, någon som jag samtalat med. Och nästa tanke var  -
vilken av dessa bloggerskor skulle jag i så fall känna igen
...på tonfallet, gesterna, orden....
sådär gick tankarna
...och livet och julhandeln fortsatte som ingenting hade hänt

Ibland funderar jag på hur mina texter uppfattas .
Den som läser här första gången - hur går tankarna hos läsaren?
Vad får man för bild av den där mannen som kallas Skrivaren? 
Är det öht någon som läser, eller zappar man förbi till nästa ställe.?
Och, inte minst, vad får jag själv ut av detta? Borde det inte vara dags nu, att ta sig en allvarlig funderare över bloggandets vara eller inte? ..vid det här laget..?
....och snart är det visst Jul....

Jag befann mig på en plats bland främmande människor. Vi kan kalla det mingel.
Och det funkar dåligt för mig. Vid sådana tillfällen visar det sig vilken ensamvarg jag är.
Jag står någonstans för mig själv och känner mig obekväm. Prata gör jag gärna i vanliga fall - samtal om andra saker, om livet, kärleken och skapandet. Men inte i sånt här jävla spektakel, där det förväntas att man skall le stelt och ”sälja in sig.”
Och det blir Moment 22.  För den där obekvämheten syns naturligtvis. Och jag surar ännu mer över sakernas tillstånd. Glor utifrån på de andra som tycks känna varandra så jävla väl.
Och den där rebellen inom mig vaknar till liv igen - tänker fan inte krusa någon här. 
Jag klarar mig. Jag har mitt liv.
Går därifrån, med hedern i behåll.

Ibland funderar jag över mina egna reaktioner på saker och ting. Jag försöker faktiskt se på det hela utifrån och jobbar på att urskilja ett mönster som möjligtvis upprepar sig.
Men, ändå. Varför reagerar jag som jag gör i vissa sammanhang? Hur kan det vara så att vissa saker sårar mer än annat. Bagateller. Sådant som när man tar upp det till ytan visar sig vara så obetydliga att man borde struntat i dem.
Men det är ju för fan onödig energi som slösas på sådana människor man inte borde slösa energi på, av den enkla anledningen att det är idiotiskt att göra det. Det finns människor som är energitjuvar. Det finns också de som stjäl luften ur ett rum. Som tar plats. Är det därför jag retar mig på dem? För att de tar den plats jag själv vill ha? Hemska tanke. Bort. !
Bekräftelse. Detta eviga sökande efter något som kan ersätta den förlorade kärlek man aldrig fick, kärleken som inte kom till en. Och hur många sätt som människor har för att hantera denna brist.
Hur som helst. Det sämsta sättet är att hantera problemet måste vara att blir för självcentrerad. Jag tål fan inte folk som måste stå i centrum. Som inte lyssnar på andra. Som inte kan reflektera över det enkla faktum att andra människor också lever intressanta liv. Det är bara det att de kanske inte ropar så mycket om det.
Sådärja, nu fick jag ur mig det, fredagen kan fortsätta.