Livet kan vara en gnagande känsla, en tidig lördagsmorgon i slutet av januari.
Livet är också det som händer medan man planerar nästa uppgift
Livet är kort sagt vad som pågår i de där mellanrummen som vi inte uppfattar eller förstår förrän långt senare
Det är då vi upptäcker att just de stunderna
...var själva livet

Hur många gånger har jag inte låtit mig vaggas till ro av den där rösten
låtit den trösta, uppmuntra och ge mig hopp
mitt i all vemod
Som en syster
Sheryl, en ängel med blå ögon och en röst som andas melankoli
en tröst för en skrivare

Just nu
...så sitter jag här.
Gör ingenting.
I.N.G.E.N.T.I.N.G
Det är inte så jävla lätt,....om man säger så, inte för en Skrivare
Eftersom jag plötsligt har en hel dag över, så borde jag fan sättta igång med något, passa på att jobba vidare på det där projektet, skissa på den där texten lite mer, försöka bli färdig - hur mycket som helst finns det att göra.
men
..här görs liksom nada.
Glor istället ut genom fönstret
på frosten som lagt sig som gnistrande sockerglasyr på marken. Solen lyser visst därute.
och jag
....gör ingenting
ingenting...........
Känns det jobbigt? Svar - Nej.
Kan det tillståndet till och med vara nyttigt att öva på för en ambitiös Skrivare?
  Ehhh. erkännes motvilligt....Ja .

Såg den här filmen igår. Ten Tiny Love Stories .Ramlade över den, eller snubblade, zappade...whatever
Filmen heter det den är - tio berättelser om kärlek, men lika mycket om livet, om vilka vi är och vad vi gör för uppehålla det där som består av längtan och drömmar.
Tio skådespelerskor sitter framför kameran och berättar var sin historia om kärlek.
Inget komplicerat. De sitter där och gestaltar kvinnor som varit med om något. Fragment av några kvinnors liv. Man kan säga att de berättar om hur det är vara människa
Och som de gör det. Skådespelarna är överlag väldigt bra. Man sugs in i berättelsen.
Och jag funderar på vad det är att jag går igång på sådana berättelser - filmer där skådisar agerar som om de upptäckte orden just i ögonblicket. Är det närvaron, nuet, det autentiska som jag går igång på?
Jag vet inte.
Jag vet bara att det är sådana här små ögonblick, när man av en slump ramlar in i något som som ruskar om en , det är sådant som är värt något.

Igår såg jag ljuset. Sent på eftermiddagen, efter klockan passerat fyra var himlen blå och löftesrik, flygplan målade raka streck högt där uppe över himlavalvet och fullmånen var på väg upp från öster och något som liknade vår uppenbarade sig. Jag sprang. För första gången på länge hörde jag mina steg mot asfalten och kände pulsen, andningen, hjärtat....ljuset.

Jag gillar att vara ensam.
Det är bra och dåligt.
Och ganska så motsägelsefullt i den meningen att jag egentligen trivs väldigt bra i andras sällskap. Jag mår i själva verket som  bäst i sällskap med andra. Jag är ju tvilling och om man nu skall tro på de där stjärntecknen så är kommunikation tvillingens ledord. En tvilling gillar att prata. Utan samtal, mejl, sms....så dör antagligen tvillingen, sägs det...
Man skulle kunna kalla mig  älskvärd i umgänget med andra, social, rentav ....trevlig.
Men, allt det där är på ett ytligare plan. Skrivaren är bra på att spela en social roll. ( Han skriver till och med i tredje person - ytterligare en roll, hmmm.)
Jag funkar på det viset att jag väler mina strider och sparar energi till viktigare saker. Ni kommer aldrig höra mig argumentera mig blå i ansiktet om huspriser, bostadsräntor, och sådant.  Men sätt mig i ett bord med någon som pratar om skapande, om kreativitet, om skrivandets vedermödor, om teater, om film, om musik, om skådespelare, om dramaturgi, om kärleken och vad vi gör av våra drömmar - då satan i gatan händer det saker.