Ibland funderar jag över mina egna reaktioner på saker och ting. Jag försöker faktiskt se på det hela utifrån och jobbar på att urskilja ett mönster som möjligtvis upprepar sig.
Men, ändå. Varför reagerar jag som jag gör i vissa sammanhang? Hur kan det vara så att vissa saker sårar mer än annat. Bagateller. Sådant som när man tar upp det till ytan visar sig vara så obetydliga att man borde struntat i dem.
Men det är ju för fan onödig energi som slösas på sådana människor man inte borde slösa energi på, av den enkla anledningen att det är idiotiskt att göra det. Det finns människor som är energitjuvar. Det finns också de som stjäl luften ur ett rum. Som tar plats. Är det därför jag retar mig på dem? För att de tar den plats jag själv vill ha? Hemska tanke. Bort. !
Bekräftelse. Detta eviga sökande efter något som kan ersätta den förlorade kärlek man aldrig fick, kärleken som inte kom till en. Och hur många sätt som människor har för att hantera denna brist.
Hur som helst. Det sämsta sättet är att hantera problemet måste vara att blir för självcentrerad. Jag tål fan inte folk som måste stå i centrum. Som inte lyssnar på andra. Som inte kan reflektera över det enkla faktum att andra människor också lever intressanta liv. Det är bara det att de kanske inte ropar så mycket om det.
Sådärja, nu fick jag ur mig det, fredagen kan fortsätta.