Inatt var jag chaufför.

En sån där som tonårsföräldrar bara måste vara. Där är det sig likt genom tiderna.

Hämtade sonbarnet, uggelungen och en qamrat som varit på fest i byen.

Qamraten kördes först hem. När man ändå är snäll är det lika bra att fortsätta av bara farten lixom.

Tonårsbarn vandrande ensamma i höstmörkret är ingen hit.

Minns min egen tonårstid.

(Jo, det gör jag!)

Jag bodde ju så pass att det oftast fanns både buss, tåg och tunnelbana att tillgå så mamsen behövde väl inte skjutsa så faslans mycket.

Inte till fester i alla fall.

Värre blev det när häst införskaffades och bussarna till stallet var försvinnande få.

Minns i alla fall en gång då jag och min väninna C spontant hade fått för oss att resa till Göteborg med tåg.

Tält var nedpackat och några tior hade vi väl att leva på, men mycket mer än så var det inte.

Förmodligen hade vi löst returbiljett från början annars hade vi väl inte varit hemma ännu...

Jag ville träffa L, min tonårskärlek, men han var föga intresserad och försvann snabbt vidare efter ett kort möte på centralstationen eller vad det nu heter i Götet.

Så vi slog upp tältet på en äng vid en sjö någonstans utanför den stora staden, tvättade oss på värsta naturmanéren i den kalla blötan och lade oss för att sova.

Hela natten regnade det så det smattrade i tältduken.

Det var lite ovant att sova så, men till slut insomnade vi dock tryggt förvissade om att vi skulle vakna torrskodda.

Dock var det inget vi kunde vara resten av dagen eftersom vi glömt ta in skorna våra i tältet vid läggdags...

Nåväl, äventyret fortsatte.

Vi traskade runt staden på längden och tvären och vi åt gourmetmat direkt ur påsar med OLW på.

Följande kväll uppringdes L igen och han smugglade in oss i sitt hus på natten med två skeptiska dobermannhundar och en lika skeptisk boxer nosandes i dörrspringorna.

Vi höll oss tysta och stilla i källarvåningen och slumrade så småningom in även denna natt.

Morgonen därpå satt vi senare vid frukostbordet pratandes med L:s föräldrar och klappandes chokladbrun unghund vid namn Kinja (de andra höll sig på behörigt avstånd).

Hon satt med nosen i mitt knä och jag var såld.

Så småningom skaffade jag mig en egen Kinja, dock ej Dobermann, med denna härliga unghund i mitt minne.

Om det var för att vi fått nog av regnet i Göteborg eller för att pengarna tog slut - kan ha varit båda - vet jag inte, men nästa nattåg satt vi i halvlutande tågfåtöljer på väg tillbaka till huvudstaden.

Några chokladkakor och ostbågar senare - typiskt tonårsmat alltså - var vi framme och fortsatte vidare mot Danderyd.

Nu var klockan något obestämt vagt, men i alla fall väldigt tidig på måndagsmorgonen och vi var heltaggade så att sova kom inte ens på tal.

Vi räknade de få ören som var kvar i våra plånböcker, lusläste busstidtabeller och kom fram till att apostlahästarna måste framtagas om vi skulle kunna fullfölja nästa plan; hälsa på T i Täby!

Så vi gick.

Promenaden gick över Enebyberg och Täby centrum och vidare mot Gribbylund, dryga 15 kilometer traskade vi.

Så här i efterhand ser jag det som en stor bedrift.

Det var nog den väl avvägda tonårsmaten som höll oss igång.

Runt 8 knackade vi på T:s dörr.

Modern öppnade, stressad på väg till sitt arbete.

T sov. Fast inte så länge till.

Av någon anledning verkade han inte fullt så glad som vi trodde han skulle bli över att vi valt just honom för vår uppvaktning!

Vad vi gjorde resten av den dagen minns jag inte, men jag minns att kvällen slutade hemma hos mig i TV-soffan.

Och jag minns att jag kvicknade till när C reste sig upp för att stänga av Myrornas Krig som just inletts på TV:n efter att även hon slutit sina ögonlock en smula.

Men roligt hade vi i alla fall.

Tänk att vi ens överlevde!

Vi hade inga mobiltelifåner utan fick ha mynt i fickan för att kunna ringa någon om vi var tvungna medan vi var ute.

Vi åt tonvis med ostbågar och mängder med godis, hade taskigt med pengar och klarade oss ändå.

Vi hade qul utan sprit och droger och umgicks med vänner öga mot öga.

När vi var hemma satt vi med familjen och tittade på TV och spelade spel med varandra och visste knappt ens vad en dator eller TV-spel var.

Vi fick använda vår egen fantasi om något skulle bli gjort och i värsta fall så gick det faktiskt att gå några kilometer utan knot.

Att tänka tanken att mormor fick 25 öre i veckan för sitt första arbete och att hon ätit sin första tomat när hon var i tonåren var lika främmande för mig som ovanstående för mitt sonbarn.

Tänk om jag hade vetat att jag skulle kliva in i dinosaurieåldern själv bara genom att få barn!

Det roliga kommer att bli när jag själv som farmor får sitta och lyssna på när barnbarnen sitter och sneglar vindögt och suckandes på sin far när han berättar hur det var när HAN var liten.

Undrar vad han kommer att berätta som jag inte redan vet...

Undrar om jag ens vill veta...

Ljuva tonårstid...

*Suck*