Och när jag såg ut på morgonen var världen vit.
Nu är den här. Snön ligger bergfast tunn och knastrande på backen, bitande sig fast med iskalla tänder.
Ironiskt nog var det första natten inatt som jag faktiskt sov nästan hela natten igenom.
Inte gick upp vid fyra med hålögda ögon.
Det var när jag sov som han passade på, herr Frost af Kyla.
Och jag bara hoppas att han inte är här för att stanna.
Han är förklädd i änglalikt vitt, den stele mannen.
Förrädiskt, lurigt klädd i böljande, mjuka former.
Han ler så vackert från varje bild med sina till synes omfamnande armar.
Där han leker med barnen och lurar dem att skratta vänder han samtidigt sin iskalla rygg mot oss som känner hans verkliga jag.
Jag känner hans kyla med förlamande kraft i varje nerv av min kropp.
I sitt isvita mörker stjäl han min energi bit för bit och vad jag än gör för att skydda min kropp mot hans bittra andedräkt så skär han ändå rakt igenom.
Ändå känner jag inget hat, bara sorg.
Sorg över att bli lämnad utanför medan han går på räd.
Hur kan jag hata någon som är så vacker?
Vem är jag att bli bitter över något så oundvikligt?
Nej, jag kan inte klandra honom för att även han vill leva sin stund på jorden.
Jag kan bara göra allt för att slippa gå i hans väg.
Nu går jag in i mitt ide tills han lekt klart på mina längtande gröna backar.
Så går jag i träda tills hans gröna syster våren än en gång tar från honom stafettpinnen.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [8]
Skrivet av millan den 13 november, 2007 kl. 08:50 #
Skrivet av Anna den 13 november, 2007 kl. 09:34 #
Skrivet av Soldotter den 13 november, 2007 kl. 10:23 #
Skrivet av Soldotter den 13 november, 2007 kl. 10:26 #
Skrivet av Anna den 13 november, 2007 kl. 11:03 #
Skrivet av Soldotter den 13 november, 2007 kl. 13:43 #
Skrivet av CrazyV den 13 november, 2007 kl. 16:44 #
Skrivet av Soldotter den 14 november, 2007 kl. 06:41 #