Jag stod där helt ensam. Redo för mitt livs första runda och det var en stor känsla. Solen värmde mitt sinne och mina leende läppar. Vinden smekte bort mitt svarta hår från ögonen och händerna låg helt rätt runt skafet. Aldrig har det känts så rätt och den nya vänsterklubban följde svingen lika lätt som vinden. Fötterna står stadigt och med perfekt avstånd därimellan och svanken sitter som den ska över mina lätt böjda knän. Det här är livet tänker jag, livet när det är som vackrast och jag kände i hela kroppen att jag hittat den sport och poesi jag letat efter sedan jag fick mina skador och var tvungen att sluta idrotta.
 
Du vet när det känns rätt i hela kroppen. Kroppen har en perfekt linje och jag lyfter svingen så högt det går och jag vet att detta kommer bli mitt livs slag.(Så här i början menar jag) Jag väntar spänt på ljudet när min vänsterdriver ska klippa till bollen och jag drar till och lyckoruset rusar genom min kropp när allt tar tvärstopp i gräset och det känns som axeln går ut led. Bollen ligger kvar och det ser ut som en mullvad grävt sig under peggen som är spårlöst borta precis som gräset där bollen låg för en liten stund sedan.
 
Allt som är kvar är bollen som ligger där ljudlös i en brun grop, en värkande axel och en skakad självkänsla för några sekunder. Jag fylls först av en tomhet och jag förstår inte. Då kommer den där måsen på himmlen, en fiskmås som dyker ner över mig och skriker och jag tror han pratar med mig.  Jag drar upp tröjärmen på mina vänsta sida och tittar på fiskmåsen som jag har intatuerad där och när jag gör det så kommer allt tillbaks igen och jag tittar upp mot måsen och ler och nu är det inte bara solen som värmer längre.
 
Jag tar fram en ny pegg och byter ut bollen av skrock och nu vet jag igen att det kommer bli mitt livs slag. Jag tittar bort i horisonten och ser ut över böljande grönska och vita sandbunkrar. Måsen skriker till och försvinner bort över skogsdungen och jag tänker att det är vackert här. Att livet är vackert. Händerna sluter sig åter igen i ett perfekt grepp runt min nya driver och jag slutar att tänka och blir ett med naturen och känslan. Jag blundar för ett ögonblick och andas in den sista sommardoften, lyfter klubban och känner på svingen som flyter fram som en lekande älv och så höjer jag svingen till fullo och klipper till och det där ljudet när drivern träffar exakt rätt på bollen går som en rysning genom min kropp och bollen försvinner bort i horisonten, rakt upp mot himmlen, mot måsar och sommarens sista moln.
 
Jag står som förstelnad för några sekunder. Har fortfarande händerna i ett fast grepp runt klubban och jag sänker den sakta.Njuter av stunden, av mitt livs första riktigt lyckade utslag och så vänder jag upp ansiktet mot himmlen och solen och skriker rakt ut allt vad jag orkar......"ÄNTLIGEN JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA SÅ OTROLIGT VACKERT DET ÄR MED GOLF"
 
Så är det. Livet är vackert. Livet är vad vi gör det till och hur vi väljer att njuta av det. En dag på golfbanan kan vara den vackraste Poesi. En dag på golfbanan blev en av mitt livs vackraste dagar.  Jag tar min bag och går ensam bort mot bilen och möter två män som hela tiden studerat mig vid sista hålet och när de är några meter framför mig så tittar de mig rakt i ögonen och jag kan utläsa en blandning av förvåning och nyfikenhet i deras ögon när den ena mannen frågar..."Är allt bra?" Jag vet att det hört mitt skrik men jag vet inte om de hörde vad jag skrek.
 
Bra säger jag frågande och ler. Nej det är inte bra, det är underbart säger jag. Livet är underbart och så vackert. Golf är ofattbart vackert. Visste ni inte det avslutar jag med ett leende och går till bilen där jag lastar in min bag och sätter mig på förarplatsen med öppen bildörr och lutar mig bakåt. Jag startar bilen, slår igen dörren och trycker ner sidrutan och släpper in sommaren. Fingret slår igång cd-spelaren och Lundell sjunger..."Jag har fyra hjul som rullar och ett hjärta som slår....jag har min stund på jorden och nån som väntar när jag kommer hem...."
 
Jag svänger ut på E45an och det hugger till i min axel och jag känner ett välbefinnande som jag inte känt på länge. På väldigt länge.
 
Behöver jag säga att jag redan är chanslös? Chanslös mot golfens tjusning. Jag älskar redan att golfa och jag vet att golfen kommer ta mig långt och då menar jag inte som i ett lågt handikapp utan i fysiskt och psykiskt välbefinnande.