Del II repris:

.

Min syster berättar om Mors Dag som vi firade med mamma.

Vi matade mamma med kaffe och mosad kaka på en sked och hon sa att hon tyckte att det var så gott.

Vi kramade henne och när vi gick därifrån så vinkade hon trött åt oss.

Om ni bara visste så glada vi var.

Hela vägen hem babblade vi som småtöser och vi skrattade och fnissade åt både oss själva, mamma och allt möjligt annat.

Vi var lyckliga och hoppfulla...

Hoppet varade ända tills dagen efter då de ringde och sa att mamma skulle tillbaka till det där hemska stället hon bodde på.

Gode Gud, sa jag, hur ska detta gå?

När vi kom dit samma dag så hade mamma varit där endast ett fåtal timmar och stank redan av urin och annat.

Det låg som ett täcke av dålig lukt direkt vi öppnade dörren.

Morgonen efter rosslade det i hennes hals, stanken var ännu värre, hon hade 39 grader i feber och några timmar senare lämnade hon oss för gott.

....

Masen: "Jag tycker att jag har försökt att belysa saken men på den här skalan mellan 10 och 0 så tycker jag inte att vi har nått upp, inte nått fram och presterat de rusultaten som vi skulle vilja prestera."

Min bror: "Och var framgår den slutsatsen?"

Masen: " Ja, till exempel när jag skriver att nutritionsbedömningar var delvis gjorda, det var påbörjat men inte slutfört. Nattsköterskan borde ha ringt ambulans."

Jag: " Det där med nutritionsbedömning är intressant. Du skriver det du just sagt men sedan tillägger du något i stil med att ...det är inte säkert att det skulle ha påverkat resultatet även om den fullgjorts."

Varför skriver du så? Och varför finns det då nutritionsbedömningar överhuvudtaget?

Jag frågade en läkare det och hans svar var att nutritionsbedömningar, vätskelistor, avföringslistor, näringslistor, urinlistor var en viktig del i vården och att det var något som ALLTID skulle följas. Sådana saker har man för att de SKA FÖLJAS och det finns inga undantag från den regeln inom sjukvården.

Du kan inte veta hur det skulle ha sett ut om alla listor hade följts på ett korrekt sätt av omsorgs/vårdpersonalen på boendet. Du kan gissa ja, men gissningar har vi ju kommit överens om att de inte platsar i en seriös rapport.

Så varför skriver du åter igen en sak som är en gissning från din sida?"

Givetvis gissar han och sätter också dessa evinnerliga gissningar på pränt för att skydda de han bryr sig om. (Något annat skäl kan vi bara inte finna och det är en enorm besvikelse för oss.)

Tyvärr var det inte mamma som var den/de person/-erna....

Mina syskon tar upp frågan om utbildningsnivå på personalen.

Enhetschefen: "En del hade inte utbildning nej."

Masen hoppar in och säger att 5 av de åtta i personalen saknade utbildning och min bror framhåller då det viktiga i att man skiljer på äldrevård och demensvård.

Sanningen är att det inte stämmer med att fem av åtta saknade utbildning.

Åtta av åtta gjorde det efter vad vi förstått från början av den tid som den gamla personalen byttes ut och fram till dess att mamma föll och bröt sönder sig helt.

Den första april skickades ilbud ut till ett par tjejer med korrekt utbildning, alltså en dag efter att mamma kommit hem efter sin operation.

De andra i personalen var dock mestadels ensamma och den vård och omsorg de skulle ha gett de gamla lyste med sin frånvaro.

DET är vår mamma ett gott exempel på.

Enhetschefen berättade att det nu pågår en "demenscirkel", men fortfarande är det ändå så att hela den där s.k. personalstyrkan av outbildat folk fortfarande är outbildade och utan ens praktisk erfarenhet av att jobba med demenssjuka människor.

Skrämmande är det minsta man kan säga om allt detta!

Enhetschefens ansvar? Var börjar och slutar den är frågan vi ställer oss?

Hur kan man få fortsätta att inneha en befattning av det slaget när man har en så fruktansvärt dålig koll på vad som är rätt, fel och på vad som händer?

Så var det dags för mediciner och medicinlistor igen.

Min syster sa att vi vill ha svar på vilka mediciner mamma åt, hur länge hon ätit dem och varför hon ätit/injicerats med dem och också vilka mediciner som feldoserats.

Då vi sa till enhetschefen att hon ansett att alla fall, alla, felmedicineringar varit av Allvarlighetsgrad Mindre så lät hon först oerhört förvånad.

Min syster läste upp vad det stod i avvikelserapporterna och av hennes min att döma så vete väl tusan om hon ens visste vad vi talade om? Till sist sa hon i alla fall att det nog brukade skrivas "mindre" när incidenter inte "medförde" något.

Inte medförde något var det ja!

Vad tror hon att fall efter fall rätt ner i ett hårt golv gör med en människa som har en redan dåligt fungerande höftledsprotes?

Min syster påpekade att alla felmedicineringar och fall givetvis måste medföra något.

Enhetschefens svar var att "vissa mediciner som t.ex Varan och hjärtmediciner är sådana som medför".

Vad tror hon då att en trippeldos Tiparol gör?

Hur bra tror hon att TVÅ felmedicineringar av FEM med penicillin ägt rum? Penicillinkurer ska flyta annars kan det leda till både det ena och det andra.

Hur bra är det för en 80-åring att slå i golvet 8 gånger på några få veckor?

.

Så Morfin.

Varför fick hon morfin var vår första fråga.

Men se det visste ingen nu heller. "Mot smärta" men vad det var för smärta finns det inga anteckningar om.

Nu kommer till vi något som tände mig på alla cylindrar.

Det satt och flinades åt mig/oss.

Jag sa till dem att lägga av med flinandet omedelbart.

Saken var den att Masen, med ett smålyckligt leende på läpparna, trodde att han minsann "satt dit mig/oss" genom att han drog upp att en ansedd överläkare vid Borås Lasarett minsann också ordinerat Ketogan (morfinpreparat) då mamma lades in på lasarettet i Borås den 29:e.

Javisst gjorde han det och DÅ BEHÖVDE MAMMA VERKLIGEN medicinen för hon var oerhört sjuk och hade oerhörda smärtor pga det hon utsatts för.

Om jag inte missminner mig så var den överläkaren också den som sedan "kryssade ut" morfinet, alltså tog bort det.

På min systers fråga om varför man ger en 80-årig gammal tant morfin för att hon bara har ont i ett knä så kom han med motfrågan: "Och varför skulle man inte kunna ge morfin för det?"

Sedan började vi att tala om morfin och förstoppning.

Morfin ger nästan med hundraprocentig säkerhet svår förstoppning som biverkan och om man läser mammas journaler så ser man snart att hon titt som tätt just varit förstoppad under de senaste månaderna innan hon hamnade på sjukhus den 29:e april.

Jag frågade vad de gett mamma för att undvika förstoppning.

Masens svar var som följer: "Alltså det är ju en sak som jag lyft fram i min rapport som en brist eftersom det borde ha ordinerats."

Jag talade om för dem att det var vi syskon som sa till om att mamma skulle ges laxerande den sista natten innan hon skjutsades till lasarettet.

Masen: "Det finns inget sådant ordinerat."

Mitt svar: "Nej, jag vet det eftersom det inte står någonstans i alla hennes journaler!"

Att alla dessa värkpreparat skrivits ut berodde på hennes värk i knät och att hon citat "ojat och ajat" sig då och då.

(Ett varningens ord till alla er läsare: Om ni eller någon ni känner ojar och ajar er så för jisse namn se upp!)

Min bror frågade vilken slutsats Masen ville komma fram till.

Masen: "Den slutsats jag vill komma fram till är att här har vi vårdat och tagit hand om eran mamma och här har gjorts ett stort antal fel och vi har haft brister i omsorgen, i vården i omvårdnad och i kvalitén och det har vi försökt identifiera och svara på de frågor vi fått från Socialstyrelsen. Vi har inget som helst intresse av att mörka något utan vi vill ju driva en bra och god omsorg. Hittar Socialstyrelsen fler saker så kommer vi att rätta oss efter det och försöka rätta till rutiner, kunskapsnivå hos personal och vi har inget intresse alls av att mörka eller förringa någonting."

Sen säger Masen att han lämnat sin arbetskopia på rapporten till oss för att vi skulle delge honom våra åsikter.

De måste tro att vi är totalt blåsta i skallarna.

Den kopian fick vi den 14:e juli, samma dag som han skickade in rapporten och han skulle sedan gå på semester den 15:e.

När jag avslutat det mötet den 14:e så satt jag och läste igenom rapporten i bilen på väg upp till Norrland.

Jag sms:ade honom omedelbart med bl.a följande ord:

"Hej Xxxxx. Ang. tanten med näsblod: Hon GRÄT så jag har väldigt svårt att tro att hon tyckte att det var speciellt roligt. Sen bör väl också påpekas att läkaren ordinerade morfin till mamma redan den TRETTONDE april, alltså dagen innan han besökte mor. Mamma kan INTE ha orsakat sig själv de skador som hon hade. Något som vi klart o tydligt förklarat med både ord, bilder och videoklipp i den nya rapporten som ska skickas in till Socialstyrelsen. Mvh ...... "

Vår bror frågar Masen var någonstans det kommer fram att vi syskon bestrider den bedömning som gjorts av honom om tex hans otroligt oförskämda antagande att vår mor "var trött på livet".

Inget svar.

Sedan frågar min syster varför det inte står ett ord någonstans om tiden den 26 april - 29 april?

Den tiden hände det allt som inte borde få hända med mamma men varken i boendets journaler eller någon annanstans hittar vi något vettigt om den tiden. Varför?

Vi fortsätter att fråga varför det inte finns anteckningar/journaler från den 26-29 april men svaren uteblev givetvis.

Jag säger till dom att det har hänt så oerhört många hemska saker och att jag tycker att ansvarstagandet är under all kritik. Varför har man inte kurage nog att stå för det man gör och inte gör? Om jag gör ett fel så får ju jag som varande vuxen och myndigförklarad person stå för mina handlingar. Varför gäller inte det för alla inblandade i detta? Handskas man med människor så är ansvarstagande mycket, mycket stort.

Masen svarar då att de ju radat upp en rad punkter där de erkänner att något gått fel och jag säger att Ja, det har du gjort men sedan kommer då dina evinnerliga "men". Försvarstalet, undanflykten, beskyddet som tar sanningshalten och seriositeten och mal sönder dem tillsammans till något helt utan egentligt värde och betydelse.

Här talar Masen också om att vårt ärende, alltså mammas vanvård och död, varit upp i "Nämnden.

Vore det inte på sin plats att den där nämnden tog och kontaktade oss anhöriga för att även få vår version?

Vilken nämnd frågade min bror och svaret var givetvis Socialnämnden.

Helt hastigt så har vi alltså fått ytterligare "högsta ansvariga"...man kan inte bli annat än förvånad över allt hattande fram och tillbaka.

Min syster hade suttit tyst en stund men sa nu att hon ansåg att detta är en sorglig historia och att hon på mötet vi hade den 14 juli fick en känsla av illamående och yrsel när det talades om "värdighet i livets slutskede".

Mamma var alltid omtyckt, älskad, ren, trygg, fin, noga med hygien och klädsel.

Den enda gång vår mor inte hade den minsta värdighet var just i livets slutskede.

Alla vi anhöriga hoppas och ber att mor inte själv var medveten om hur det verkligen var....att hon hade så ont, blev så illa behandlad och var så skitig rent ut sagt.

Måtte mamma inte ha förstått det själv.

Om ni bara kunde förstå hur ont det gör inom oss när vi tänker på detta...

Vi sa till dem att även våra liv blivit delvis förstörda på grund av det som hände vår mamma.

Hade mor avlidit på "vanligt" sätt, som vi alla kommer att dö en dag och som mängder av andra människor dött av genom tiderna, så hade sorgen varit oerhört tung även då men med den skillnaden att sorgen till sist antagligen ersatts med fina minnen av mor, stunder vi haft tillsammans, glädjen vi delat med mor och varandra.

Man hämtar sig efter en sådan sorg, något vi nog aldrig kommer att göra efter den fasansfulla död mor fick.

.

Vi barn har också dåligt samvete som tynger oss.

Jag för att jag var den som tjatade så att mamma flyttades från ett annat äldreboende och till det skräckens hus hon hamnade i.

Alla vi barn för att vi inte lyssnade till mors böner om att vi skulle ta henne därifrån, hennes rädsla, hennes panik då hon ibland trodde att någon i personalen kanske trott sig höra att hon "klagade".

Mamma var rädd, vettskrämd och vi lyssnade inte!

Hur kunde vi låta bli att lyssna och tro på den kvinna som gett oss livet, som fostrat oss, som varit familjens medelpunkt i alla år? Vi kommer aldrig att förlåta oss själva för detta.

Vår ursäkt är att vi är, eller rättare sagt, VI VAR, så naiva att vi inte ens kunde föreställa oss att något sådant här kunde hända någon människa och då allra minst vår egen mor.

.

Idag vet vi och tro mig, vi kommer aldrig någonsin att ge efter innan de ansvariga får ta sitt fulla, och då menar jag verkligen fulla, ansvar.

Masen: " Om man nu ska titta lite framåt...jag tänker så här...vi har ju själva identifierat ett antal problem som vi har börjat att arbeta med, jobba med. Socialstyrelsen kommer så småningom att ge oss svaret på rapporten och de kanske lägger till fler saker, det vet jag ju inte. Jag tänker som så att vi kan ju inte reparera den skada som uppstått men hur kan vi göra för att ändå komma till någon form av punkt där vi kan konstatera att det här har hänt, det här har gått fel men vi får försöka gå vidare för det är ju viktigt både för er och för oss"

Min bror: "Den där punkten har ni väl redan nått? Ni har ju lämnat in er rapport...

Masen: "Men rapporten är ingen punkt för mig för fortfarande kan det komma svar från Socialstyrelsen. Men just i relationen oss och er...

Min bror: " Ja den relationen är nog svår att reparera."

Masen: "Ja reparera vet jag inte om det går att göra..."

Min bror: "Och relationen? Varför ska vi överhuvudtaget ha en relation? Vi har ingen kvar som behöver vård. Jag vet inte vad du menar?

Masen: "Komma till någon form av punkt för jag upplever ändå att ni är väldigt kritiska till, och det med rätta, det som har hänt.

Jag: "Svaren har inte getts. Vi sa från första början att vi ska ha svar på vem som orsakat det här och vad som egentligen har hänt men svaren har inte avgetts utan det är brister överallt. Det här med mediciner till exempel är något vi inte kommer att ge oss innan vi fått svaren. Jag förstår att alla trott att när det gått ett tag så skulle vi gett oss, lugnat ner oss, men det gör vi aldrig. Mamma skulle spöka för oss i resten av våra liv om vi inte får fram sanningen. Hon skulle nämligen ha kämpat livet igenom om det gällt någon av oss andra. Vi vill ha svar alltså...

Min bror: "Ja det är svaren som är det viktiga! Inte att hänga ut någon, svaren och inget annat! Vem har tagit de avgörande, felaktiga besluten?"

Min syster: "Man ska väl stå till svars, ta ansvar, för det man gör!

Min bror: "Det får Socialstyrelsen utreda...

Här kommer Masen in och tar ett exempel för att påvisa att de som var på plats hos mamma på boendet, inte behöver ha ansvar för det de orsakar.

Vilket fantastiskt bra jobb de måtte ha!

De kan göra i princip vad de vill och andra människor tar ansvaret åt dem! Ett rent ut sagt löjeväckande resonemang!

Var och en vuxen individ bör, skall och måste kunna ta ansvar för det han/hon gör!

Masen: " Problemet är att här finns enskilda arbetstagare som har gjort fel men vi vill gärna sätta det i ett samband med ...."

Jag: "Det vi helst vill veta är vem eller vad som har skadat vår mamma. Skadorna mamma fick ska ingen komma och säga att t.ex en annan gammal människa orsakat. För det första var alla skador på mammas högra sida. Mamma låg mot väggen, med sin högra sida mot väggen alltså. Hade det varit så att en av de andra gamla orsakat skadorna så skulle den personen alltså ha dragit fram sängen efter att först ha låst upp sängens lås, gått in på insidan mellan vägg och säng och därefter skadat mamma på 5, 6 olika ställen. Det stämmer inte!!

Eller så hade personen fått klättra över mamma för att skada henne. Det stämmer inte! Det är ingen annan gammal människa som har skadat mamma och det vet både ni och vi. Mamma kunde inte gå upp så hon kan heller inte ha ramlat och fått dessa skador.

Vi vill veta varför vår mamma var full av stora blåmärken på ett flertal ställen!"

Min syster berättar här vad läkaren sa när mamma inkom till lasarettet den 29 april. Han sa att han uppskattade blånaden på knät till cirka en vecka. Han såg det på bl.a. färgerna på blånaden. Han frågade oss om mamma ramlat och vi berättade då att mamma inte ens kan vända sig i sängen själv. Han tyckte att det var konstigt...

Masen: " Detta är intressant eftersom vi vill ju också hitta svaren men vad gör vi då om det inte går att hitta några svar?"

Jag: " Då måste man väl polisanmäla saken antar jag."

Masen: "Men om polisen inte hittar något heller då?"

Jag: "Poliser har en enastående förmåga att få folk att prata."

Min bror: " Det behövs inte tas några resonemang om detta mer just nu. Sanningen är att detta tar ett stopp, får en Punkt, när VI BESTÄMMER att det är dags för det. Inte förr... Så är det! Tills dess så kommer denna sak att leva på ett eller annat sätt...."

"...det finns massor av saker som är bedrövliga och massor av saker som man kan tycka att hur kan detta komma sig?..."   = sagt av en representant för sjuksköterskorna.

Jag säger nu att att inte veta var t.ex. alla mammas skador kommit från är något som nästan tar knäcken på mig personligen.

Masen svarar då att vi där är i samma sits eftersom även han vill veta var skadorna kommit från.

Jag tar ännu en gång upp det faktum att mamma var så fruktansvärt rädd och ledsen och att vi nu förstår att hon hade fog för rädslan.

Mamma var utbildad sköterska själv och hon måste ha känt att något inom henne var på väg att gå sönder av alla mediciner, all den vårdslöshet som vi misstänker måste ha funnits, alla skador som hon åsamkades.

Det sliter sönder oss barn när vi tänker på hennes smärta, rädsla och skräck då hon märkte att hennes försök att tala om alltsammans för oss, misslyckades. Hon var helt utlämnad, ensam och ledsen.

Jag sa till dem:

"Vi kommer aldrig någonsin att glömma! Mamma plågades ihjäl och hon var lortig, misskött, uttorkad, förstoppad, urinförgiftad, med enorma 4 cm djupa liggsår.

Det fanns inget hos vår mamma som var rätt, som var mamma, den sista tiden i hennes liv. Hon plågades ihjäl och vi kan aldrig glömma."

Jag fortsatte: (Till Enhetschefen) Det hände där du har ansvaret. Det är inte så konstigt att vi är bittra och förtvivlade.

Enhetschefen: Jag förstår det och jag tar åt mig av det ni säger och jag ska tala med personalen.

Pinsamt nog så började jag att gråta när vi kommit så här långt....

Min syster tar till orda och beskriver hur besvikna vi blev över hur den rapport som skrivits visat sig vara vinklad på ett helt felaktigt sätt. Inget i den rapporten ger rättvisa åt hur mamma misskötts och plågats.

Vi litade på att rapporten verkligen skulle bli korrekt, rättvisande och opartisk.

Det visade sig som sagt vara helt fel av oss.

Min syster säger de ord som vi alla tänker: Vi kan inte fatta att det vi läser om i alla journaler, ser på alla bilder, ser på alla videoinspelningar, lyssnar till...verkligen gäller vår mamma!

"Det skulle kunna vara vem som helst för jag fattar bara inte att det är mamma det handlar om! Vi har inte ens fått tid att sörja vår mamma för att all tid och kraft har lagts på att få reda på vem, vad, vilka, varför som skadade mamma på detta hemska sätt..."

Här bryter Masen in och säger något i stil med att de känner ungefär likadant, att det är ett stort antal frågor som de också vill ha svar på och att de hittat en del ledtrådar men att de inte kommer ända fram. De har gjort allt vad de kan för att hitta svaren och längre tror de sig inte kunna komma....

Enhetschefen hoppar nu in i samtalet för att delge oss om hur oerhört väl avdelningen mamma bodde på sköts och hur mycket positiv respons de får från anhöriga. Hon tycks inte fatta att vår mamma vanvårdades grovt på den där förbannade "väl skötta avdelningen" och att det hon säger är rena rama hånet.

Jag frågade henne om hon har samma outbildade och ärligt talat inkompetenta personal kvar och när hon svarade ja så konstaterade jag bara att det är en katastrof.

.

HUR kan samma personal, som varit delaktiga i det fruktansvärda som hände vår mamma, få lov att fortsätta sköta om gamla och dementa människor?

HUR KAN DET FÅ VARA SÅ?

Om det finns något jag ska ta upp med Socialstyrelsen så är det detta.

Helt hastigt så säger Masen att det där om att mamma sagt att hon var trött på livet inte var något som mamma sagt utan det var något som "personalen tolkat som det".

Jag blev arg!

"De ska ge f-n i att tolka min mammas ord! Eller har de nu helt hastigt fått psykologkompetens?"

Masens rapport skulle ju vara opartisk, rättvisande etc...Hur kan han då skriva i en rapport till Socialstyrelsen något som den personal, som är involverad i mammas vanvård, påstår sig ha "tolkat" av hennes ord?

Hur understår de sig att hålla på så här?

.

Min systers ord får bli de avslutande orden för det här mötet och de orden står för oss alla i familjen, släkten:

" Jag lägger hela skulden för mammas död på sköterskor, läkare, omvårdnadspersonal och dig (Enhetschefen).

Det fanns ingen anledning att mamma skulle ha dött om hon inte misskötts på det sätt hon gjorde.

Någon ska få stå till svars för det som hänt.

Vår mamma är död!"

Ja, på begäran från flera personer så har vi dragit samman de många delarna av mötet till två stycken inlägg.

Tack för att ni finns därute och stöttar och tröstar.

.........

Repris på möte den 7 september Del 1:

Det känns som om det äntligen rör sig framåt i allt som har med mamma att göra.

.

I en frågeenkät i en av våra stora dagstidningar har tydligen det äldreboende mamma bodde på fått katastrofalt dåligt betyg.

Med andra ord så finns det, trots Enhetschefens förnekande, betydligt fler än vi som är missnöjda med det där avskyvärda stället och dess personal.

"Vi hade en som dog häromdan och då fick vi blommor!" hävde människan ur sig på det sista mötet vi hade.

Hon satt där och flinade och såg ut att gnugga händerna av lycka, detta när vår mamma just avlidit under fruktansvärda omständigheter på just det boendet.

Snacka om fel person för sin post!

.

Det känns som att sanningen börjar komma fram!

Ni förstår...mamma var vår mamma.

En kvinna som vi haft som trygg punkt, rättesnöre, inspirationskälla och glädje i hela våra liv.

Hon har alltid funnits där och tro mig, död eller inte, så finns hon ändå här hos oss.

Vi behöver bara blunda så finns hon hos oss.

Vi behöver bara se oss själva i spegeln så ser vi också henne.

.

Tack gode Gud att vi andra i familjen alltid har varandra och även det kan vi tacka vår älskade mamma och pappa för.

Hon är mamma, mormor, farmor, gammelmormor/farmor...hon är för alltid en del av oss.

....är en välsignelse!

Tack och lov så förefaller det som om samhället äntligen vaknat till liv för att inse att mängder av gamla människor, helt försvarslösa, far mycket illa i vårt så kallade Trygga Välfärdssamhälle.

Tyvärr är det dock så att uppvaknandet skulle ha behövts redan långt tidigare.

Det hade sparat människoliv och besparat många svåra lidanden.

.

Hur kan det överhuvudtaget få förekomma att gamla människor vanvårdas, kränks, lider i Sverige år 2011?

Hur kan de omänskliga odjur som orsakar detta lidande få gå ostraffade?

Hur kan myndigheterna bara glida över sitt ansvarstagande i en fråga som gäller människors liv och välbefinnade?

Varför tillåts det att de som ska hetas vara opartiska "utredare" är anställda av den kommun övergreppen skett i?

.

Vi säger bara ordet "äntligen"!

Äntligen börjar det osa hett om öronen på de som blundat för sådana här bedrövliga saker.

Äntligen börjar det att talas om att de som är ansvariga ska få stå till svars för sina handlingar.

Äntligen kanske det är dags för rättvisetänkandet, empatin och kärleken att tillåtas komma fram i ljuset.

Ä N T L I G E N kanske mamma och alla de som mött samma öde som mamma, får det erkännande och den upprättelse de så innerligt väl förtjänat.

.

Till Er:

Ni trodde antagligen att ni skulle kunna gömma er tills vi tröttnat.

Glöm det, nu börjar det! 

...som fick vårt humör att rinna över!

.

Nu väntar vi inte längre på att Socialstyrelser, kommuner och deras underhuggare ska undersöka, diskutera med mera.

Nu är det ta mig tusan nog.

Vår mamma dog, hon dog för att de struntade totalt i henne och den så kallade vården och omvårdnaden hon fick var NOLL OCH INGENTING!

Hon var skadad på ett flertal ställen, skador hon inte haft en möjlighet att kunna orsaka sig själv.

Hon var uttorkad till döds, hade liggsår som var mycket stora och upp till 4cm djupa, hon var smutsig och fick också blodförgiftning i de vidriga såren med mera, med mera...

Nu får det ta mig fan vara nog med tramsandet som sagt!

Vår mamma plågades till döds!

.

Finns det INGEN som har stake nog att ta ansvar för alla de fel de begick på det där bedrövliga äldreboendet?

...Ja, ska man skratta eller gråta åt det man läser i tidningar här omkring?

"Marks Kommun får beröm för sin goda äldrevård".

Hur i helvete kan de bara skriva nåt sånt?

Vem har duperat vem är vår fråga.

...läser jag idag i Aftonbladet om hur andra gamla människor också de plågats och vanvårdats, några ända till döds.

Vad är det med Världen idag?

Finns det inget vett, sunt förnuft, kärlek, omtänksamhet kvar alls?

Hur kan man gå till sitt jobb och sedan strunta helt i de människor man har betalt för att vårda?

Hur kan man se sig själv i spegeln efter det?

Jag har gjort något jag aldrig har gjort tidigare idag: Jag kontaktade en journalist och berättade en del av det jag berättat här. Jag orkade dock inte gå in på alla detaljer så jag lämnade ut namnet på vår blogg och hänvisade hit.

Allt detta givetvis med min familjs goda minne.

Vi väntar fortfarande på Socialstyrelsens utlåtande.

Vi sörjer fortfarande lika djupt allesammans.

.............

De har förstört våra liv till mycket stor del.

Tror någon att de ens bryr sig?

.

Jag tror det inte.

Det behövs nämligen mänskliga känslor, ett normalt tänkande för att visa såväl empati som kärlek till nästan och se det är något som uppenbarligen fattas hos vissa.

Jag sitter här vid min dator och skriver, funderar och har huvudvärk som vanligt.

I köket sitter min make och tre goda vänner som tittat in.

Alla tre männen är underbara personer men jag orkar bara inte vara med därute i köket, skratta, skoja och vara glad. Vissa dagar fungerar jag hjälpligt men andra dagar, som nu idag, går det bara inte att spela glad.

Mammas fruktansvärda öde tynger oss alla och den farsartade behandling vi fått efter mammas bortgång får oss att må illa av vämjelse. Lögner och rent och skärt skitsnack, varvat med feghet och dåliga undanflykter.

Det som får mig personligen att rasa invärtes är det faktum att de som varit delaktiga i allt detta förmodligen mår alldeles förbannat bra och inte bryr sig ett smack om hur mamma plågades ihjäl.

En dag, ja en dag ska jag visa upp alla de videoinspelningar jag har från mammas sista tid.

Jag ska låta alla lyssna till de ljudinspelningar som finns.

Jag ska visa alla foton som tagits.

Jag ska publicera varenda journal.

.

Jag förstår att vanligt folk inte ens kan förstå, tro på, att det som hände mamma faktiskt är exakt som vi beskriver det. Jag skulle inte ha trott på det själv för några månader sedan.

Då levde jag i tron att våra gamla hade det bra på våra äldreboenden.

Idag vet jag bättre och jag ska också visa alla andra hur den fruktansvärda sanningen verkligen är.

Vi kan aldrig få vår mamma tillbaka men kanske kan vi förhindra att någon annan oskyldig äldre människa råkar ut för det mamma gjorde.

.

Min avsky och mitt förakt får de där så kallade vårdarna leva med i resten av sina liv...

Det känns skönt att se ut genom fönstret och se att det är strålande solsken ute.

Natten har varit kall och sömnen har som vanligt varit bedrövligt dålig men som sagt, solen har en förunderlig förmåga att få mig på bättre humör.

.

Jag låg och funderade på allt som hänt det sista halvåret och jag kom fram till att jag tänkte "tänk om...." säkert 50 gånger.

Ja tänk om vi bara förstått hur rädd mamma var.

Tänk om personalen ändå hade varit rätt utbildade och engagerade.

Tänk om vi bara fått ärligt svar när vi frågade om mamma åt och drack som hon skulle.

Tänk om......

Livet känns så otroligt tomt utan mamma....

Ja vi har behövt tid att komma tillbaka, att kunna andas fritt igen efter allt som hänt.

Mammas fruktansvärda död kommer aldrig att glömmas och jag har, efter flera veckors tystnad både här och i det privata, bestämt mig för att jag aldrig heller kommer att kunna förlåta att de som så stort skulle se till mamma, vårda henne, hjälpa henne, lät detta ske.

Vi väntar på Socialstyrelsens utlåtande men, oavsett vad det blir, så kommer vi att dra saken till sin spets så att säga. Mamma hade enligt oss och enligt mängder av andra människor, med mycket stor sannolikhet levt idag om hon vårdats på ett humant och rätt sätt.

Allt sköttes fel och lägger man sedan till de lögner, de undanflykter, de rent ut sagt löjeväckande så kallade "förklaringar" som getts så inser man att detta måste få konsekvenser som verkligen känns för de som är ansvariga.

Det är ta mig fan på hög tid att folk lär sig att det man gör, sina handlingar, ja det får man som vuxen också ansvara för. Vår tro har alltid varit och är även nu att polis och myndigheter är till för oss medborgare och därför så tror vi också att myndigheterna kommer att hjälpa oss att få rättvisa åt mamma.

Hon ska ha upprättelse för det har hon förtjänat...

Det ska förresten bli intressant att se vad mer de kommer att försöka slå i såväl Socialstyrelsen som oss anhöriga innan allt är sagt om mammas plågsamma död.

.

Så snart Socialstyrelsens utlåtande kommit oss tillhanda så kommer vi att delge er alla det som står att läsa i det.

Vi kommer givetvis också att låta er veta vad som kommer att hända efter det.

I samband med det så kommer vi också att sätta ut alla uppgifter vi hittintills varit restriktiva med att ge ut.

...

Till er som "smygläser" våra ord:

Ni trodde kanske, eller rättare sagt, ni hoppades säkert, att Ebbas familj "lugnat ner sig" eftersom vi inget skrivit på ett tag.

Tänk ändå så fel ni hade...

Vi ger oss aldrig för ser ni, vi såg resultatet av den "vård" mamma fick.

Vi glömmer aldrig som sagt.....

Min älskade familj, mina lika älskade vänner har ordnat en överraskningsfest åt mig ikväll.

Jag är så glad över deras kärlek.

Det är min födelsedag i dagarna och det kommer att bli den första födelsedagen i mitt liv som inte mamma ringt i ottan för att sjunga för mig.

.

Fattar ni vad ni har ställt till med?

Fattar ni att varje dag, hur fin den än är, ändå är fylld av sorg och förtvivlan..

Hur kan det komma sig att ingen vet hur en helt sängbunden och totalt beroende av personalens hjälp, gammal människa, fått ett flertal grova skador på flera olika ställen på kroppen?

.

Hur kan det komma sig att ingen vet varför mamma har getts stora mängder morfin?

.

Hur kan det komma sig att outbildad personal lämnats ensamma att sköta medicinering och även då de felmedicinerat mamma flera gånger ändå har tillåtits fortsätta att klanta sig gång efter gång?

.

Hur kan det komma sig att en Enhetschef ansett att 8-10 fall inom loppet av ett par månader och minst fem felmedicineringar är att räkna som "Allvarlighetsgrad mindre"?

.

Hur kan det komma sig att det satts ut vätske/näringslistor till en personal som tydligen inte begripit ett smack av hur viktigt det är att de är korrekt ifyllda?

.

Hur kan det komma sig att personalen på boendet sagt till oss när vi ringt eller varit där hela tiden sagt att mamma ätit och druckit i tillräcklig mängd när mamma bevisligen var helt uttorkad?

.

Hur kan det komma sig att personalen inte ens hade vett på att hålla mamma ren från urin och avföring när hon hade enorma öppna liggsår i stjärten?

.

Hur kan det komma sig att en så kallad opartisk utredare lägger till gissningar, personliga "jag tror att" och ideliga "men" i en rapport till ett så viktigt organ som Socialstyrelsen?

.

Hur kan det komma sig att en sköterska som klipper isär och sedan tejpar ihop journaler överhuvudtaget får vara kvar i tjänst?

.

Hur kan det komma sig att utredaren helt enkelt ljög om att vi läst de där usliga sönderklippta journalerna?

.

Hur kan det komma sig att de lät mamma sitta ensam ute i dagrummet i 45-60 minuter sent på kvällen när hon hade en mycket hög fallrisk, var medicinerad med såväl morfin som sömnmedel?

.

Hur kan det komma sig att vår mamma fick dö av plågor som inte var av denna världen, orsakade av slarv, nonchalans och total brist på kunnande, när hon bodde på ett ställe som vi valt ut för att hon skulle få ha det bra på gamla dagar?

.

Hur kan det komma sig att de som orsakat detta fortfarande får vara kvar på sina poster?

.

Hur kan det komma sig att de har mage att vara kvar?

.

Ja hur kan allt detta komma sig?

Dessa frågor och många fler ska vi ha svar på och vi kommer också att kräva att vissa personers verkligen får ta sitt fulla ansvar för det som hände mamma.

Brister man så kapitalt i sin yrkesroll så bör man enligt oss inte sitta på den stol man gör.

Masen säger vid ett tillfälle under mötet att  " Problemet är att här finns enskilda arbetstagare som har gjort fel men vi vill gärna sätta det i ett samband med ....".

Nej, nej och åter nej…problemet är INTE enbart att enskilda arbetstagare gjort fel utan problemet är att de tilläts fortsätta att göra fel och vår mamma dog.

Hur kan de överhuvudtaget med att ens försöka försvara sig själva och de av personalen som orsakat detta?

Det finns inget försvar!

Det finns tydligen enligt de där människorna inte heller några egentliga svar på vad som hänt men det ska de få bli varse att vi ska ta reda på.

Precis som vi också sa på mötet så får vi väl göra en polisanmälan om det behövs.

Oavsett vad DE tror så tror VI på polisens kunnande och noggrannhet och vi är övertygade om att polisen utan några större problem kan få fram sanningen om allt det som hände mamma.

Att sitta och flina och säga att ”tänk om polisen inte heller får fram nåt då?” är så urbota löjligt att jag inte ens iddes diskutera mer med karln.

Om vi hamnar i läget att det stagnerar så är polisen definitivt ett alternativ.

.

Vi har lovat mamma och det vi lovat tänker vi hålla….

Jag älskar detta fotot av mamma och jag känner att jag behöver ha henne "här hos oss" just nu så jag sätter in fotot igen.

Det kan aldrig bli för många fotografier av mamma när hon var glad.. 

 .

Mamma som leende kisar mot solen en varm försommardag.

Vi hade fikat tillsammans på hennes lilla uteplats och min syster planterade blommor i mammas blomlådor.

En underbar dag tillsammans...

Bortförklaring igen var det ja…

Min bror tar upp frågan om mammas otroligt hemska liggsår.

De var 10-15 cm i omkrets och ca 4 cm djupa och de var täckta av något som kallas nekros, alltså död svart vävnad som klipptes bort av personalen på lasarettet.

När mamma kom hem efter operationen sista dagen i mars så hade hon enligt lasarettets journal ”antydan till rodnader i stjärten”.

Några dagar senare hade hon fullt ut liggsår som var smetiga av var, gjorde fruktansvärt ont och som var det som slutligen ledde till att hon fick den ena förgiftningen efter den andra.

Smuts såsom bajs, urin etc letar sig lätt in i sådana sår om inte hygienen sköts minutiöst och då är katastrofen ett faktum.

Min bror har talat med ett flertal medicinskt utbildade personer och de frågar sig allesammans hur detta kunnat hända om rutinerna för början till liggsår följts.

Vi i familjen vet att några sådana rutiner inte följts överhuvudtaget.

Masen hänvisar till ”vändschema”.

Rent nonsens och inget annat än ytterligare en av alla sjuhundrade undanflykter som de använder sig av. HADE mamma skötts om så hade inte såren utvecklats på det sätt de gjorde och vem vet, då kanske vår mamma fortfarande varit i livet?

De förefaller minst sagt oseriösa i sina uttalanden och de tycks tro att vi går på vad som helst.

Men se det gör vi inte.

Vi är uppfostrade av Ebba och Sture och de lärde sina barn att hålla familjen som nummer ett och de lärde oss också att se skillnad på rätt och fel, på ditt och mitt, på sanning och osanning, på kurage och feghet, på glädje och på sorg…

.

Så nej … Vi vet vad som hänt och vilka följder det fått och vi kommer att kämpa livet ut för att de osanningar som sagts och skrivits ska ersättas av sanningen.

Vår mor är borta och vi kommer aldrig att överse med att de svärtar hennes minne med svammel!

”Personalen har prioriterat andra saker än städning och hygien” sades det på mötet.”

Undanflykt igen!

.

Den där personalen tycktes inte prioritera något annat än att sitta på arslet i köket, fika och babbla med varandra.

De städade inte, de tvättade ibland men då förstörde de lika mycket kläder som de tvättade.

Mamma var smutsig och stank av såväl urin, bajs som vanligt smuts.

Då vi sa till så var det vi som var besvärliga och vi blev t.o.m. utskällda för att vi hade mage att kräva att mamma skull omhändertas på rätt sätt.

Att få vara ren borde väl i rimlighetens namn vara en självklarhet, eller hur?

Javisst, svarar ni säkert men tro mig, det gällde inte på det där stället.

Vi tog upp just den bristande, för att inte säga nästan obefintliga, hygienen på boendet med enhetschefen ett otal gånger under den tid mor vistades där men responsen uteblev givetvis.

Samma sak om aktivering av de gamla … enhetschefen var såååå rar och förstående vid våra samtal men sedan var det samma som alltid, alltså inget blev gjort.

Våra samtal med vederbörande om dessa saker finns även de dokumenterade.

.

Vi är arga, ledsna, besvikna och desillusionerade.

Det är ingen slump att mamma stank av diverse saker på boendet men var fräsch, ren och luktade gott omedelbart hon kommit till sjukhus.

Jag håller med min syster när hon sa att hon hoppas och ber att mamma inte var medveten om allt detta vedervärdiga.

Jag vill inflika att vi enbart talar om vår mor och det hon råkade ut för och inte om övriga gamla på boendet.

.

Ett gott råd till alla som har någon de älskar på sådana ställen är dock:

Gå dit! Gå dit ofta och på tider då de inte förväntar sig besök.

Ring inte bara utan gör täta besök!

Håll koll!

Tjata, kräv att den ni älskar sköts om på ett fint och rätt sätt och fortsätt hela tiden att hålla koll på allt!

Kolla medicineringar och hur de sköts!

Acceptera inte bara att ”XXXX har fått den och den medicinen” utan kräv att få svar på varför XXXX behöver den medicinen och om den medicinen passar ihop med eventuellt andra mediciner som ges.

.

Var påstridig, kämpa för att den ni älskar ska få ha det bra de sista åren av sitt liv.

 ”Låt de sista ljuva åren” verkligen bli ljuva.

När min syster och jag satt och pratade i bilen idag så kom vi underfund med att det som uppvisas från alla delaktiga i den hemska historien om vår mor, är rädsla.

De är rädda för att den sanning som KOMMER att dras fram i ljuset kommer att slå hårt och skoningslöst.

Vår replik på det är:

Oh ja, det hoppas vi verkligen att det gör! Inget kan ändå bli lika grymt, känslokallt, fruktansvärt, plågsamt och omänskligt som den död som vår mor fick.

.

Personligen hoppas jag på att ett flertal av dem som varit involverade i detta ska få uppsöka Arbetsförmedlingen.

Den inkompetens och det dåliga ledarskap och kunnande som uppvisats är rent ut sagt bedrövlig.

Osanning nummer 5 är att alla de otäcka skador mamma hade på sin kropp under ett flertal tillfällen och då speciellt de sista dagarna på det där vedervärdiga boendet har försökt att bortförklaras på det mest patetiskt genomskinliga sätt.

Allt från att mamma själv skulle ha åsamkat sig skadorna, till att hon ätit blodförtunnande medel, till att någon annan gammal skulle ha misshandlat henne…jag han har hittat på allt han tycks ha kunnat fundera ut.

Till och med att mamma för åratal sedan troddes ha en släng av psoriasis (några små märken i huvudet och i öronen tror jag det var) togs upp som förklaring till mammas otaliga skador.

.

 Mamma hade skador på handleden, ett enormt blåmärke på knät, ett stort blåmärke i ansiktet, en skada på höger axel.

.

Tror verkligen någon vettig människa att en annan 80-90 åring krupit under för att låsa upp sängen, sedan flyttat ut den för att sedan tränga sig in mellan sängen och väggen och misshandla mamma?

Mammas skador var nämligen alla på hennes högra sida och den sidan låg mot väggen

Alternativet är att den misshandlande gamlingen hoppat upp i mammas säng, för att vältra sig över mor och misshandla henne. Betänk också att sängen var hög och till på köpet hade en 2 decimeter hög grind som gjorde den ännu högre.

.

Blodförtunnande hade mamma som jag redan skrivit om, ätit i åratal och varför skulle den tabletten helt hastigt ha gett henne jätteskador på 5-6 olika ställen, smärtsamma ställen till på köpet?

.

Sedan har vi då ”åsamkat sig själv skadorna” som karln har skrivit i sin rapport.

För hela friden… hur är det fatt egentligen?

Under de där dagarna kunde mamma inte ens lyfta en hand, inte sätta sig upp, inte vända sig själv, inte göra ett förbakat något själv så hur skulle hon kunnat skada sig själv?

.

Förresten så säger Masen själv under mötet den 7 september ”att de känner ungefär likadant, att det är ett stort antal frågor som de också vill ha svar på och att de hittat en del ledtrådar men att de inte kommer ända fram.”

Han säger också att även han vill veta var mammas skador kommit från!

.

Detta måste vara de sämsta undanflykter vi någonsin haft oturen att se....

Min syster spelade denna låten för mig idag när vi satt i bilen...

Mitt hjärta nästan brister när jag hör musiken, texten..

http://www.youtube.com/watch?v=MDpNONycBYE