Idag gick vi ut. Utan att veta vart vi skulle. Väntade till och emd på en buss, jag vet inte var jag hade täänkt åka med den, men hur som så sket jag i det och gick iväg. Gick och gick och gick, non stop i två timmar. med vagnen. Till stan och hem. Nu är jag DÖD. dödens död.

Mina ben har ju redan värkt nu i en vecka, och den plötsliga språngmarschen var kanske onödig.

Men, det var inte det jag ville berätta- Jag ville berätta om min mcboingboing/vuvuzela till dotter som inte är tyst, någonsin! hon bara sjunger och sjunger och sjunger. End el tanter tror att hon skriker, och att jag skiter i det. Vilket jag också gör när det väl händer, men oftast gör selma bara en massa ljud, höga ljud, på fruktansvärt höga decibel.

Jag tänker ju inte försöka få tyst på henne, det hade ju varit att hämma ungen, och det vill jag inte.

Så ursäkta mig malmö stad, min dotter är lite högljudd. Men hon är faktiskt bara nio månader, snart tio, och tycker fortfarande livet är något spännande som finns till för att levas. Inte hållas tillbaka. Och jag håller med henne.

Nu sover hon som en stock. och själv ska jag ladda batterierna med en kopp kaffe, och en stunds ickeaktivitet.

Herregud. Tanken slog mig. Idag för tio månader sedan var jag fortfarande gravid. tio månader är ju ingenting. Nolltid. vekligen. Och nu är hon både utfödd, gångbar, och jag vet inte allt. Det är helt obegripligt för mig. Hur kunde hon först inte finnas, sen finnas och bli till liv inuti mig, och sen klämmas ut genom ett nålsöga, klippas bort från mig, lära sig suga mjölk, lära sig äta, lära sig sitta, lära sig krypa, lära sig gå, lära sig sjunga...................jag har inte lärt henne alla de där sakerna. hur kommer allt det här sig???

Stora tankar kräver kaffe.