Näst sista gången på Anhörigprogrammet ikväll.

Vi pratade om Al-Anon, de 12-stegen och andlighet. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat. :)

Ja.. Al-Anon.. vad ska man säga. ALLA som har eller har haft en alkoholist i sin närhet borde gå på minst tio möten. Så enkelt är det. Aldrig att jag skulle varit där jag är idag om jag inte hade haft mina Al-Anon möten som stöd. Att bara inse att jag är inte ensam. Det finns faktiskt folk som har eller har haft det likadant.. och de mår bra idag.. :)

Och andlighet... ja, som jag sa tidigare på programmet ikväll. Ju mer man börjar nysta i det desto större blir det. Det är faktiskt riktigt läckert. Att bara släppa taget. Att vara här & nu, inga tankar på det förflutna, inga på framtiden... bara här & nu. Och att följa sin inre röst... mmm... stort... härligt... otroligt rogivande.
Och det sköna med andligheten är just att den kommer igen i så många ämnen, böcker och läror. Alla på sitt sätt men i grunden densamma. Och att det inte finns något rätt eller fel. Det är verkligen som man själv uppfattar den.

Själv älskar jag verkligen känslan då jag kan stanna upp här & nu och släppa allt annat. Öppna mina sinnen och fyllas med en sån kärlek att det är svårt att beskriva med ord. Och det är inte kärlek till en viss person utan till A L L T, en helt annan sorts känsla... underbart.. *ler*

Hoppas att ni har en bra kväll.
*puss & kram*

Fick ett papper på Anhörigprogrammet där det står hur mycket starksprit olika alkoholhaltiga drycker innehåller.

1 fl lättöl/cider (33 cl) = 2 cl starksprit
1 burk folköl (45 cl) = 4 cl starksprit
1 burk starköl (45 cl) = 6 cl starksprit
1 flaska lättvin (75 cl) = 18 cl starksprit

..det blir ganska mycket starksprit om man dricker mycket...

I vissa brancher är det ju ganska vanligt att det dricks ganska bra.... Exempel:
En person dricker 4 folköl varje vardagskväll (e ju inte så farligt... är ju bara folköl) Det blir 64 cl starksprit på fyra dagar.
Sen går man kanske ut å tar en öl eller två efter jobbet två dagar i veckan. Det blir 24 cl starksprit på två kvällar..
Om man sen dricker två - tre flaskor vin på helgen blir det 54 cl det också...
Å på en vecka har man helt plöstligt fått i sig två flaskor Renat....

.. nåt att tänka på...

Igår på anhörigprogrammet fortsatte vi att prata om gränser, det vi inte hann med förra gången. Och sedan om livskvalitet.

Gränser... eller ja... kränkningar handlade det egentligen om. Jo, det kan man ju säga att jag känner igen. Och hur man succesivt tillåter mer och mer, flyttar gränserna längre och längre bak, tills man egentligen inte har några gränser alls. Känns som att jag är ett klockrent exempel på det. Känns även som att jag är ett klockrent exempel på hur det kan gå när man väl orkar sätta ner foten. Säga Nej! Bryta cirkeln och börja jobba för att få tillbaka sina gränser. Börja känna efter vart ens gränser egentligen går. Och kunna stå kvar vid dem. Jag säger inte att jag är framme vid mitt mål riktigt ännu, men nog är jag på god väg alltid. Och det känns verkligen underbart bra.

Å så pratade vi om kring ordet Livskvalitet. Vad är livskvalitet för mig?
Just nu är det helt kort och gott att jag ska må bra. Och göra det jag mår bra av, vad det nu än må vara.
Att följa drömmar, stora som små, utmana rädslor och växa och umgås med släkt och vänner som ger mig energi.... det är livskvalitet för mig.

Puss & Kram

Ja... det pratade vi om idag... de olika roller man kan bära med sig från en missbruksfamilj...

Hjälten, Rebellen, Räddaren, Tapetblomman, Clowen...

Själv har jag svårt att se mig själv i någon av rollerna som barn. Känner faktiskt inte igen mig i någon... eller kommer iallafall inte ihåg.
Som vuxen känner jag ju iallafall helt klart igen mig i Räddaren... den som alltid känner av alla andras känslor, som är rädd för att visa egna känslor, som tar ansvar osv osv

Har dock inte allt för mycket att säga om detta just nu... kanske kommer...

Kram!

Idag pratade vi om sorgeprocessen och ilska... Och jag känner ju självklart igen mycket...

Det pratade ju jag och Maria om i somras också när jag gick på samtal hos henne. Och också att jag inte hann igenom min sorgeprocess efter S eftersom L kom så tätt inpå... Så att jag på så sätt har haft två sorgeprocesser att ta itu med nu i vinter när jag väl landat efter allt, för jag känner ju absolut igen många av mina tankar som delar av den processen...

Och just tankarna om jag ändå hade gjort si eller så.. om.. om.. om... har jag ju haft många gånger. Och det är skönt att om man säger få "ett fack" att stoppa in dem i, även om de kommer efter 1,5 år... så är det just det de är... en del i sorgeprocessen, en del i frigörelsen, för frigöra sig från det förflutna å gå vidare.

Och så ilskan... ja... *skrattar* det är konstigt hur två olika sorgeprocesser kan te sig så otroligt olika... Den ena med ganska mycket om om om, men nästan helt utan ilska... (kanske kommer?) den andra med mest ilska och bara några enstaka om, om, om... På något sätt så har det varit lättare att komma till accepterande och avslut när det gäller L, men det borde man kanske räkna med också... 1 år jämfört med 11 liksom... klart det tar olika lång tid...
Känns dock som att jag genom flera insikter de senaste veckorna har kommit till ett avslut när det gäller S också.
Känns bra och jag vill verkligen att han ska vara lycklig. :)

*puss å kram på er!*

Ja... den här veckan fick vi i uppgift att försöka identifiera alla de känslor vi har under en dag.

Och mycket olika känslor blir det.... men det känns ändå som att jag har kommit väldigt långt med att acceptera och tillåta dem. Jag har ganska lätt för att sätta ord på det jag känner för det mesta, vilket är himla skönt. För helt klart är det ju faktiskt ledtrådar till vad jag mår bra av och inte. Tänk att det faktiskt är så lätt att försöka förminska och ignorera känslor för att man är rädd... Rädd för sig själv, rädd för någon annan, rädd för en eventuell situation....

Några ord som jag fick höra av mina vänner på programmet igår. Blev verkligen jätteglad!! :)

Jag är värd att älskas därför att jag är:

• en jättego ung tjej med stora förutsättningar i livet med en mogenhet
• en sån fin människa att det lyser!
• så otroligt insiktsfull och härlig att lyssna på
• tålmodig och modig. Jag kan nog lära mig ett och annat av dig
• verkar ha kommit så långt och verkar vilja ge så mycket.

Det bara värmer hela hjärtat när jag hör de orden *glad*

Andra delen på anhörigprogrammet... Denna gång handlade det om känslor och skuld och skam.

Kändes bra att sitta där idag å lyssna å ta till sig.

Jag tror inte att jag har så mycket skuld å skam i mig idag. Jag börjar känna mig ganska så tillfreds med mig själv och mitt förflutna. och det känns otroligt skönt.

En sak som däremot kom till mig, och en tanke som har funnits väldigt länge... En händelse som satt sina spår. Ganska löjlig när jag plockar fram den i dagsljuset idag, men det är konstigt vad som fastnar...

Jag var 6 (?) år... Det var precis i slutet innan pappa och mamma skiljde sig. Mamma hade träffat sin nya man (vilket vi inte visste då), börjat jobba över å brukade komma hem å gråta å ville inte äta middag med oss andra.
En kväll satt jag, pappa och min äldre syster och tittade på TV. Och mamma hade tagit sig ett bad.
Vi hörde hur hon sjöng där inne och min pappa och syster kommenterade att hon lät glad. Det var länge sen vi hört henne sjunga. Och jag blev glad... så jag sprang in till henne i badrummet. Ville få bada å sjunga tillsammans med henne. Men när jag kom in där så måste jag ha påminnt henne om verkligheten, för hon tystnade och sa att hon hade badat klart... och sen fick jag bada själv istället...

Och det är något som fastnat i mina minnen. Känner skuld (?) över att jag sprang dit och inte lät henne vara glad den lilla stund hon var det... Otroligt dum tanke... jag vet att jag inte visste bättre. Och jag kommer egentligen inte ihåg hur jag kände mig när hon lämnade mig själv där heller... har för mig att jag blev lite ledsen över att hon inte ville vara med mig. Jag kunde ju verkligen inte som litet barn förstå vad som rörde sig i hennes huvud...

Ja.. så var det första kvällsträffen idag.

Pratade om medberoende/familjens påverkan. Om känslor och beteenden.
Fick tre papper med en massa påståenden där vi skulle kryssa för dem vi kände igen oss i, både från förr och idag...

Det blev många kryss, men det var framför allt ett som kändes extra passande: "min rädsla för att bli bortstött avgör vad jag säger och hur jag beter mig, likaså skämmer din vrede mig"

Det stämde då, och det stämmer fortfarande idag. Se bara på de senaste dagarnas reaktioner... Jag är livrädd för att säga vad jag egentligen känner därför att jag är rädd för att han (min vän) ska få kalla fötter, backa å bryta kontakten...

Å ja... L's vrede... behövs kanske inte sägas så mycket.. Men den rädslan sitter oerhört djupt rotad... även om jag inte vill medge det. Som vid vårt möte i helgen.. jag är ju faktiskt livrädd för att han ska slå över å bli förbannad. Även om jag vet att jag skulle stå kvar om han blev det. Kanske det som är problemet...?

Sen fick vi en (frivillig) hemuppgift. Läsa kapitel 6 "Vaja inte som ett rö för vinden" i Melody Beatties bok "Bli fri från ditt medberoende"... ska vi tro på att jag orkar ta mig igenom den nu, tredje gången gillt? :)

Första dagen... heldag.

Mycket bra. En av terapeuterna gick igenom sjukdomslära, om man kan kalla det så. Har ju lyssnat på den föreläsningen förut men man lär sig alltid nya saker.. :)
Sen fick vi besök av en nykter alkoholist som berättade sin historia. Tycker alltid att det är lika intressant att höra.

Sen pratade vi mycket om familjen och allt runt omkring där.

En mycket bra dag, satte fart på många tankar igen... Skönt :)

Sen ska vi träffas 8 kvällar då vi ska diskutera vidare.

* Medberoende/Familjens påverkan
* Livshjulet/Den totala sjukdomen
* Familjesjukdomen/Familjens roller
* Känslor - Sorgeprocessen
* Känslor - Skuld och skam
* Gränser / Släppa taget
* Mål/livskvalitet/andlighet
* avslutning

Mycket är ju repetition av sånt jag redan hört, men det känns mycket bra. Visst har jag kommit en bra bit på vägen, men jag kan inte börja blunda nu å tycka att allt är bra. Just därför tror jag att det är viktigt att jag går programmet, för att komma ihåg att bara för att jag inte lever tillsammans med L längre så har jag fortfarande min egen sjukdom att ta hand om. Och det kändes som att det var en bra grupp. Första kvällsträffen är imorgon, ser verkligen fram emot den.