Pratade med S idag... eller ja, jag skickade honom ett sms igår å undrade om han hade fått med sig min julbock när vi flyttade isär.
Å han ringde upp nu, hade letat igenom förrådet utan att hitta den.

Han lät lika nervöst stressad som vanligt när vi pratar. Det flyter liksom inte på... han skämtar lite, vi pratar i munnen på varandra, blir tyst å sen hastigt avslutat. Trist, skulle vara rätt skönt att kunna prata med honom som normalt folk.

Grattis på födelsedagen S!

Ja.... världen är bra liten ibland.

Började prata med en kollega i köket nyss. Som det sen visar sig att hon gick i samma klass som Herr S i nio år. Fick minsann höra både det ena och det andra ;) hehe

Var tvungen att skicka honom ett sms å säga att hon hälsade och att jag hoppas att han mår bra.

Hmmm... nån har sökt på "Herr S" och hamnat i min blogg idag....

Coincidence?

Jaja.... hans farmor fyller iallafall år idag... Mina tankar till henne.

Såg att någon varit inne och läst runt lite... Jag hamnade själv vid ett inlägg där jag citerat Coelho... Och jag önskar att jag aldrig någonsin glömmer bort hur jag kände första gången jag läste det här....

Utdrag ur Paulo Coelhos Zahiren...

- Var är mannen som jag gifte mig med, som lyssnade på mig?
- Var är kvinnan som jag gifte mig med?
- Hon som alltid har gett dig stöd och uppmuntran och ömhet? Hennes kropp sitter här och tittar på kanalen Singel i Amsterdam, och jag tror att den kommer att stanna vid din sida hela livet! Men hennes själ står vid dörröppningen och är beredd att lämna dig.
- Varför det?
- För ditt förbannade "vi får prata imorgon". Räcker det? Om det inte räcker så kan du ju begrunda att kvinnan som du gifte dig med var hungrig på livet, full av ideér, glädje och drömmar, och nu är hon på god väg att bli en hemmafru.
- Det var det löjligaste jag hört
- Ja, det är löjligt. Helt idiotiskt! En struntsak, särskilt om vi tänker på att vi har allt, vi är framgångsrika, vi har pengar, vi håller tyst om snesprång vi kanske har gjort. Dessutom finns det miljontals svältande barn i världen, den finns sjukdomar, krig, orkaner och tragedier som drabbar någon varenda sekund. Så vad kan jag klaga på?

~~
- Du har sett mycket av min själ, men det är flera år sen du pratade med den sist, du vet inte hur mycket den har förändrats, hur förtvivlat den ber dig att lyssna. Även om det handlar om banala saker som experiment på amerikanska universitet.
- Om din själ har förändrats så mycket, varför är du ändå som vanligt?
- För att jag är feg. För att jag tror att vi ska prata imorgon. För att vi har byggt upp så mycket tillsammans som jag inte vill rasera. Eller av det värsta skälet av alla: för att jag har förlikat mig med att ha det så här.
- Nyss anklagade du ju mig för allt det där.
- Ja, du har rätt. Jag såg på dig och trodde att det var ditt fel, men egentligen är det jag. I natt ska jag be med all min kraft och all min tro. Jag ska be till Gud att jag inte ska låta mig själv leva så här resten av mitt liv.

Klockan e efter midnatt....

Grattis på födelsedagen S

Sov gott S.....

....tänkte först skicka ett sms, men jag avstår...

Växlar två otroligt simpla sms med S....

Å jag fattar inte vad som händer....

... jag börjar sakna honom...

... vi har historia.... men har vi ngt mer.... ? nee... tror inte det

Saknar jag honom? Eller saknar jag "någon"? Eller saknar jag den gemenskap vi ändå hade.... För visst fan kunde han läsa mig... tror jag... (men brydde han sig?) Det fanns många bra saker men det fanns många dåliga också.... Många som jag absolut inte skulle tolerera idag....

Fuck it.... hur glömmer man bort 11 år av sitt liv?

Jag blev precis inbjuden till födelsedagsfirande hos Herr S mamma.
Både Herr S & hans flickvän hade tydligen gått å blivit sjuka så hon (hans mamma) ringde mig och frågade om jag inte ville komma över å äta smörgåstårta istället. Gulligt att hon tänkte på mig måste jag säga. Men jag tackade nej.. blev lite stressigt och kan tänkas att det skulle kännts lite konstigt...

hihi... men den lilla djävulen i mig kan ändå inte låta bli att tänka på vad Herr S och hans flickvän ... kanske speciellt hans flickvän  .. skulle tänkt när de fick höra att hon bjöd in mig till firandet istället ;P ... hon som till och med vägrade hälsa på mig när vi träffades förut ^^

hehe

...tunga tanke nummer två....

Jag har den senaste tiden försökt förneka och försköna hur jag egentligen hade det med S. Efter ett å ett halv år glömmer man gärna hur det egentligen var. Det kanske inte var så farligt som jag tyckte? Tänk om jag hade fel? Var kanske inte så allvarligt... Han kanske har förändrats sen jag lämnade honom? Fick den tankeställare som jag så gärna ville att han skulle få?

Men ett samtal igår fick upp alla minnen till ytan igen. Å nej... jag hade inte fel då. Och nej... jag har inga känslor kvar för honom. Inga sånna känslor iallafall. Kommer alltid att älska honom som en del av mitt förflutna, som hundens husse och som en vän, om han tillåter mig att vara det.. Och jag vill inget hellre än att han ska må bra... Men han behöver en insikt från grunden... vännen min... han var på gång ett tag efter att jag precis lämnat honom... men nä... han är tillbaka i exakt samma spår som tidigare. Och det gör mig ont... tyvärr. E dock ingenting jag kan göra. Kan bara hoppas att insikterna också kommer till honom en dag.. Ju förr desto bättre...

Önskar att jag hade skrivit den här bloggen redan då... hade varit väldigt nyttigt att läsa nu...

Nåt att tänka på....

En annan sak.... du fråga om jag inte hade någon att prata med.... Det har jag säkert, om jag bara svalde min stolthet. I stooor del av mitt och S förhållande känns det som att jag hållt en fasad utåt. Jag vill inte medge "nederlag". Det är alltid jag som pratat om att alla verkar ge upp så lätt, att ett förhållande handlar två personer, två viljor. Det handlar stundtals om att kompromissa. Det känns som ett jävligt stort nederlag om jag, som alltid har deklarerat att S är "The one" och att allt varit perfekt, säger att det inte fungerar längre. Men jag är bombsäker på att att de skulle lyssna å förstå å trösta, å att de inte skulle döma mig.... Men, ja... va faan... det är den personen jag blivit, en vacker dag börjar jag kanske prata med mina vänner igen....

Jag har kommit fram till att jag skiter i vem som läser den här bloggen.... jag måste få skriva....

Har den senaste tiden haft så otroligt mycket tankar som bara snurrat runt runt runt... å jag får ingen rätsida på dem.. Å ja... de flesta handlar om S.... om förr, då och nu..

Ena dagen saknar jag honom å undrar hur det skulle vara idag.... andra dagen vet jag ju att han har gått vidare med sitt liv och att det nog är hög tid att jag också gör det...

Men hur kan jag ens fundera på att det skulle bli skillnad nu??! Kanske nån månad... men nä... så mycket har varken han eller jag förändrats...  MEN VA FAAAAAN Spllittrad!! Geeeeeeeeee dig! Snälla!? Slå bort tanken å fortsätt att leva ditt liv nu... snälla... jag ber dig...

Fans jävla piss helvetes jävla skiiiiit!

Sitter å läser i en gammal gammal blogg från hösten 2005....

En gång i tiden var jag spiksäker (eller?) på att det skulle vara jag och S för resten av livet..... Det var iaf vad jag sa till alla andra... Idag gosar han mer med hunden än med mig. Å sex.... ja.... kan hända att vi hade det i somras, men jag tror inte det... kan hända att vi hade det i våras, kommer inte ihåg, jag vet iallafall att vi hade det i december... :S Har Jag saknat det? I början... ja, men nu har jag lärt mig att leva med det... Min kropp har stängt av, får ju ändå inget.... Han säger att sex inte är så viktigt för honom.... men för mig är det det.... för mig är det skillnaden mellan vänskap å kärlek...
Jag har försökt prata med honom flera gånger... Försökt komma fram till vad som är fel... men han mumlar bara nåt om att han tycker det är bra som det är, att det inte är viktigt å en gång på fyllan å villan i våras sa han att det kändes som att han smutsade ner mig. ? :S Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han varit otrogen... Det kanske han har, men jag tror inte det... Men fult? Smutsigt? För mig är sex det finaste å vackraste som finns mellan två älskande människor!!!!!

Han gosar mer med hunden än med mig, när jag ber honom att göra något måste det bara lekas lite med hunden först, så att jag får säga till både en å två å ibland tre gånger... Gör mig till en jävla tjatmoster som jag hatar. När jag pratar börjar han leka med hunden, eller så börjar han helt enkelt prata om nåt annat. Ibland märker han överhuvudtaget inte att jag tystnar. På lördags/söndags morgon.... ja, då ropar han på hunden så fort han vaknar. Men jag har ändå sagt till honom MILJONER gånger att, varför kan du inte väcka mig med nån puss eller kli på ryggen eller nåt. Funkar kanske nån gång, sen är det tillbaka till att ropa på hunden å börja leka med honom igen. Ja... jag känner mig jätteälskad.... not.

Så... nu har jag ältat det här nog för den här gången... Back to reality..

... Såg The Break Up med Jennifer Aniston och Vince Vaughn...

En mycket bra film. Jag har haft den hemma ett bra tag, men har inte kommit mig för att se den än... Förrns ikväll. Det är mycket minnen som har kretsat kring S de senaste veckorna... och även denna film ger mig en påminnelse om hur allt var. Och det känns också som att den på något sätt symboliserar min nya väg...

Det är för mig självklart att större delen av min historia finns kvar i mitt liv med S. Jag var ju bara 15 när vi träffades. Nästan hela mitt vuxna liv har jag tillbringat med honom. Stöttat honom, fixat å donat... å till sist gnatat å tjatat å tjatat på att jag alltid måste be honom om att göra saker, på att han aldrig fanns där för mig.. när jag behövde honom. De gånger jag var ledsen fick jag aldrig vara det, för jag tror inte att han riktigt vet hur man ska hantera tårar... att allt blir bra bara jag får skratta lite... nej, det fungerar inte så....

Men jag tror att det är viktigt att jag släpper taget om den historien för att kunna gå vidare.. 

Andligt uppvaknande.... orden har etsats sig fast... och jag tror att det är dags... ett steg i taget.. ska bli spännande. Livet... äventyret.... jag tror att jag börjar bli redo....

Tack för att ni finns!
*kram!*

.. ja, jag drömde om S inatt...

Jag var ute med N, och några andra kompisar när det ringer på min mobil.
Det är S som säger "Hej älskling!"
Jag blir så rädd att L ska vara i närheten och höra att jag pratar med S, så jag råkar lägga på. Jag går undan till ett lugnare ställe och försöker ringa upp, men hans mobil är avstängd.
Det visar sig att S med familj är på Melodifestivalen och jag och N är ju också där, fast i nån loge någonstans långt upp...
Det hela slutar och Lilla S ringer upp mig på mobilen, säger att de ska hem till S och undrar om jag vill följa med.
Jag säger ja och går ut på gatan. S kommer gående och ger mig en kram. och vi sätter oss alla i taxin, jag, S, Lilla S, deras pappa och hans fru. S pappa är full och sur som vanligt och bråkar med allt och alla. När vi kommer ur taxin så börjar S gräla med sin pappa och jag ställer mig emellan. Säger att nu får ni fan ge er. Jag står rak i ryggen och skäller ut S pappa så att det står härliga till. Sätter honom på en stol och säger åt honom att borde börja fundera över sitt liv. Att han borde inse vissa saker.... Och det kändes så otroligt skönt att kunna stå rak i ryggen och säga honom alla de sakerna. Efter alla år av tystnad bara kunna stå upp å säga vad jag tycker.
Sen går vi upp till S och jag hjälper honom att börja fixa vickning... De ska äta sill och potatis.
Jag ligger bredvid S på nån soffa eller säng och pratar en stund. Det känns skönt att se honom, få krama honom. Sen ska jag gå å börja duka, men det ligger en massa nytvättad tvätt ivägen så jag börjar vika undan den. Märker då också att det är en väldans massa tjejkläder i högen. Trosor, linnen, BH:ar.. det mesta... jag viker klart tvätten och går sen tillbaka till S och säger att det är nog dags för mig att gå. Han undrar varför och jag säger att hon har ju praktiskt taget flyttat in här... det är nog inte meningen att jag ska vara här då...

...sen vaknar jag...

...vet inte om drömmen försökte säga mig nåt.... men det känns som det...
*kram*