Ibland sätts jag på prov..... och ibland tar det lite tid innan jag inser det.

Som nu till exempel.... när A-kassan börjar bråka om min rätt till ersättning eller inte. Igår kändes allt hopplöst och jag såg mest negativt på det mesta....
Men ett samtal med en vän imorse fick mig att fokusera om. Är det någon gång som jag ska komma ihåg allt jag lärt mig om personlig utveckling och mental träning så är det ju nu.

Positivt tänkande för att se möjligheter och utmaningar istället för problem. Att lägga energin på det jag vill ha istället för det jag inte vill ska hända. Att försöka hitta lösningar på de utmaningar jag ställs inför istället för att bara gräva ner mig och passivt titta på.

Det är vad jag har gjort idag och jag mår genast mycket bättre. Är ju ändå lite kul att det behövs en liten spark i baken för att komma in på rätt spår när man ställs inför icke förväntade utmaningar. Men övning ger färdighet har jag hört. Och kanske är det just detta prov jag är tvungen att klara för att förtjäna det där jobbet jag sökt och så gärna vill ha, eller varför inte... att det dyker upp ngt annat som är minst lika bra, kanske dessutom ännu bättre. Upp till bevis liksom.

Nu kör vi på igen. :)

Puss & kram!

Tillbaka på jobbet efter 3 veckors semester.... och det enda jag känner är att jag måste härifrån... det finns inte en enda bit av mig som vill vara kvar här..

Sökte jobb som anläggningsansvarig på ett gym i Malmö... får se om det blir napp... Om det blir det så flyttar vi. Oh så skönt det skulle vara.. Vill vill vill..

E så hiskeligt trött på de här hjulspåren nu.... måste verkligen ta mig i kragen å komma igång nån gång... Dag ut å dag in utan att jag kommer nån vart.... neee.... Pengar!! Eller ja.... kanske finns andra sätt...

Hoppas att workshopen den 7e ger mig en rejäl spark i baken...

Vem vet... mitt nya liv kanske finns i Norrtälje?

...eller hmmm..... varför inte Italien? :P

Har varit hemma en stund idag, tvättat, städat, diskat det som fanns kvar från förra gången jag va hemma..

Satt på min meditationsmusik, tänt ljus, kurat upp mig i soffan med en kopp kaffe och en bra bok. Sinnesro. Känner ett sånt lugn att det är löjligt åt det. Helt otroligt underbart.

Och jag vill verkligen göra allt för att kunna dela med mig av den harmoni jag känner. Tänk er själva, komma in i ett småmörk rum, bara upplyst av levande ljus, låg lugn meditativ musik och sen bara bli inbäddad i filtar och få en timmes skön avslappnande massage.... Få slappna av, släppa stressen utanför och bara sväva bort och njuta....
DET är vad jag vill kunna ge... och just därför känner jag ännu starkare nu att jag ska plugga upp min friskvårdsmassage till certifierad massör... det är mitt nästa mål. Go for it.

Kom på att mitt nya liv kan börja nu...

Bokade precis in en middag hos syster yster efter jobbet här i veckan... Känns galet konstigt att kunna vara spontan och boka in saker rakt upp å ner utan att behöva kolla så att det funkar med hunden etc...

Å kunna gå å shoppa efter jobbet, istället för att behöva ta tåget raka vägen hem... crazy :)

Galet.... vart ska det här sluta? ;)

Försöker skriva, men ingenting känns riktigt rätt.... Vet inte hur många gånger jag suddat det jag skrivit nu...

Det jag försöker få fram är iallafall att det känns som att det går åt rätt håll i min personliga utveckling... Jag har de senaste tre åren haft ett otroligt stor behov av att bara få vara själv, men nu känns det som att det börjar hända grejer... Sakta men säkert börjar jag närma mig den sociala person som jag faktiskt har som drömbild av mig själv.... Börjar försöka ta mig dit jag vill komma... det liv jag vill leva.. Resa, umgås med trevliga människor, hitta på roliga saker att göra (mer än att bara festa)... inte bara sitta hemma i min ensamhet..

Det känns bra.... otroligt bra för att vara ärlig... Måste hitta fler tillfällen och fler trevliga och roliga människor att umgås med.

(och ja... ännu en gång dyker tankarna på hunden upp i bakhuvudet... jag skulle verkligen leva sååå annorlunda om jag inte hade honom... Men visst är det otroligt mkt skuldkänslor som kommer också... som att han ändå är mitt ansvar.... och en massa, tänk om... tänk om.... tänk om det fanns en lösning där jag kunde leva som jag ville fast jag hade honom kvar? Bara att jag inte hittat den än? Är jag blind? Är jag självisk? ....min älskade lilla plutt...)

Pratade med en god vän.... och fick höra det jag verkligen behövde höra just nu...

Usch... det här blev jobbigt... Insikter på gång??

Pappa kommer imorgon, det ska bli jättetrevligt och jag städar som fan för att få iordning lägenheten tills han kommer. Men jag var nog lite optimistisk att tro att jag skulle hinna fixa allt på en kväll. Och ja... visst.. jag drack ett glas vin till maten idag... kan vara det som gör det också... Men med ens blev det jättejobbigt att inte hinna få lägenheten spotless tills han kommer.

Jag har ju alltid tagit det som att mamma är den pedantiska av dem två... men hon har varit här så många gånger nu så där bryr jag mig inte riktigt lika mkt längre... Jag vet att hon inte ojar sig såååå mycket ändå. Men pappa...? Det var ändå han som gick omkring i mitt rum och strök med fingret efter varje torsdags städning och sa "Nej Splittrad... här har du ju inte dammat..." Han som skickade tillbaka (nästan) varje teckning jag målade med små tips & råd om hur jag kunde göra den bättre...

Jag älskar honom nåt otroligt och det finns ingenstans på jordklotet som jag egentligen känner mig tryggare än hos just honom.... Och jag har inte minsta tvekan om hur mycket han älskar mig... Det är för honom jag har berättat om hur det var med L, inte för mamma. Och för att inte säga att jag är ändå säker på att han inte skulle bry sig om jag hade stökigt när han kom.... Så varför mår jag då så piss över att jag inte får lägenheten så spotless som jag vill utan att jag börjar gråta?? Det KAN inte bara vin och pms som spökar!

Hmmm.... vänta... kan det vara så att jag är utbildad för att motivera till livsstilsförändringar...

Hur vore det om jag faktiskt satte mig mer och använde mig av de verktyg jag faktiskt har fått med mig?

Okej... projekt "Mitt nya liv" påbörjas NU. Nu jävlar.

Jag har som sagt tagit helgen till att bara ta hand om mig själv å fundera... å läsa...

Och funderat lite till.... och ja... vad har jag kommit fram till då?

Att jag inte lever det liv jag vill leva... (visst jag ju iofs redan, men jag har ju så lätt att komma av banan...) Jag vill resa.. Jag vill upptäcka nya saker, jag vill åka skidor, jag vill köra bil och resa land & rike runt å hälsa på mina vänner, jag vill dansa, vara aktiv, träna, spela bowling, gå på bio...

Och idag... nej.. jag känner inte ngn stor önskan om att hitta ett fast förhållande. Visst vill jag ngn gång i framtiden hitta den mannen som delar alla ovanstående saker med mig. Och ett tag så tänkte jag att jag "behöver honom nu"... för att ha ngn som pushar igång mig med mitt nya liv... skulle vara trevligt... komma på rätt spår liksom... Men nej... så kom jag på... vänta nu lite... varför vänta på att HAN ska göra jobbet? Pusha igång mig? Jag måste ju faktiskt göra det själv. Frågan är bara HUR. Frågan är varför jag har så svårt att bara komma igång... varför jag har så lätt att bli distraherad av den sk kärleken... När jag inte ens lever det liv jag egentligen vill, hur ska jag kunna attrahera och hitta den man jag egentligen vill ha?

Jag skulle också vilja tapetsera om och göra om lite här hemma, köpa nya möbler... men varför göra det när jag inte vill bo kvar? Blir lite moment 22... Så vart 17 ska jag börja?

Och hunden.... ja, mitt älskade lilla hundskrälle... har han verkligen en plats i det liv jag vill leva? Finns det någon lösning? Ngn annan lösning? Fodervärd... e det så snällt egentligen? Ska jag bara komma å klampa in om ett, två år å ta tillbaka honom... när han hunnit rota sig i sin nya familj? Eller finns det en lösning där jag ändå kan behålla honom? I don't know...

Många frågor... inga svar... Vart 17 börjar jag? Hur kommer jag igång? VARFÖR har jag så svårt att komma igång?!? För nu måste jag verkligen göra ngt åt saken för att fortsätta så här gör mig bara deprimerad... Känner mig fastlåst & fångad i mitt eget liv..

Hjälp! :(

Det lutar åt att det blir kinesiska körsbärsblommor. Gillar den kinesiska betydelsen av dem.

Feminin styrka och skönhet. Att den å ena handen symboliserar skönhet som är både fin och ömtålig, samtidigt som de å andra handen står för extrem (kvinnlig) styrka. Och den är dessutom ofta en symbol för kärlek.

Och så tre lite större blommor som då får stå för kärlek, självkänsla och andlighet.

Hmmm... ja... det känns faktiskt väldigt väldigt bra.... bilden börjar klarna. :)

Får väl se vad som händer i framtiden...

Har funderat och känt efter en hel del i helgen...

Och kommit fram till att jag utvecklar mig mer personligen om jag faktiskt tillåter mig att tycka/tänka och känna med K. Att eftersträva och öva på min kommunikation med honom, och att försöka förstå mina egna handlingar och känslor. Jag vinner mer på att förändra min syn på "oss" och framför allt på mig själv i vårt samspel, öva på att sätta gränser och fortsätta att utvecklas i det än att kapa banden och avfärda honom som en idiot som inte är bra för mig.

Och med det menar jag inte att jag tänker ta tillbaka honom och lita helt å fullt på honom eller låta honom behandla mig som en madrass och gå tillbaka till som det var förut. Absolut inte. Men han ska absolut finnas kvar i mitt liv ett tag till. Det är verkligen bara upp till mig hur jag väljer att se på saken och om den får påverka mig till det bättre eller sämre.

Mina tankar och beteenden när jag blir osäker i en relation kommer att finnas kvar även i nästa, om jag inte börjar jobba på dem nu.

Visst visst... med "Mr Right" skulle jag kanske inte vara osäker... men jag är inte där idag.

Speglingar och tankar emottages tacksamt, men tala inte om för mig vad jag ska eller inte ska göra. Det handlar om mitt liv, mina tankar och känslor, snälla respektera det. Supporta och stöd mig i mina beslut eller låt bli. Okej? :)

Nu ska jag fortsätta plugga. Hoppas att ni får en bra dag!
Kram!