Det skulle ju vara jag och S för hela livet..... vad hände? Varför slutade jag älska honom.
I jämförelse med mitt liv med L hade jag ju allt förut, allt utom någon att älska... eller hade jag det?

Jag saknar inte S i sig, men jag saknar vårat liv...

Usch, jag blir verkligen så splittrad!

Han är ju verkligen världens gulligaste och underbaraste pojkvän när han mår bra.
Nyss ringde han till jobbet å han ska fixa min favoriträtt till middag, kommer stå klar när jag kommer hem, å vi ska hitta på nåt skoj ikväll, en överraskning.

Jag vet att han älskar mig och jag känner mig otroligt älskad... för det mesta... Men jag kan ändå inte släppa allt han kallat mig och gjort... Så fort jag är ensam kommer alla tankarna igen....

Fredagen den 13:e januari, dagen mitt liv rasade ihop....

Måndag 20060116
Mardrömsfredag. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände. Den finns nog inte många delar av min kropp som inte ömmar idag. Varför lät jag honom inte bara gå? Jag trodde aldrig att jag skulle tillåta sån behandling. Men han skrämde livet ur mig. Bilden han visade på sitt gamla jag skrämde mig. Men varför lät jag honom inte gå? Jo, för att jag var rädd för att han skulle förstöra sitt liv. Han som jämt säger att allt gick så bra för honom innan han träffade mig, att han var på rätt spår. Har jag förstört så mycket för honom? Jag tror inte att han levt idag som jag låtit honom åka. Och jag är livrädd för vad han skulle gjort med Herr S om han åkt dit. En del av mig bara skrek att jag skulle låta honom gå, den andra vägrade låta honom göra det.
Jag blir inte klok på mig själv. Sexet vi hade på natten och sen på lördag morgon när allt lugnat ner sig var det gudomligaste jag varit med om. Så otroligt skönt.
Och i lördags kände jag mig riktigt kär. Vi bråkade knappt på hela dan. Jag mådde bra, bättre än på länge, trots att kroppen ömma och struphuvudet kändes helt ihopklämt. Nä... vad ska jag säga. Jag kan inte försvara att jag inte lät honom gå. Hade jag inte behövt tänka på alla konsekvenser hade jag kanske gjort det. Men så mycket som jag grät den kvällen har jag nog aldrig gråtit. Jag grät så att jag höll på att spy. Totalt livrädd för vad han skulle orsaka om jag lät honom gå... Totalt livrädd för att han skulle förstöra allt han kämpat så hårt för.

Usch, jag får ont i magen när jag tänker på allt. Det bara knyter sig.
Älskar jag honom eller inte? Jag tror att jag gör det. Jag vet inte riktigt hur jag kan göra det efter i fredags, men jag tror att jag gör det. Fast jag tycker fortfarande att det är jobbigt när han verkar kärare än mig, när han ska pussas & kramas hela tiden när jag bara vill vara ifred. Varför går jag i försvar så fort? Och varför har jag så lätt att sticka ut mina taggar? Medberoende? Utan tvekan nu! Ingen normal människa hade förbjudit honom att gå. De hade slängt ut honom. Eller har jag bara så otroligt stor medkänsla? Hans gamla bild skrämmer livet ur mig. Det var absolut inte min "L". Jag är rädd att jag inte skulle klara av att höra allt han gjort i sitt tidigare liv. Människan på kortet skrämmer mig. De totalt svarta ögonen, de jag såg skymtar av i fredags också...

Vad ska jag göra?

Jag kunde logga in!
Här ska skrivas! :D

Jepp..... fjärde bloggen på G.

Känner att jag måste få skriva ner mina innersta tankar innan jag exploderar, det fungerar inte att stänga in allt längre, fortsätter jag i min tystnad kommer jag att drunka snart....