Igår på anhörigprogrammet fortsatte vi att prata om gränser, det vi inte hann med förra gången. Och sedan om livskvalitet.
Gränser... eller ja... kränkningar handlade det egentligen om. Jo, det kan man ju säga att jag känner igen. Och hur man succesivt tillåter mer och mer, flyttar gränserna längre och längre bak, tills man egentligen inte har några gränser alls. Känns som att jag är ett klockrent exempel på det. Känns även som att jag är ett klockrent exempel på hur det kan gå när man väl orkar sätta ner foten. Säga Nej! Bryta cirkeln och börja jobba för att få tillbaka sina gränser. Börja känna efter vart ens gränser egentligen går. Och kunna stå kvar vid dem. Jag säger inte att jag är framme vid mitt mål riktigt ännu, men nog är jag på god väg alltid. Och det känns verkligen underbart bra.
Å så pratade vi om kring ordet Livskvalitet. Vad är livskvalitet för mig?
Just nu är det helt kort och gott att jag ska må bra. Och göra det jag mår bra av, vad det nu än må vara.
Att följa drömmar, stora som små, utmana rädslor och växa och umgås med släkt och vänner som ger mig energi.... det är livskvalitet för mig.
Puss & Kram
Postat i: Anhörigprogram Permalink Kommentarer [0]
