..var iallafall bra.
Terapeuten verkar snäll, förstående å bra.
Vi pratade egentligen om tre grundsaker...
* Om murarna jag byggt upp mot min familj och vänner.
Om att jag egentligen vet att de skulla ta emot mig med öppna armar om jag berättar om min situation, men jag vill inte oroa dem med mina problem...
* Om varför jag låter honom stanna, vad är jag rädd för ska hända men honom om jag slänger ut honom.
* Om att det egentligen är två förhållanden jag försöker bearbeta på samma gång, eftersom jag aldrig fick tiden till att "landa" efter mitt förhållande med S.
Hon tyckte att det var mycket starkt av mig att komma till henne, ta steget å börja prata om min situation. Hon tyckte ju helt klart att jag är på rätt väg, det gäller bara att jag fortsätter att prata å inte stänger in mig. Sen tyckte honom också att den här bloggen verkade vara ett mycket bra steg på vägen, ett sätt att ventilera men ändå vara anonym. Å hon ville att jag skulle fortsätta att gå hon henne, men nu skulle hon dessvärre gå på semester, så jag ska tillbaka i augusti sen. Och i höst ska de ha ett Anhörigsprogram på 8 veckor som jag ska gå....
Postat i: Samtal Permalink Kommentarer [0]
