Andra delen på anhörigprogrammet... Denna gång handlade det om känslor och skuld och skam.
Kändes bra att sitta där idag å lyssna å ta till sig.
Jag tror inte att jag har så mycket skuld å skam i mig idag. Jag börjar känna mig ganska så tillfreds med mig själv och mitt förflutna. och det känns otroligt skönt.
En sak som däremot kom till mig, och en tanke som har funnits väldigt länge... En händelse som satt sina spår. Ganska löjlig när jag plockar fram den i dagsljuset idag, men det är konstigt vad som fastnar...
Jag var 6 (?) år... Det var precis i slutet innan pappa och mamma skiljde sig. Mamma hade träffat sin nya man (vilket vi inte visste då), börjat jobba över å brukade komma hem å gråta å ville inte äta middag med oss andra.
En kväll satt jag, pappa och min äldre syster och tittade på TV. Och mamma hade tagit sig ett bad.
Vi hörde hur hon sjöng där inne och min pappa och syster kommenterade att hon lät glad. Det var länge sen vi hört henne sjunga. Och jag blev glad... så jag sprang in till henne i badrummet. Ville få bada å sjunga tillsammans med henne. Men när jag kom in där så måste jag ha påminnt henne om verkligheten, för hon tystnade och sa att hon hade badat klart... och sen fick jag bada själv istället...
Och det är något som fastnat i mina minnen. Känner skuld (?) över att jag sprang dit och inte lät henne vara glad den lilla stund hon var det... Otroligt dum tanke... jag vet att jag inte visste bättre. Och jag kommer egentligen inte ihåg hur jag kände mig när hon lämnade mig själv där heller... har för mig att jag blev lite ledsen över att hon inte ville vara med mig. Jag kunde ju verkligen inte som litet barn förstå vad som rörde sig i hennes huvud...
Postat i: Anhörigprogram Permalink Kommentarer [0]
