Puh, en sådan dag! Först skräms gammelmatte genom att packa väskor, och då trodde jag förstås att även matte skulle ut och resa fast hon inte hade sagt något om det till mig... och sedan rasade det in en massa folk här - det var två av mattes kullsyskon och den enes familj (inklusive en mini-tvåbening, ni vet, en sådan där läskig sak som vill "klappa kisse"). Jag blev så förvirrad att jag gömde mig under sängen hela dagen och kom inte fram förrän hela gänget försvann över till andra sidan huset. Då tog de med sig Conny också, vilket gjorde livet lite lugnare här hemma i flera timmar - alltid något! Men så gick hela kvällen, och ingen syntes till förrän alldeles nyss då Conny och matte kom hem alldeles ensamma... de andra hade rest sin väg. Även gammelmatte! Och matte säger att hon skall vara borta i en hel vecka, för hon skall ha något som kallas "semester" och träffa "barndomsvänner" och gå på en riktigt fin kånsär (nu säger matte att det stavas konsert) för att höra en massa folk sjunga om Messias (det är ett annat namn för Jesus, har jag lärt mig). Bär-vald-hallen hette stället... (nu lägger sig matte i igen och säger att det stavas Berwaldhallen - att hon inte kan låta mig få skriva i min egen blogg i fred?!? Jag sitter minsann inte och dikterar henne när hon skriver i sin dagbok) och gammelmatte har fått den där konserten i present av en vän. Vilka konstiga presenter tvåbeningar ger varandra! Var skall gammelmatte ha alla de där människorna när de har varit färdigt i den där hallen?!? De skall väl inte bo här allihopa?!? Eller är det själva hallen hon har fått i present?!? Begriper faktiskt ingenting av den där historien... *skakar på huvudet* 

Men en sak begriper jag tyvärr alltför väl - när matte är ensam om att ta hand om oss fyra missar, måste hon försöka räcka till åt allihopa... och jag misstänker att det betyder att hon tror att Conny skall få sova hos oss i sovrummet istället för i biblioteket, som han gör när gammelmatte är hemma. Hm! *rynkar pannan* Undrar just hur jag skall hantera den här situationen? Vill ju inte bli alltför påstridig, för då kanske matte säger att hon sover hos honom i biblioteket istället för att sova hos mig i sovrummet... och nog för att det är varmt inomhus numera, men jag vill ändå ha henne som sängvärmare om nätterna! Men jag vill inte heller att den där ohanterlige typen sover i min säng... måste försöka få honom att begripa att om han skall vara i sovrummet får han ligga i fåtöljen och hålla sig ordentligt i skinnet.

Tänk att mattar kan vara så lömska! Nog sa hon häromdagen någonting om veten, men inte lyssnar man på sådant prat och förresten trodde jag ju inte att det gällde MIG... men så i eftermiddags hivade hon plötsligt in mig i transportkorgen och tog ut mig till bilen, varpå gammelmatte och hon körde mig en låååååång väg som jag inte alls ville åka - men tror någon att de lyssnade när jag skrek åt dem att stanna bilen?!? Nehej då, naturligtvis inte! Nå, så småningom stannade eländet i alla fall... och visst var vi hos veten, denne usle missdådare. Tycker inte jag gör annat än besöker honom, men han blir visst aldrig nöjd... och den här gången var han otrevligare än någonsin, stack mig i högra framtassen så det FLÖDADE blod ur mig och klämde på mig precis överallt *ryser* - och precis när jag trodde att han äntligen var klar med sina övergrepp, stack han mig i nacken också! Sedan hivades jag in i korgen igen och fick vänta ute i väntrummet, där allt möjligt löst folk sprang hur som helst... räknade till en katt och sex skällisar i olika storlekar, alla med samma fåniga uppsyn och läbbiga andedräkt. Rädd var jag inte, för jag hade ju ett stadigt galler mellan mig och de där typerna... men man vill ju helst själv få välja sitt umgänge, eller hur? Nå, en positiv sak hände i alla fall innan vi äntligen lämnade det där uschliga stället - matte köpte en säck med mitt speciella torrfoder, som jag tycker så mycket om, så nu är maten fixad för flera månader framöver. Plus att jag fick veta att jag får börja äta blötmat igen! Så nu skall jag kräva både tonfisk och räkor av matte, fattas bara!

Blodigt bildbevis!

Matte:

Njae... för en gångs skull vill jag nog nyansera Immas berättelse en liten smula, faktiskt. Jag brukar inte lägga mig i vad katterna skriver, och jag förstår mycket väl att hon avskydde bilresan - faktum är att hon vrålade kraftfullt hela resan in till Mariestad (det är nästan 4 mil) - och att hon inte gillade att bli hanterad av vår snälle veterinär. Imma har aldrig gillat att bli hållen, inte ens av mig. Men faktum är att detta veterinär-besök var väldigt viktigt!

För det första blev Imma ordentligt undersökt och vi fick ett fint friskintyg att sända till Agria, så att Imma trots sin ålder och njurbesvären blir ordentligt försäkrad.

För det andra blev hon vaccinerad, vilket verkligen var på tiden - det har gått flera år sedan förra sprutan *skäms*.

Och sist, men absolut inte minst, togs ett blodprov som visade att Immas njurvärden nu är helt normala - och DET behövde jag höra, för jag har varit fruktansvärt orolig över hur Imma har minskat i vikt sedan hon började med njurfodret i somras. Liten har hon alltid varit, men de senaste veckorna har man kunnat se höftbenen på henne, vilket skrämde mig... nu har jag fått klartecken att vid sidan av njurfodret ge henne blötmat så att hon går upp i vikt igen. Underbart!

Avslutningsvis vill jag berätta att Imma skötte sig exemplariskt, fastän hon förstås inte alls tyckte om hanteringen... hon varken väste, morrade, bet eller rev veterinären när han klämde, vände och vred på henne för att undersöka henne i alla vinklar och vrår, och även om hon försökte slingra sig ur hans grepp när han tog blodprovet på henne, bråkade hon inte... för att inte tala om hur snäll och lugn hon var i väntrummet, fast där fanns gott om hundar i alla storlekar som nyfiket ville nosa genom transportburens galler. Hon är verkligen duktig, min Imsing! *stolt*

 I natt lyckades jag ta en hel serie bilder på vackre Sixten, medan han lekte på golvet i sovrummet, och han verkade inte ha ett dugg emot att bli fotograferad. Bjuder på den bild jag själv tycker är finast...

Och så måste jag få skvallra att jag har fått klappa honom! Visserligen inte på den där inbjudande luddiga magen, men i alla fall... kinden, huvudet och ryggen fick jag stryka försiktigt över utan att han sa ifrån. En sådan fantastisk gåva! Den som inte vet hur riktig lycka känns, rekommenderar jag att skaffa en skygg hemlös katt och bli vän med... varje litet ögonblick som förtroendet byggs upp och växer är en enda lång räcka av underbara ögonblick, stunder då hjärtat svämmar över av glädje och tacksamhet. Pröva det! Du kommer inte att ångra dig. Och i himmelriket jublar miljoner änglar över att du visar en behövande hjälplös medvarelse kärlek, empati och omsorg... den som älskar uppriktigt och osjälviskt, har aldrig levt förgäves utan i djupaste mening fullföljt sin innersta kallelse.

Vill börja med att förtydliga Rufus' diagnos, ifall den lät väl medicinsk... lymfocyterna är de vita blodkropparna, kroppens immunförsvar, och de är designade och tränade för att angripa sådant som är farligt för kroppen, t.ex. kroppsfrämmande bakterier och virus. Men ibland går någonting snett och immunförsvaret angriper den egna kroppen... och det var vad som hände Rufus. Vad det beror på, framgår inte av obduktionsprotokollet, men Marie-Ann har sagt att hon skall forska i det här och tala med kattgenetiker som förstår hur sådana här sjukdomar fungerar. Så en dag kanske jag får veta mer, och då skriver jag förstås om det här.

Så vill jag balansera upp de här sorgliga sakerna med lite positiva nyheter . Imma flyr fortfarande för Conny och gömmer sig då under sängen, men nu har hon faktiskt börjat våga sig ut från sovrummet trots att han är lös (d.v.s. inte instängd i biblioteket) och slinker inte tillbaka in till sängens trygghet förrän han kommer för nära henne. Ett stort steg i rätt riktning, som jag ser det! Bl.a. har hon åter börjat bada med mig (d.v.s. hon ligger på min bröstkorg tills vattnet når dit, och sedan hoppar hon ur badkaret) och hon besöker mig både i köket och i biblioteket, där hon vet att hon blir skyddad av mig om hon rullar ihop sig i min famn framför datorn. Och för det allra mesta respekterar Conny henne - hans gåpåighet har definitivt avtagit, och nu cirklar han mest en bit ifrån och visar henne att han är nyfiken, utan att gå för nära. Någon enstaka gång vill han tassas, men det händer alltmer sällan... *glad*

Idag fick jag slutligen, efter månader av väntan, veta varför lille Rufus dog. Talade nämligen med obducenten i telefon i förmiddags, en mycket medmänsklig och vänlig man, och fick veta att min lille långnos led av något som kallas lymfoplasmacytär enterit och cholongit, en autoimmun sjukdom som angriper och förstör tarmarna. Dessutom hade han förändringar i levern, som obducenten trodde var en följd av sjukdomen, samt hjärt- och lungödem... undra på att han andades så konstigt! Så nu är mina frågor äntligen besvarade - jag har fått veta varför han var så liten och mager, varför han åt jämt men aldrig gick upp i vikt eller växte. Och framför allt har jag fått veta att jag inte kunde ha gjort något för att rädda hans liv - det behövde jag höra! Den här sjukdomen går tydligen inte att behandla, den kan rentav varit medfödd... pratade en lång stund i telefon med Marie-Ann, Rufus' uppfödare, som har lovat gräva vidare i saken för att ta reda på om genetiken är inblandad i det hela. I så fall har hon en försäkring mot dolda fel, som faller ut... fast jag vill att hon skall få de pengarna själv, om så är, för hon har ju faktiskt mist en jättefin avelshanne. Och inga pengar i världen kan hjälpa mig i min sorg efter Rufus. Dessutom skall jag inte köpa någon annan katt - för vi har Imma, Conny, Assar och Sixten och är lyckliga över dem!

Min älskade lille långnos! Saknar dig så...

Oj, så roligt - våran kompis Wikki är omskriven i tidningen Kattliv! En hel artikel har de skrivit om henne och hennes fina blogg, och Sippo nämns också där... tycker att Wikki gjorde alldeles rätt i att nämna just hans blogg, för den gillar jag också skarpt! Dessutom skriver både Wikki och Sippo om väldigt viktiga saker i sina bloggar, så det är bra att så många tvåbeningar som möjligt hittar dit.

Här är uschligt stökigt idag... vi har en kille i huset som går omkring och donar med elementen, och jag tycker att det är så jobbigt när det ränner omkring obekanta överallt. Fast matte säger att det är bra att han är här, för han gör så att alla elementen fungerar och det behöver vi när vintern kommer. Ja, frysa vill man ju inte... *ryser*

Hur som helst har matte bett mig att berätta att gammelmatte faktiskt har fått klappa Sixten - visserligen bara en liten kort klapp över ryggen på honom, men i alla fall! Det är visst första gången som en tvåbening får hans tillstånd att röra honom, så det är rätt stort, tycker ni inte? Och matte lyckades ta kattarazzi-foton på både Assar och Sixten i natt, när hon besökte badrummet och såg att de turades om att spana på henne från trappan:

Att de blundar båda två (Sixten till vänster, Assar till höger) är inte ett dugg konstigt... där satt de i godan ro i mörkret, och så brände matte av en läskig blixt i ansiktet på dem!

Conny, däremot, blundar nog inte annat än när han njuter av tillvaron... här har matte fångat honom mitt i en intim stund med gammelmatte:

Nog syns det att de där två gillar varandra... och det tycker jag är bra, för då får jag ha matte för mig själv! I alla fall för det mesta... det händer att jag kommer på henne med att vara otrogen och gosa med Conny också, men ok, bara det inte betyder mindre gos till mig. Och att hon inte glömmer bort vem det är som äger henne!

I morse var det alldeles vitt ute! *ryser* Men matte sa att det "bara" var frost, inte snö, så jag antar att det är för tidigt att få panik än.

Inomhus är det äntligen varmt på elementen, efter det att en konstig typ som kallades Såtarn var här och lärde gammelmatte och matte att elda nere i källaren. Var de eldar vet jag inte, för jag har inte varit nere och tittat efter, men jag hoppas verkligen att de inte tänder eld på kapellet! Annars är det bara bra, det där med elden, för matte är glad och går och sjunger... hon har väntat så länge på den där Såtaren eller vad han hette, för vi har haft så jättekallt inomhus att jag har tillbringat både natt och dag i sängen under mattes sköna täcken. Det har visst Conny också gjort, i alla fall idag, la jag förvånad märke till... ja, bara han inte kommer för nära så må det vara hänt!

Tack så mycket, Nea, för att du har fått matte att köpa Dentabits till oss!  De är jättegoda!

Fast just ikväll har de svår konkurrens, för gammelmatte har kokat lax åt oss... *dreglar* Hon kanske tyckte synd om oss (mig) när matte åkte iväg på sin latin-kurs? Jag blir alltid så ensam när matte åker någonstans, för hon är den jag helst vill ha hos mig hela tiden... gammelmatte är en raring, hon också, men hon är ju trots allt inte matte - och så hänger Conny kring gammelmatte hela tiden, och Conny fortsätter att försöka vara snuskig. Nog för att man får räkna med att postulanter inte kan så mycket om det andliga livet, men borde han inte begripa att det inte hör till god ton i ett kloster att försöka ha sex med abbemissan?!?

Jag må vara gammaldags, och lite sipp också, kanske... men idag blev jag ordentligt upprörd över postulant Connys beteende. Jag låg i godan ro i min mattes famn vid datorn när han kom upphoppande, och så länge han satt still sa jag ingenting... men så la han plötsligt en tass på mitt huvud och innan jag visste ordet av bet han mig i nackskinnet och försökte bestiga mig!!! Va!!! Skall inte den där grabben föreställa kastrerad?!? Måste jama allvar med matte om detta, för även om jag finner mig i mycket här i livet så vill jag sannerligen inte bli våldtagen av en av postulanterna - jama om fräckhet!

Med väldit stor tvekan har Imma lovat att låta mej skriva om en häftig sak som hände mej ida! Matte och gammelmatte bestämde sej för att åka till Kisstinehamn och lämna tebaka transportkorgarna som Assar och Sixten kom hit me. Eftersom ja gärna ville gå ut, men matte sa att det blåste alldles för mycke, så bestämde matte och gammelmatte att ja skulle få följa med i brummisen - som gammelmatte kallade bilen. Ja har åkit i den förut så ja va inte alls rädd. Matte satte på mej koppel och Aragorns varma tröja och sen jick vi ut till brummisen. Ja trodde att det inte va längre än förra gången vi åkte i brummisen, men gissa om vi åkte långt! När vi hadde åkit länge så jamade ja till åt dom att ja tyckte att de räckte nu, men matte sa att de va en bra bit kvar innan vi va i Kisstinehamn. Tillslut va vi framme i alla fall. Gammelmatte jick opp te huse me korgarna och ställade dom där dom som bestämde på katthemmet hadde sagt att de skulle stå. Ja stog i bakfönstret och spanade, men gammelmatte bara stängde bakluckan å så satte hon sej i brummisen och matte körde iväg! Vi åkte in i Kisstinehamn till en stor affär där matte jick in o handla. Gammelmatte tog mej i kopplet och vi jick fram till huset där inga brummisar fick åka. Hon sa att jag kunde starta en nosologisk undersökning för här hadde det varit många tvåbeningar och kanske skällisar också. Där stog ett hus som det durrade högt i och ja försökte krypa in under för att undersöka va de va, men gammelmatte drog mej tebaka och sa att de kunde va farligt. När ja va färdig med att nosa runt - oj så många lukter det fanns där - så jick gammelmatte tebaka te brummisen och vi satte oss i den och gammelmatte gjorde nåt så att det börja komma musik i brummisen. Då la ja mej i bakfönstret och tittade efter matte o efter en stunn kom hon tebaka. Hon hade nåt med sig i en mugg te gammelmatte - de va kaffe, sa hon. Gammelmatte blev jättegla! Sen börja matte köra igen och dom sa att nu skulle vi åka hem ijen. Skönt tyckte ja. Efter en stunn så fick ja stå i mattes knä och styra brummisen - de du Sippo - en lång bit styrade ja. Matte sa att nu hadde ja kontroll över brummisen, men efter en stunn blev ja så trött att ja la mig i bakfönstre igen. När ja börja känna ijen va vi va så klättra ja över te gammelmatte o satt i hennes knä tiss vi va hemma. När vi hadde kläddat av oss så tjände ja att ja va väldit trött, men ja ville i alla fall berätta de här för er andra.

Ibland känns det som rena östblocksstämningen här hemma ... alla smyger runt och bevakar varandra... man ser ingenting men känner i luften att det pågår... och rätt som det är utbryter ett litet krig någonstans, för att omedelbart upphöra när man själv visar sig. En väninna har tagit in en hemlös katt från gatan, vilket fått hennes egna katter att gå upp i rök... tydligen är den söta hemlösingen en riktigt bestämd liten dam som omedelbart tagit över reviret - hihi! Och jag känner så väl igen det hon beskriver, för det är likadant här... alla katterna är glada, äter och dricker bra, går på sina lådor, och både Conny och Imma är hur gosiga som helst mot oss tvåbeningar... Sixten och Assar nöjer sig med att betrakta oss, men de verkar inte alls lika skygga längre. Men alla fyra undviker varandra... eller rättare sagt, tre stycken undviker den fjärde, för när Conny kommer för att bekanta sig med dem far han fram som ett större ånglok i full fart och mattorna står som svallvågor. Nu har jag fått tipset av en kvinna som arbetat i katthem i många år och dessutom själv haft många hemlösingar i sitt hem, att framför allt koncentrera mig på Immas självförtroende eftersom Conny och de andra redan har gott om den varan medan hon har mist kontrollen över sitt revir... och det verkar ju rimligt, så det skall jag tänka på. Vi har slutat stänga dörrar om dagarna - katterna får mötas som det faller sig och lära sig samsas utan alltför mycket ingripande från vår sida (så länge inte pälstussarna ryker - men så illa har det inte varit en enda gång, hittills) - men om nätterna stänger jag faktiskt sovrumsdörren så att Imma inte behöver "hålla vakt" utan kan sova hos mig. Målet är att det inte heller skall behövas, förstås... men att få ihop en kattgrupp tar tid - det måste det få göra - och tid och tålamod är något vi har i överflöd här hemma. Katterna är ju vårt "höstprojekt", skulle man kunna säga... vi har vikt hela hösten åt att få dem att må bra och prioriterat bort annat så att vi kan koncentrera oss på detta enda mål: en harmonisk kattgrupp.

Conny är van från sitt förra hem att kunna gå ut, så vi försöker ge honom den möjligheten här också. Och löplinan var väl okay... men inte ens med varm tröja (ärvd av Aragorn) på sig kändes det särskilt kul att vistas utomhus idag:

Nej, då är det gosigare att ligga i varma gammelmattes famn! Hon är som en kamin... purr, purr, purr...