Tänk att mattar kan vara så lömska! Nog sa hon häromdagen någonting om veten, men inte lyssnar man på sådant prat och förresten trodde jag ju inte att det gällde MIG... men så i eftermiddags hivade hon plötsligt in mig i transportkorgen och tog ut mig till bilen, varpå gammelmatte och hon körde mig en låååååång väg som jag inte alls ville åka - men tror någon att de lyssnade när jag skrek åt dem att stanna bilen?!? Nehej då, naturligtvis inte! Nå, så småningom stannade eländet i alla fall... och visst var vi hos veten, denne usle missdådare. Tycker inte jag gör annat än besöker honom, men han blir visst aldrig nöjd... och den här gången var han otrevligare än någonsin, stack mig i högra framtassen så det FLÖDADE blod ur mig och klämde på mig precis överallt *ryser* - och precis när jag trodde att han äntligen var klar med sina övergrepp, stack han mig i nacken också! Sedan hivades jag in i korgen igen och fick vänta ute i väntrummet, där allt möjligt löst folk sprang hur som helst... räknade till en katt och sex skällisar i olika storlekar, alla med samma fåniga uppsyn och läbbiga andedräkt. Rädd var jag inte, för jag hade ju ett stadigt galler mellan mig och de där typerna... men man vill ju helst själv få välja sitt umgänge, eller hur? Nå, en positiv sak hände i alla fall innan vi äntligen lämnade det där uschliga stället - matte köpte en säck med mitt speciella torrfoder, som jag tycker så mycket om, så nu är maten fixad för flera månader framöver. Plus att jag fick veta att jag får börja äta blötmat igen! Så nu skall jag kräva både tonfisk och räkor av matte, fattas bara!

Blodigt bildbevis!

Matte:

Njae... för en gångs skull vill jag nog nyansera Immas berättelse en liten smula, faktiskt. Jag brukar inte lägga mig i vad katterna skriver, och jag förstår mycket väl att hon avskydde bilresan - faktum är att hon vrålade kraftfullt hela resan in till Mariestad (det är nästan 4 mil) - och att hon inte gillade att bli hanterad av vår snälle veterinär. Imma har aldrig gillat att bli hållen, inte ens av mig. Men faktum är att detta veterinär-besök var väldigt viktigt!

För det första blev Imma ordentligt undersökt och vi fick ett fint friskintyg att sända till Agria, så att Imma trots sin ålder och njurbesvären blir ordentligt försäkrad.

För det andra blev hon vaccinerad, vilket verkligen var på tiden - det har gått flera år sedan förra sprutan *skäms*.

Och sist, men absolut inte minst, togs ett blodprov som visade att Immas njurvärden nu är helt normala - och DET behövde jag höra, för jag har varit fruktansvärt orolig över hur Imma har minskat i vikt sedan hon började med njurfodret i somras. Liten har hon alltid varit, men de senaste veckorna har man kunnat se höftbenen på henne, vilket skrämde mig... nu har jag fått klartecken att vid sidan av njurfodret ge henne blötmat så att hon går upp i vikt igen. Underbart!

Avslutningsvis vill jag berätta att Imma skötte sig exemplariskt, fastän hon förstås inte alls tyckte om hanteringen... hon varken väste, morrade, bet eller rev veterinären när han klämde, vände och vred på henne för att undersöka henne i alla vinklar och vrår, och även om hon försökte slingra sig ur hans grepp när han tog blodprovet på henne, bråkade hon inte... för att inte tala om hur snäll och lugn hon var i väntrummet, fast där fanns gott om hundar i alla storlekar som nyfiket ville nosa genom transportburens galler. Hon är verkligen duktig, min Imsing! *stolt*