Matte berättade för mig nu ikväll att några av hennes vänner tycker att hon är tokig som tar emot ännu fler katter. Det tycker inte jag! Visserligen får jag som abbemissa mer att göra, men samtidigt vet jag att de här missarna behöver ett riktigt hem där de får känna sig trygga och älskade livet ut... och då finns det ju faktiskt inget bättre ställe än vårt kloster att komma till, för här är det riktigt mysigt att vara katt. Visst, matte och gammelmatte är fattiga, och vi lever inte precis i någon lyxmiljö... men vi har allt vi behöver, bra mat (Royal Canin, Sheba och Purina Gourmet står det på förpackningarna - för att inte tala om all färsk kokt fisk vi får!), färskt vatten varje dag, varsin låda (jag har t.o.m. två, eftersom jag inte vill kissa och bajsa i samma låda) och framför allt massvis av kärlek, gos och kel. Kanske tror de där vännerna att matte håller på att bli en kattsamlare? Men det skall ni inte vara oroliga för - matte vet att hon inte kan ta emot varenda katt som behöver ett hem, utan att man måste jobba för katterna på andra sätt, t.ex. genom att prata om kattens livsvillkor, försöka höja kattens status och skänka en slant till katthemmen lite då och då.  Det bästa som kunde hända vore att folk började ta ansvar för sina katter: chipmärkte dem, kastrerade  katter som inte används i avel, försäkrade dem så att det inte blev för dyrt med veterinärvård och framför allt fattade att katten inte är en slit-och-släng-vara utan ett levande djur att värna om och respektera. Då skulle det inte behövas några katthem! 

Förresten säger matte att hon har ansvarskännande kattägda vänner som tagit hand om både sju och fler katter hemma, och att det finns en lag som säger att man inte får ha fler än nio katter om man inte är registrerad uppfödare. Och matte skulle aldrig bryta mot en endaste liten lag, det vet jag.