Idag fick jag slutligen, efter månader av väntan, veta varför lille Rufus dog. Talade nämligen med obducenten i telefon i förmiddags, en mycket medmänsklig och vänlig man, och fick veta att min lille långnos led av något som kallas lymfoplasmacytär enterit och cholongit, en autoimmun sjukdom som angriper och förstör tarmarna. Dessutom hade han förändringar i levern, som obducenten trodde var en följd av sjukdomen, samt hjärt- och lungödem... undra på att han andades så konstigt! Så nu är mina frågor äntligen besvarade - jag har fått veta varför han var så liten och mager, varför han åt jämt men aldrig gick upp i vikt eller växte. Och framför allt har jag fått veta att jag inte kunde ha gjort något för att rädda hans liv - det behövde jag höra! Den här sjukdomen går tydligen inte att behandla, den kan rentav varit medfödd... pratade en lång stund i telefon med Marie-Ann, Rufus' uppfödare, som har lovat gräva vidare i saken för att ta reda på om genetiken är inblandad i det hela. I så fall har hon en försäkring mot dolda fel, som faller ut... fast jag vill att hon skall få de pengarna själv, om så är, för hon har ju faktiskt mist en jättefin avelshanne. Och inga pengar i världen kan hjälpa mig i min sorg efter Rufus. Dessutom skall jag inte köpa någon annan katt - för vi har Imma, Conny, Assar och Sixten och är lyckliga över dem!
Min älskade lille långnos! Saknar dig så... 
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [2]
Usch så hemskt. Men jag förstår att du känns bra att äntligen få veta vad som hände och att du inte kunnat göra något. Skuldkänslorna är jättesvåra att bli av med annars.
Skrivet av Katten Sippo den 22 oktober, 2009 kl. 06:00 #
Du får vara glad över den tid ni fick. Trösttassar
Skrivet av Dui och Deco den 23 oktober, 2009 kl. 16:52 #