Stellan Sjöström

Varför ställer man sig alltid i fel kö till kassan på snabbköpet? Även om man tar den kortaste kön så är det alltid den som tar längst tid. Tanten som är etta i kön har inte handlat särskilt mycket. Men hon har sina kuponger som skall rabatteras, hon har sina kvitton på de pantade PET-flaskorna som skall redovisas, hon vill ta ut 400 kronor extra och hon kommer förstås på, efter att allt är betalt, att hon nog vill köpa två paket saffran och en trisslott, om det möjligen går för sig.

Och varför säger den manliga expediten att det går för sig? Det går ju inte alls för sig? Jag måste hem och laga mat och ta en snabb dusch och rensa i kattlådan, och slänga soporna och facebooka och kolla mejlen och allt sådant där som är livsviktigt, INNAN "Två och en halv män" börjar på TV. 

Expediten slår sedan in fel varor till mannen som står som nummer två i kön och köpet måste makuleras. "PLU 124" säger han och förstår samtidigt inte hur min tillvaro fullkomligt rubbas av detta pinsamma bök och sjabbel som han håller på med. 

När det äntligen är min tur är vårat gemensamma moment i just det här vardagsögonblicket redan förstört. Han kan slå in mina varor hur bra som helst och erbjuda både fryspåsar och kvitto tillbaka - det spelar ingen roll. Stresshormonerna har redan tagit befälet över mig och leder in mig på vägar som jag hoppades att jag inte visste fanns.

Skitsvettig sitter jag sen med kattbajs-spaden i vänster hand och med den illaluktande soppåsen i knäet och ser på hur avsnittet passerar mig förbi, trots min totala närvaro.

Varför var du tvungen att köpa saffran!!!

Det roliga i kråksången är att problemet finns bara hos mig. För alla andra inblandade var det här bara en helt vanlig dag på jobbet, i snabbköpet, i kön, i Uppsala, 2009.

Kanske något att tänka på...