Stellan Sjöström

Författarskapet... ja vad ska man säga om det? Efter ett drygt halvår som heltidsskrivande så är det såklart helt fantastiskt att kunna känna att man är sin egen. Man skriver när kreativiteten faller på en, man sitter på fik och skriver, man sitter hemma och skriver (med en varm kopp Sparrissoppa vid sidan om) man till och med åker till... ja... Gaffelbyn i Sundsvall och sitter där själv en hel helg i en campingstuga och skriver (med en jättepåse Polly såklart). Jag har till och med suttit på toaletten och inspirerats till nästan ett helt kapitel i min bok. (Inte många andra "jobb" ståtar med det - hoppas jag.)  

Och sedan, mitt ibland punkter, parenteser och gemener, har man möjlighet att skriva lite stand-up, och ha tid för lite andra projekt, vid sidan om. Tillsammans med skrivarglädjen och möjligheten att få uttrycka sig i ord, så är allt det författarskapets framsida.

Baksidan är förstås det ekonomiska och ensamheten. I slutändan måste man få in pengar för det man håller på med och som författare tar det tid. Om det överhuvudtaget ger några pengar. Väldigt få böcker publiceras i dag, i förhållande till antal skrivna. Jag har dessutom alltid sagt att det jag saknar mest från mitt tidigare jobb på senapsfabriken, är fikarasterna. Då man satt och snackade skit med folk om vardagliga saker (inte bara senap). De flesta andra yrkesverksamma jobbar ju dagtid, så de dagliga fikarasterna, som stärker ens sociala ego, uteblir tyvärr i högre grad.

Jag vill dock uppmuntra alla som har skrivarplaner, att göra det, om tid och pengar finns, men glöm inte bort att det inte bara är en dans på rosor. (Ibland är det som skirat smör också som stelnar och kläggar ihop sig till en jäkla smet...)

Lycka till!