Stellan Sjöström

Okej... Nu ligger det till så här: Tidigt i morse (dvs vid 8:30) drog jag på mig mina mörkblåa jeans och knäppte samtidigt på mig en rödrutig skjorta. Ärmarna var lite för korta så jag kavlade upp dem och lät dem så vara hela dagen. Jobbar på och gör det bra och känner att dopaminet från belöningssystemet transporteras fram och tillbaka bland nervsynapserna. Kommer hem och rattar runt på radion tills frekvensen stannar på lite countrymusik. "Varför inte", tänker jag och ställer in volymen på en tillräckligt låg nivå så att jag inte avslöjar mitt temporära musikval för de närmaste grannarna. Man vill ju inte skämmas nästa gång i trappuppgången...

Vad som händer sen kan jag inte förklara. Jag börjar stampa takten lite smått. Utan att veta har jag sen tydligen höjt volymen lite, ja rätt mycket faktiskt. Stampfaktorn ökar och jag hamnar på något sätt framför spegeln. Där kommer jag på mig själv, till tonerna av något obegripligt, att jag kör ner båda tummarna på insidan av skärpet, stampar upprepade gånger 90-graders-stampet med höger ben och samtidigt är på väg att skrika "ji-haa". Det är här jag blir rädd!

Rutig skjorta, uppkavlade ärmar och mörka jeans...

HJÄLP! Jag ser ut som Bobby Ewing i Dallas.

Jag skruvar snabbt ner volymen, kavlar upp ärmarna och tänker:

"Hoppas det är en period som går över"

 Hoppas!