Stellan Sjöström

Ät aldrig lakrits inför ett träningspass!!!

Skulle spela fotboll idag för första gången på säkert tio år. Jag packade omsorgsfullt en väska innehållande ett par gamla inomhusdojjor, ett par röda träningsoverallsbyxor och en illa luktande T-tröja från smutstvätten. Sen cyklade jag iväg, glad ihågen, med en lakritsklubba i munnen. Inte visste jag då, i mitt frenetiska slickande och smaskande, att det draget skulle äventyra hela det kommande träningspasset.

Redan efter bara några minuter blev min andning väldigt flåsig och högljudd. Det var förstås lakritsens fel. Passen satt inte heller där de skulle och målet kändes som något främmande objekt som föraktfullt vägrade bjuda in mig i dess närhet. (Lakritsklubban var av smak "saltlakrits".)

Kort därefter fick jag svettningar och kräkkänslor och efter 45 minuters spel, mer dubbelvikt än upprätt, hade lakritsen inhiberat min speluppfattning och hämmat mina andningsreceptorer så till den milda grad, att det var omöjligt att fortsätta spela.

När jag spelade sist, för tio år sedan, var formen god och speluppfattningen bra.

Jag säger det här för jag ser den vetenskapliga kopplingen mellan min insats idag och lakritsätandet och därför kanske jag kan förhindra andra topputövande idrottsmän att falla i samma fälla som jag. 

(Vet inte vilket bäst-före datum lakritsen hade men den var rätt god trots allt.)