Stellan Sjöström

Om 5 dagar lämnar jag in mitt lilla hjärtebarn StellanPartiet till förlag. Då får jag vara nöjd. Då får alla meningar, komman, parenteser, citattecken och indrag vara klara. Det är svårt att någonsin bli helt nöjd när man skriver en bok. Man kan putsa på formuleringar tills man får skavsår i fingrarna, och ändå tycker man att det går att vässa till den lite, lite till...

Men någonstans på vägen måste man faktiskt börja runda av. Om man aldrig blir nöjd, blir boken heller aldrig klar. Jag börjar faktiskt känna mig nöjd, på riktigt! Jag är svår att tillfredställa, när det är mig själv jag ska tillfredställa. Kan alltid hitta något jag inte vill stå för, eller något som inte tillför något eller något som känns utanför ramarna för just den här boken. Att jag börjar bli nöjd känns därför som en liten kvalitetsstämpel. Åtminstone för mig själv.

Om 5 dagar åker den iväg... och fram till dess ska jag fortsätta att lusläsa stavelser, formulera om vissa meningar, skratta, skrika, dricka kaffe och undvika onödiga diftonger. Och framförallt ska jag försöka hålla Er uppdaterade om slutfasen via denna blogg.

Five days and counting...

Meh... vart har han tagit vägen? Varför skrivs det inge? 

Ingen fara, lugn bara lugn. Jag e här. Jag har bara suttit djupt försjunken i korrekturen av min debutbok. Det börjar bli nära nu och punkter och komman skall sitta på rätt plats och det är ett jäkla petgöra.

Men som en liten tröst så får ni istället dubbelt upp tillbaka, så att ni ändå kan ta med er att: "Stellan han är minsann en kille att lita på" och/eller "Oj vad vi väntade, men vad vi fick mycket tillbaka."

Här kommer därför ett litet slumpmässigt framtaget smakprov ifrån boken. Just nu heter boken "StellanPartiet" och det är inte helt omöjligt att det blir så i slutändan också. Detta kapitlet handlar om en fisk som nyligen har dött i mitt akvarium. Att läsa så här blir förstås lite satt ur sitt perspektiv, men kommentera gärna ändå vad ni tycker, ifall ni känner för det.  

----------------------------------------------------------

"En av de absolut tråkigaste prylarna man som ägare till ett akvarium måste inhandla, är en håv. Man vet omedvetet när man står där inne i akvarieaffären och väljer mellan en liten, en normalstor eller en jättestor håv, att den enda nyttan jag kommer att ha av denna pryl är att plocka upp kvarlevorna efter de fiskar som kommer att dö i mitt akvarium. Skall jag ha en grön eller blå? Eller en neutralt vit? Vad passar bäst? Det känns viktigt då man står där och väljer att det blir rätt. Någon större världslig betydelse är dock svår att finna. Jag tar en grön - det känns som om håvar skall vara gröna.

När man bestämmer sig för att köpa en håv, lägger man samtidigt en liten stämpel på sig själv, som pessimist:

[Fiskehandlaren]: ”Och varför vill du köpa en håv?”

[Du]: "Nja, bara för att… typ ha en… du vet… ifall någon av mina fiskar dör... liksom.”

PESSIMIST!

Inte springer man och köper en spade bara för att man är rädd för att sin dvärghamster skall kolavippa. Jag har en håv, så i den bemärkelsen är jag en pessimist, okej, men…, anledningen till att jag har en är att jag tidigare fiskade upp de döda fiskarna med en tom toalettrulle (Edets dubbelkräpp – riktigt bra faktiskt. Rekommenderas varmt).

Men min dåvarande flickvän tyckte inte att det såg så bra ut med en massa tomma toalettrullar uppradade på akvariet och som luktade fisk, så därför beslutade hon sig för att springa ner till affären och köpa en håv åt mig. (Innan de tomma toalettrullarna använde jag mig av våra kinapinnar, och det var inte heller så populärt.)

[Fiskehandlaren]: ”Och varför köper du en håv?”

[Hon]: ”För att min pojkvän har börjat snegla på vår gemensamma soppslev och frågat ifall den är mottaglig för svampangrepp och gälmask ifall den av en händelse skulle råka komma i kontakt med ett tropiskt sötvatten med ett pH-värde kring 6,2.”

Tja... ett litet smakprov. Fler aptitretare kommer med tiden...

Författarskapet... ja vad ska man säga om det? Efter ett drygt halvår som heltidsskrivande så är det såklart helt fantastiskt att kunna känna att man är sin egen. Man skriver när kreativiteten faller på en, man sitter på fik och skriver, man sitter hemma och skriver (med en varm kopp Sparrissoppa vid sidan om) man till och med åker till... ja... Gaffelbyn i Sundsvall och sitter där själv en hel helg i en campingstuga och skriver (med en jättepåse Polly såklart). Jag har till och med suttit på toaletten och inspirerats till nästan ett helt kapitel i min bok. (Inte många andra "jobb" ståtar med det - hoppas jag.)  

Och sedan, mitt ibland punkter, parenteser och gemener, har man möjlighet att skriva lite stand-up, och ha tid för lite andra projekt, vid sidan om. Tillsammans med skrivarglädjen och möjligheten att få uttrycka sig i ord, så är allt det författarskapets framsida.

Baksidan är förstås det ekonomiska och ensamheten. I slutändan måste man få in pengar för det man håller på med och som författare tar det tid. Om det överhuvudtaget ger några pengar. Väldigt få böcker publiceras i dag, i förhållande till antal skrivna. Jag har dessutom alltid sagt att det jag saknar mest från mitt tidigare jobb på senapsfabriken, är fikarasterna. Då man satt och snackade skit med folk om vardagliga saker (inte bara senap). De flesta andra yrkesverksamma jobbar ju dagtid, så de dagliga fikarasterna, som stärker ens sociala ego, uteblir tyvärr i högre grad.

Jag vill dock uppmuntra alla som har skrivarplaner, att göra det, om tid och pengar finns, men glöm inte bort att det inte bara är en dans på rosor. (Ibland är det som skirat smör också som stelnar och kläggar ihop sig till en jäkla smet...)

Lycka till!

Så här glad blir man när man börjar bli klar med sin bok. (StellanPartiet) Jag har nu manusstoppat och har börjat med den sista korrekturen. (= Gnetgörat)

Skall försöka slänga hit några aptitretare, så ni vet vad ni går miste om, ifall den inte blir utgiven. 

Nu börjar upploppet...

Varför började jag skriva på en bok (som än så länge går under namnet "StellanPartiet")? 

Jo, jag jobbade tidigare som senapsprovsmakare i Uppsala... behöver jag förklara något närmare? Nått drastiskt var tvungen att göras för att piffa upp tillvaron lite. Man kan ju inte gå runt och lukta senap hela livet.

Senapsprovsmakare var det ja... Ett väldigt ansvarsfullt arbete... [harkel, harkel] En jobb som idag mest har gett mig kroniskt dålig andedräkt och karies på tre-fyra ställen i säften. 

Jag tänkte därför en dag (en himmelsblå sådan):

"Tänk om jag skulle ta och skriva en bok istället."

Ja, och på den vägen är det. Krångligare och mer ångestfylld väg var det inte.

Lite lustigt att man satsar både tid och pengar på just ett författarskap. Böcker är ju nått som jag tidigare bara har haft som underlägg till mina blomkrukor... eller som knäskydd när jag byter däck på bilen.

Men, men... så länge man inte överraskar sig själv emellanåt, har man svårt att överraska andra. Lite så är det.

Mer information om "StellanPartiet" kommer för den som låter sig hållas...