Stellan Sjöström

Okej... Dom frågade "Bus eller godis?" och ja... vad kan jag säga? Jag var ju faktiskt sugen på godis...

Rapport från snökaosets epicentrum: (Uppsalavägens parkeringsplats - Sverige)

Allt är liksom vitt och vindrutetorkaren på bilen har det kämpigt. Motorn står på tomgång och spyr ut kemikalier som brunfärgar den fjunlätta snön. Grannar som aldrig har pratat med varandra tidigare står helt plötsligt enade tillsammans, med varsin fönsterskrapa i höger hand.

"Mycket snö", säger Kjellman.

"Ja", säger Olofsson, "Verkligen!"   

"Det måste ha kommit i natt", säger Kjellman.

"Ja", säger Olofsson, "Skulle tro det".

[TRE MINUTERS PINSAM TYSTNAD]

"Ja, Man får skrapa till ordentligt", säger Kjellman

"Mhmm", säger Olofsson och nickar instämmande medan han idogt skrapar vidare med en välbefinnande känsla i kroppen.

Snön enar alla och en var. Åtminstone ända fram till dess Kjellman lite senare kommer på att Olofsson står och skottar över snö på hans sida, så att postgubben inte kommer att komma fram till postlådan, med årets skörd av julkort.

[Kjellman:] Din ***** idiot till ****. Har du **** inget vett i skallen, din ***** lilla *****!!!

[Olofsson:] Håll säften!

[Kjellman:] Hörru du, din **** menlösa **** till ****. Jag ska säga dig... att..."

[Olofsson:] Säften sa jag ju!

Där bryts snöförtrollningen grannarna emellan. Det var kul så länge det varade. Snöskrapan enar, snöskoveln bryter ner. Men det kanske är så det skall vara.

Slut på rapporten från snökaosets epicentrum.

Årets julklappar är i princip inhandlade och det har börjat bli dags att summera årets julhandel:

"Det var stressigt som vanligt. Jag gick ut lite lugnt i början för att succesivt öka intensiteten. Jag har undvikit Mc Donalds, parfymdiskar och samtliga bollhav och tjuvläst en hel massa på Akademiska bokhandeln. Jag har mest köpt klappar jag själv kommer att få nytta av och druckit gratisglögg så fort jag har haft chansen. En fulländad julhandel helt enkel om man bortser från kön på Duka och tåbiran från mina Gortexskor (även den från Duka)"

Övrig statistik och... ja övrigt!

* Inköpta femkronors korvar på IKEA = noll.

* Antal irriterande småungar som jag "råkat" trampa på tårna = noll (första året på länge)

* Antal inköpta julskivor med Christer Sjögren = noll (som vanligt med andra ord)

Varför ställer man sig alltid i fel kö till kassan på snabbköpet? Även om man tar den kortaste kön så är det alltid den som tar längst tid. Tanten som är etta i kön har inte handlat särskilt mycket. Men hon har sina kuponger som skall rabatteras, hon har sina kvitton på de pantade PET-flaskorna som skall redovisas, hon vill ta ut 400 kronor extra och hon kommer förstås på, efter att allt är betalt, att hon nog vill köpa två paket saffran och en trisslott, om det möjligen går för sig.

Och varför säger den manliga expediten att det går för sig? Det går ju inte alls för sig? Jag måste hem och laga mat och ta en snabb dusch och rensa i kattlådan, och slänga soporna och facebooka och kolla mejlen och allt sådant där som är livsviktigt, INNAN "Två och en halv män" börjar på TV. 

Expediten slår sedan in fel varor till mannen som står som nummer två i kön och köpet måste makuleras. "PLU 124" säger han och förstår samtidigt inte hur min tillvaro fullkomligt rubbas av detta pinsamma bök och sjabbel som han håller på med. 

När det äntligen är min tur är vårat gemensamma moment i just det här vardagsögonblicket redan förstört. Han kan slå in mina varor hur bra som helst och erbjuda både fryspåsar och kvitto tillbaka - det spelar ingen roll. Stresshormonerna har redan tagit befälet över mig och leder in mig på vägar som jag hoppades att jag inte visste fanns.

Skitsvettig sitter jag sen med kattbajs-spaden i vänster hand och med den illaluktande soppåsen i knäet och ser på hur avsnittet passerar mig förbi, trots min totala närvaro.

Varför var du tvungen att köpa saffran!!!

Det roliga i kråksången är att problemet finns bara hos mig. För alla andra inblandade var det här bara en helt vanlig dag på jobbet, i snabbköpet, i kön, i Uppsala, 2009.

Kanske något att tänka på...

Bara för att jag har varit lite frånvarande den senaste tiden, så betyder inte det att jag inte har nått kul att dela med mig från min senaste tillvaro. (Se det också som en liten lam bortförklaring)

Nu tänker ni att jag kanske kommer att lägga upp en halvnaken bild på mig själv i brandutstyrsel, sittandes vid spakarna i en grävskopa med ett strykjärn i vänster hand. Nja, mina vänner... Då får ni nog tänka om. Det är en för enkel väg att gå.

För att bredda ert spektra och för att själv få skriva ordet "skepparkrans" fyra gånger, så kan jag meddela att jag till exempel var på Willys förra måndagen och hamnade sist i kön bakom en man med tidernas goaste... skepparkrans. (smaka på den)

Hjälp mig här... för min kunskap inom skepparkransens moderna utbredning är ganska precis exakt ungefär lika med noll. Ser inte dom i spegeln det vi ser? En hårig remsa som det kommer att fastna filmjölk i, förr eller senare.

Just denna koppling gör det omöjligt för mig att acceptera detta fenomena. Tanken på en filtuggande medelålders med hårigheter i vägen, får mig helt enkelt att gå under jorden.

Ja... så nu vet ni. När ni inte hör något ifrån mig, så sitter jag under bordet och darrar av skräck, bara för att filmjölks-Jonny med den goa skepparkransen, har sabbat min senaste tillvaro.  

Brrr 

Stellan tipsar om hur vi gemensamt kan bidra till att kommande julhandel INTE kommer att slå alla tiders rekord i år igen.

1) Tillverka dina egna jultomtar. (man kommer ganska långt med en tom dassrulle, lite bomull och två sockerbitar)

2) Skänk bort pengarna till välgörenhet istället. (Kanske enda sättet att slippa se Christer Sjögren på ett nytt skivomslag varenda jäkla jul.) 

3) Köp en DVD-box med alla Wallander-filmer. (Du kommer garanterat att ligga hemma och gräma dig fram till tjugondag knut...) 

4) Beställ en polsk städtant från internet, ge henne besittningsrätt på din lägenhet och ett storpack med valnötter. (Ja, jag vet inte exakt hur det kan påverka julhandeln, men... go for it!)

Såja. Då är det bara att ge sig ut...

Lycka till!

Igår var jag på ett viktigt möte på Länstyrelsen här i Uppsala. (Allting är ju relativt)

Positiva iakttagelser:

1) Bordet var så stort att man kunde sträcka ut benen precis HUR mycket man ville.

Negativa iakttagelser:

1) Bordet var så stort så man nådde inte fram till fruktskålen som stod där mitt på bordet.

Jaja... Vad är väl en banan på länstyrelsen? Den kan ju vara brunfläckig... och övermogen... och... och genmanipulerad... och... och brunfläckig... och... alldeles... alldeles nyinköpt från Lidl.

Nåja, det var ett informativt och bra möte och jag tror även att beslutsfattarna fattade dom beslut dom fattade, om ni fattar... I morrn tar vi helg. Det tycker jag vi kan behöva.

Vi lever ständigt i förändringarnas tid. Bilar går på etanol och solenergi, turistresor till rymden, fria apotek, frimärket uppe i 6 kronor, skruvkork på vinflaskor och gul äggkaviar från Kalles. 

Det är nästan mer än vad man mäktar hänga med på.

 Det är tur att åtminstone Staffan Lindeborg ser ut som han alltid har gjort!

Tack för det Staffan!

Nöjet för mig med att gå och handla mat är improvisationen. Man går förbi marmeladen och vips är man på det humöret just då, att det hamnar en burk i kundkorgen. Böckling - javisst, det ska jag ha och fryst dill och en parmesanost på det. Vad billigt det är med sparris på burk - jag tar en... äh jag tar två på en gång. Det kan ju visa sig bli riktigt gott. Jag ä l s k a r improvisationen!

MEN

Varenda jäkla gång jag kommer fram till rishyllan, så börjar mina tankebanor skena iväg längs samma enkelriktade spår. Har jag något ris hemma? Näe jag tror ju inte det. Bäst att jag tar ett paket...

Jag har just nu tre paket ris hemma! 

Och nästa gång jag är och handlar kommer jag garanterat att hamna där igen. Det är baksidan av det hela, men vet ni vad... Det är det värt. För tackvare min improviserade handlingsteknik har jag fått njuta av bl.a fiskkakor (med ris), fiskbullar i hummersås (också det med ris) och nån slags kryddig orientalisk soppa på tetrapak (funkar faktiskt bra med lite ris till...)

Jag tänker dock hindra mig själv om jag nästa gång skulle stå framför en hylla med pite palt och börjar fundera på om det kan tänkas passa bra ihop med 2 dl uppkokt basmati.

Där går min gräns!

Okej... Nu ligger det till så här: Tidigt i morse (dvs vid 8:30) drog jag på mig mina mörkblåa jeans och knäppte samtidigt på mig en rödrutig skjorta. Ärmarna var lite för korta så jag kavlade upp dem och lät dem så vara hela dagen. Jobbar på och gör det bra och känner att dopaminet från belöningssystemet transporteras fram och tillbaka bland nervsynapserna. Kommer hem och rattar runt på radion tills frekvensen stannar på lite countrymusik. "Varför inte", tänker jag och ställer in volymen på en tillräckligt låg nivå så att jag inte avslöjar mitt temporära musikval för de närmaste grannarna. Man vill ju inte skämmas nästa gång i trappuppgången...

Vad som händer sen kan jag inte förklara. Jag börjar stampa takten lite smått. Utan att veta har jag sen tydligen höjt volymen lite, ja rätt mycket faktiskt. Stampfaktorn ökar och jag hamnar på något sätt framför spegeln. Där kommer jag på mig själv, till tonerna av något obegripligt, att jag kör ner båda tummarna på insidan av skärpet, stampar upprepade gånger 90-graders-stampet med höger ben och samtidigt är på väg att skrika "ji-haa". Det är här jag blir rädd!

Rutig skjorta, uppkavlade ärmar och mörka jeans...

HJÄLP! Jag ser ut som Bobby Ewing i Dallas.

Jag skruvar snabbt ner volymen, kavlar upp ärmarna och tänker:

"Hoppas det är en period som går över"

 Hoppas!

En lång tvättperiod är över. Nu kan jag så sakteliga börja återgå till ett normalt liv. Jag har tvättat allt man kan tänka sig att tvätta. jag har tvättat mörkt, jag har tvättat vitt, jag har tvättat färgat vid låg temperatur, jag har tvättat skor, jag har tvättat kuddar, jag har tvättat min madrass och jag har tvättat mina gråa kvällstofflor så de är alldeles frasiga till texturen. Jag har till och med kört stryktfritt ibland bara för att känna på hur det känns.

Varför?

Jag kom in i ett bra flow helt enkelt. 

Det är inte ofta man gör det i tvätteribranschen så när det väl händer är det lika bra att hänga på. Men nu har jag hängt klart! Inga fler överkast eller filtar eller ryggsäckar kommer att dropptorka i min lägenhet. Inte på länge i alla fall. (Dvs inte före den 2 November då jag har nästa tvättid)

Slutpratat om detta! /Hörs!

Kan meddela att den efterföljande centrifugeringen inte heller var särskilt rolig. Den var lite som julkalendern kan man säga... En 15 minuter lång väntan på lucköppningen. gt;

Började dagen med snooze som vanligt. Jag skulle vilja ge en kram till den klockradio-operatör som byggde in snooze funktionen i klockradion. Vi kan väl kalla dig för Ulf Ulfsson... Kram på dig Ulf Ulffson och tack för att du förgyller min morgon varje dag. (För alla som är födda på 90-talet eller senare, så fanns det alltså andra alarmklockor än mobiltelefonen förr i tiden.)

Fortsatte dagen med att jämföra grisars matvanor med gotlänningars och kom fram till att de faktiskt inte ligger milslångt ifrån varandra.  

Avrundade dagen med en middag med min syster och tittade sedan på hur Epsilon D och Papa Dub rappade loss fettbra i AMOK´s höstrevy SKÄMS. Fantastiskt roligt!

Avslutade dagen med att söka efter ett par rena kortkalsonger och insåg att de näst renaste nog finns att hitta i tvättkorgen. (Har just nu ett par badbyxor som får fungera tillsvidare...)

Godnatt! (Och speciellt godnatt till dig Ulf Ulfsson - Where ever you are, and if you överhuvudtaget are?) 

Skulle betala en anmälningsavgift idag till en kräftskiva, på exakt 120 kronor, och står vid handelsbankens uttag för att få ut medel för att kunna göra det. Tekniskt fel står det på den immiga displayen efter samtliga tre försök. Jag hoppar därför in på banken eftersom de inte har stängt ännu och efter att jag uppdaterat dem lite snabbt i ärendet frågar de: Har du satt in kortet rätt? Här kunde jag ha valt att spela dum och svara: Vilket kort?, men eftersom det vara alldeles innan stängning så vågade jag inte chansa på att hennes blodsocker var på tillräckligt hög nivå för att uppskatta det skämtet. Jorå, sa jag och kom på att jag antagligen inte hade täckning på det kortet och att det var det som låg bakom de "tekniska felen" 

Gick istället till en bensinmack och köpte en banan för 12 kronor och bad då det var min tur att få ta ut 300 kronor extra. Jag kan tyvärr inte ge dig kredit svarade mackgubben och ropade Nästa! Gick till 7-eleven och körde samma procedur där, fast denna gången fick jag med mig en kanelbulle. 

Såg framför mig hur jag inom en snar framtid kommer att kånka på en hel armada av varmkorvar, kexchoklad, Ahlgren´s bilar och alla andra impulsiva skenköp, bara för att försöka få ut lite pengar. Blev dessutom rädd att jag inte längre skulle ha täckning på krediten heller, pga alla onödiga impulsköp.

Nu löste allting sig på en större butik, där min kredit beviljades, men på den efterföljande kräftskivan var jag så mätt av alla bananer och bullar att jag bara fick i mig ett fåtal kräftor.

Vad blir då sensmoralen av kardemumman? 

Det finns ingen! Men om ni vill och tycker synd om mig på något sätt kan ni kanske skylla på Handelsbanken...

Ät aldrig lakrits inför ett träningspass!!!

Skulle spela fotboll idag för första gången på säkert tio år. Jag packade omsorgsfullt en väska innehållande ett par gamla inomhusdojjor, ett par röda träningsoverallsbyxor och en illa luktande T-tröja från smutstvätten. Sen cyklade jag iväg, glad ihågen, med en lakritsklubba i munnen. Inte visste jag då, i mitt frenetiska slickande och smaskande, att det draget skulle äventyra hela det kommande träningspasset.

Redan efter bara några minuter blev min andning väldigt flåsig och högljudd. Det var förstås lakritsens fel. Passen satt inte heller där de skulle och målet kändes som något främmande objekt som föraktfullt vägrade bjuda in mig i dess närhet. (Lakritsklubban var av smak "saltlakrits".)

Kort därefter fick jag svettningar och kräkkänslor och efter 45 minuters spel, mer dubbelvikt än upprätt, hade lakritsen inhiberat min speluppfattning och hämmat mina andningsreceptorer så till den milda grad, att det var omöjligt att fortsätta spela.

När jag spelade sist, för tio år sedan, var formen god och speluppfattningen bra.

Jag säger det här för jag ser den vetenskapliga kopplingen mellan min insats idag och lakritsätandet och därför kanske jag kan förhindra andra topputövande idrottsmän att falla i samma fälla som jag. 

(Vet inte vilket bäst-före datum lakritsen hade men den var rätt god trots allt.) 

"Eeeow, I tired of using technology..."

Det är jag och Milow!! Jag har äntligen börjat strukturera mitt liv i en papperskalender. Skriver upp möten, träningar och restrippar. Känner mig till och med lite mentalt förberedd för att börja lägga in kompisars födelsedagar oxå, (men exakt så långt har det inte börjat gå än)

Men får man känna sig duktig? Får man känna sig lite strukturerad och ordningssam för en liten stund? Näe, det får man inte. Varför - Jo, för att Hightech-Lasse och Nisse Blåtand har köpt varsin sprillans handdator och att de får valuta för sina pengar först då de har fått briljera lite över detta: "Du borde skaffa dig en handdator istället. Min här har en massa kilobajt, vettu" eller "Jaja... du kör fortfarande med papperskalender... okej...[harkel, harkel]" 

Men för sjutton bullar... Sen när började Darwins överlevnadstänk appliceras på vilka tekniska prylar man orkar stoppa på sig, eller inte?

Nisse Blåtand må ha sin ultrasnygga handator, med kiselkristaller, inbyggd router och trådlös satelitöverföring och säkert också en mobiltelefon modell tung, bara jag slipper höra honom raljera om det (Dessutom på bekostnad av min förtjänstfulla papperskalender som tillsammans med min 0,7mm´s stiftblyertspenna har en oteknologisk förmåga att förgylla åtminstone mina dagar.)

"Eeeow, I´m tired of using technology"

Lite förskräckt blir man allt ibland. Två anledningar till detta påstående, bekräftat av en och samma händelse:

Kommer hem, taggar ner, slänger ett getöga på allt som behövs göras, låter bli och slår istället på surflådan och googlar av någon konstig anledning på ordet "Sängvätare".

Förskräckelse nr 1 - Varför googlar jag överhuvudtaget på ordet sängvätare?

Förskräckelse nr 2 - Varför står mitt namn med i träfflistan?

Hm... Vem har placerat mig i detta fack och varför?

Nu är den enkla förklaringen den, att Google är väldigt bra på att koppla ihop namn och ord, vilket gör att man får stå till svars för de ordval man använder i sin blogg, då träfflistorna bläddras fram efter gemene mans allehanda sökningar.

Jag har alltså själv placerat mig i detta fack, helt omedvetet förstås, då jag använt ordet i ett tidigare inlägg. Men nevertheless... jag har själv bidragit till att ha givit sängvätaren en bra plats på Google.

Det är i alla fall tur att det inte är tvärtom, att om man söker på mitt namn så får man en lång träfflista på en massa sängvätare... Det hade varit liiiiite jobbigare! Liiiite jobbigare! Eh... ja! 

Här är tre bilder som kopplar ihop min helg och mitt tillstånd under helgen.

Någon finurlig som kan rekonstruera vad jag har gjort i helgen?

   +    + 

    Kronblom                 Ipren-mannen    Jarmo Mäkinen från Jägarna)

Igår tackade en gammal trotjänare för sig. Om tre veckor hade vi varit polare i 14 år. Du dök upp på min 22:a födelsedag och sedan dess har vi varit ett stabilt team. Du fyllde mig med liv på ditt sätt och jag fyllde dig med liv på det sätt man ska fylla sådana som du. Mycket glädje har cirkulerat åt båda hållen. Jag har till och med tillägnat ett helt kapitel åt dig i StellanPartiet.

Men till slut knakade det i fogarna. Silikonet som höll ihop dig brast. Du började läcka inifrån och döden var oundviklig. Slutet blev plötsligt och dramatiskt. Äkta vänskap kan inte köpas för pengar, men i ditt fall går det. Nu får jag köpa en ny trotjänare. 15-20 nya år. Men det är det värt. Dessutom måste jag ha något att lägga överlevande fiskar i. Just nu simmar de runt i en papperskorg fylld med vatten.

Tack för den här tiden - mitt akvarium. Rest in peace. 

En populär mötesplats för stora som små.

Igår var det så dags. De dammiga golfklubborna åkte fram ur garderoben och en trevlig cykeltur tog mig till Kåbo GK och deras driving range. Upplevelsen där blev dessvärre inte lika trevlig. På något sätt verkar det som om mina slag har gått i förtidspension. Snett och vint och kort och... ja framförallt snett. Glädjande för klubben är i alla fall att jag kan meddela till de som samlar ihop alla range-bollar, att alla mina ligger på ett och samma ställe: Snett till vänster, hitom 50m skylten, in mot skyddsgallret.   

Konstigt med tanke på att man en gång i tiden spåddes en lysande framtid inom golfen... (hemma på mamma och pappas gräsmatta i Kalix)

Men inte ens då hade jag koll på slagen. (Spana in att det är puttern jag står och svingar med)

Jag har i alla fall aldrig varit så här dålig...

Inte vad jag vill erkänna öppet i alla fall.