Zenzationella Människor - Et Facto

Anna Greta Wide, född 1920 i Göteborg, död 1965 vid bara 45 års ålder. Hon var en svensk poet som skrev totalt sex diktsamlingar. 1963 upptäcktes cancer och det blev många vistelser vid Jubileumskliniken i Göteborg.

Ur samlingen Den saliga osäkerheten, 1964.

Den saliga osäkerheten
Den osäkra saligheten
Den osaliga säkerheten
Den säkra osaligheten

Allt detta låter väl säga sig
Men aldrig: den säkra saligheten
Och aldrig: den saliga säkerheten

Då halter sanning och rytm.
Någonstans måste nejet in.
Så är människans villkor.

Anna Greta var en lyriker som genom sina finstämda och formfulländade, men sparsmakade dikter, har kommit att älskas av många. Hennes fader var folkskollärare, hon utbildade sig vid flickläroverket i Göteborg och avlade filosofisk ämbetsexamen (fil mag) vid Högskolan med toppbetyg år 1951. Redan under studieåren var hon känd som en seriös diktare, som inte var opåverkad av det som hände utanför Sveriges gränser under 40-talet.

Hon arbetade som adjunkt i svenska för pojkar vid Göteborgs praktiska realskola och i Kungsbacka samrealskola. Anna Greta Wide vann som gymnasist en rikstävling genom en dikt om Afrodite. Hennes lyriska förebilder var Harriet Löwenhjelm och Karin Boye.

Hennes skrivarvärld blev med tiden alltmer präglad av ett inre sökande som förde till intensiva uttryck av mänsklig erfarenhet - av sina egna insikter - detta var viktigt! Stumhet, oföddhet, vanmakt blev den mylla ur vilken reste sig trotsiga uttryck för livsvilja och mod och tro på ljuset.

Hon debuterade 1942 med den formfulländade Nattmusik (L) och man har sagt att just musiken spelar en viktig roll i hennes lyrik. Det stora obegripliga, som vi kommer ifrån och behöver hämta kraft hos, benämnde hon hav, moderssköte, vagga i jordens medelpunkt eller den tyste störaren.

1955 kom, efter tio års tystnad, Dikter i juli, inte ett rekviem, men ord för en efterlevande som måste klara sig utan stöd. Den saliga osäkerheten (L) är ett försök att låta frågorna förbli obesvarade, att inte söka lä trots behovet av trygghet. I de första diktsamlingarna dominerar centrallyriken medan hon övergår i de två följande samlingar till en friare mer modernistisk stil för att sluta med två innehållsmässigt religiösa diktsamlingar.

Några andra av hennes diktverk är, Orgelpunkt, 1944, Broar, 1956, Kyrie, 1960 och senare: Dikter av Anna Greta Wide, i urval av Gunnel Vallquist, 1989.

Källor:
margaretabjorndahl.se
lund.se
nordicwomensliterature.net

Elizabeth "Liz" Murray (född september 23, 1980 är en amerikansk, inspirerande talare som är mest känd som att ha varit hemlös i sin ungdom och som har övervunnit sin svåra ungdom och lyckats nå framgång. En svår barn-, ungdom, minst sagt.

Murray föddes i en lägenhet på University Avenue i Bronx, New York den 23 september 1980 - barn till fattiga och narkotikaberoende föräldrar som senare utvecklade HIV. Hon blev hemlös strax efter att hon fyllt 15 år, när hennes mamma dog av aids, och hennes pappa flyttade till ett härbärge för hemlösa.

Murrays liv vände när hon började delta i den humanistiska Academy på Manhattan . Fast för att få börja på gymnasiet krävdes en adress, därför valde hon en på måfå. Hennes syster Lisa fanns med, hon var tre år äldre. Liz skötte dessutom om sin sjuka mor Jean, hennes far, Peter, var också kokainmissbrukare, var arbetslös. När hennes mor gick bort blev de enklaste "begravning" som fanns, i princip en plats delad med flera...

Hon har aldrig känt sig bitter eller arg, nämner att hon fått kärlek när det inte var så att föräldrarna var "höga" vilket var vanligast. En dag trampade Liz av misstag på en injektionsnål i lägenheten. I månader höll hon det hemligt och slutligen berättade hon för en granne, och han tog hand om henne så hon fick göra sitt livs första hiv-test. Det kom tillbaka negativt, liksom de dussin eller flera tester hon har tagit under åren sedan dess. Men Liz minns fortfarande oroliga veckorna av väntan på resultat som första gången. De flesta barn tror att de är osårbara. Vid 11 år visste Liz redan annat. Hon själv miste oskulden som 15-åring. Det var fattigt och de var alltid hungriga, men hon drevs av en inre tro att lyckas.

Hon fick ett New York Times-stipendium för behövande studenter och kom in på Harvard University höstterminen 2000! Hon lämnade Harvard år 2001 för att ta hand om sin sjuka far och börja med föredrag, tal, och senare återupptog hon sin utbildning vid Columbia University för att komma närmare honom. Enligt hennes bok Breaking Night, klarade hennes äldre syster, Lisa, college i New York och blev lärare för autistiska barn.

I slutet av 2006 dog hennes far i aids. Hon återgick till Harvard 2006 och utexaminerades i juni 2009. Fr.o.m. augusti 2009 har hon börjat med att ta doktorandkurser vid Harvard Summer School och vill ta en doktorsexamen i klinisk psykologi för att människor från alla samhällsskikt ska ha råd få hjälp. Hon är grundare och chef för Manifest Living, ett företag som ger en serie workshops som skapar kraft för vuxna att skapa och våga tro och göra saker med sittg liv.

En TV film har gjorts om Murrays liv - Hemlös till Harvard: The Liz Murray Story, släpptes 2003. Filmen gick f.ö. söndag 4/3 på TV här hemma, stark film enligt de jag frågat. Liz Murray skriver i New York Times (USA) & Sunday Times (Storbritannien) och - bästsäljande memoarer "Breaking Night" släpptes i september 2010. Efter jag läst har jag också insett att ibland - är allt möjligt och underverk sker, med tro och kraft! Vilka människor, vilken vilja...

Källor:
people.com
poz.com

Becca Fitzpatrick, född 3 februari 1979, är en amerikansk författarinna mest känd för att ha skrivit New York Times bästsäljare "Fallen ängel". Becca läste Kitty -böckerna med ficklampan tänd under täcket i sin barndom. När hon blev större studerade hon på universitet men slog snart in på författarbanan. Hon är uppvuxen i Centerville, Utah, tog sin examen 2001 i Community Health, började arbeta som sekreterare, lärare och revisor på en högskola.

I december 2000 gifte hon sig med en man från Philadelphia, Justin. I februari 2003 överraskade hennes man henne genom att anmäla Becca på en skrivarkurs på hennes 24-årsdag. Den dagen gick hon från flickan som skrev berättelserna dagligen i avskildhet i sin dagbok, till flickan som skrev berättelser och delade dem med människor utanför. Hon bor idag i Colorado, i ett hus fyllt med pojkar...

Citat av Becca om sin ungdom:
"Jag älskade böcker mer än någonsin, och fann mig själv delas mellan den galna fantasifulla världen av Roald Dahl, den nervkittlande värld av Nancy Drew och den historiska äventyr Lilla huset på prärien böcker."

Fem år, en baby senare, och en flytt till Colorado hade hon skrivit sin bok, Hush, hush - i juni 2008 hittade hon sin agent, Catherine Drayton.

I övrigt på fritiden så gillar hon ta en joggingtur eller ligga i TV-soffan och tittar helst på deckare. Och att dekorera sitt hus, shopping med spännande kläder och leka med sin familj. Hennes favoritförfattare är - Jane Austen.

Citat Becca:
"Jag höll alltid på min dröm om att skriva, men gick igenom en fas i college där jag ville vara en spion. Jag smög CIA hemsida och fyllt i minst ett dussin program. Jag trodde att vara en spion var farligt och sexig."

Bokserien Hush, hush (Fallen ängel)
Fallen ängel (2010) (eng. Hush, hush)
Förlorad ängel (2011) (eng. Crescendo)
Silence, eng. ska ha blivit släppt 4 oktober 2011
Ännu ej utgiven (engelskspråkiga boken ges ut 2012)

Utdrag ur Crescendo för intresse kanske?

"...och Nora kan inte räkna ut om det är för hennes bästa intresse eller om hans intresse har flyttats till ärkefienden Marcie Millar. Inte nämna att Nora är hemsökt av bilder av sin far och hon blir besatt av att ta reda på vad som verkligen hänt honom den natten han lämnade för Portland och aldrig kom hem. Ju längre Nora gräver i hemligheten med faderns död, desto mer verkar hon vara i fara.

Eftersom Patch inte svarat på hennes frågor och verkar stå i vägen för henne, börjar hon hitta svaren på egen hand. Förlitar sig för mycket på det faktum att hon har en skyddsängel, sätter Nora sig i riskzonen om och om igen. Men kan hon räkna med Patch eller han han mörka hemligheter, mörkare än hon ens kan föreställa sig?"

Hemsida:
beccafitzpatrick.com

Källor:
sv.wikipedia.org
en.wikipedia.org
wahlstroms.se
beccafitzpatrick.com
montgomerycountymd.libguides.com
authors.simonandschuster.com

Vem är hon, denna kvinna som kämpat med sitt missbruk, år efter år? Christiane Vera Felscherinow, Christiane F., född 20 maj 1962 i Hamburg, är en f.d. heroinmissbrukare, känd för sitt bidrag till den självbiografiska boken Wir Kinder vom Bahnhof och filmen som är gjord efter boken, Gänget i tunnelbanan/ Christiane F. - beskriver hennes kamp med olika former av läkemedelsmissbruk under tonåren. När hon var sex år gammal flyttade familjen till Berlinförorten Gropiusstadt i Neukölln.

De bodde i en trist stadsdel i som huvudsakligen bestod av höga betonghus, flerfamiljshus där de sociala problemen var de som rådde. Christianes far hade ofta våldsamt humör, drack mycket och bråkade hemma, och föräldrarna skilde sig till slut. När hon var 12 år gammal började hon röka hasch med en grupp vänner som var lite äldre, på en lokal fritidsgård. De började så småningom experimentera med starkare droger som LSD och olika former av piller, och hon testade heroin 13 år ung. När hon var 14 var hon knarkare och prostituerad, främst på den då största tågstationen i Västberlin, Bahnhof Zoo. Här blev hon en del av en ökänd grupp med tonåringar i åldern narkotikamissbrukare och prostituerade sig, även vid Kurfürstenstrasse(av båda könen). Allt för att få pengar till missbruket.

Hon levde ett dubbelliv tills hennes mor upptäckte det i slutet av januari 1977. I november samma år skickade modern henne till släktingar i Schleswig-Holstein. Två journalister träffade Christiane 1978 i Berlin när hon var vittne i en rättegång mot en man som betalade minderåriga flickor med heroin i utbyte mot sex. Journalisterna ville avslöja narkotikaproblemet bland tonåringar i Berlin, som var svårt, också omgiven av starka tabun. De arrangerade en två timmar lång intervju med Christiane. De två timmarna till slut blev två månader, där Christiane gav en ingående beskrivning av ett liv med droger och prostitution, hon och andra tonåringar i Västberlin med erfarenhet av 1970-talet. Journalisterna körde därefter en serie artiklar om hennes missbruk.

Den amerikanska översättningen av boken släpptes 1982 under titeln Christiane F.: självbiografi av en flicka på gator och heroinist. Boken blev senare till en film, 1981, i regi av Ulrich Edel. Mycket av filmen är inspelad i autentiska dystra omgivningar, Gropiusstadt och Bahnhof Zoo. David Bowie uppträder som sig själv i en konsert, Christianes favoritsångare vid tiden för berättelsen,. Bowie gjorde också musiken i filmen, släpptes 1981 filmmusikalbumet Christiane F.

Efter den första framgången med boken och filmen, fann Christiane sig bli något av en kändis, både i Tyskland och andra länder i Västeuropa. En subkultur av tonårsflickor i Tyskland började efterlikna hennes klädstil samt besökte Bahnhof Zoo station, som blev en osannolik turistattraktion. Boken sålde så bra (översatt till de flesta stora västeuropeiska språken) att Christiane fortfarande kunde försörja sig själv på royalties.

I början av 1980 släppte Christiane ett flertal skivor under bandnamnet Sentimentale Jugend och uppträdde bl.a. vid festivalen Genialer Dilletanten i Berlin i september 1981. En duo med sin dåvarande pojkvän Alexander Hacke, som hon också medverkat med i 1983 års tyska film, Decoder.

Hon bodde i USA och i Grekland innan hon återvände till Tyskland 1993. Vid vuxen ålder har Christiane fortsatt att kämpa mot sitt drogmissbruk vid flera tillfällen. År 1994 rekryterades hon i ett metadonprogram, en behandling hon senare återvänt till flera gånger. Vid något tillfälle tillbringade hon en tid i fängelse för narkotikarelaterade brott. Hon bodde med sin son i en lägenhet i Teltow. Men 2008 flyttade hon till Amsterdam med sin son och enligt uppgift föll hon tillbaka i missbruk.

 Då - nu.

Som en följd har hon tillfälligt förlorat vårdnaden om sonen, som togs ifrån henne av myndigheterna under ett besök i Berlin i augusti 2008. Enligt uppgifter i tyska medier har hon setts ungefär en månad senare köpa droger på Kottbusser Tor, Berlins nuvarande drogcentrum. I slutet av januari 2011 var Christiane återigen i kontakt med polisen, när hon fick sin väska undersökt under en drograzzia på en annan tågstationen känd som en central punkt för narkotikahandel. Men sökandet visade inte på några droger i hennes väska.

I filmen, Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981) - spelas rollen som henne av Natja Brunckhorst, född september 1966. Hon är en tysk filmskådespelerska, regissör och har en dotter, Emma, född 1991, från ett förhållande med tyska skådespelaren Dominic Raacke som varade från 1988 till 1993. Hon bor för närvarande i München, Tyskland. Christiane fortfarande får beundrarbrev och ibland kontaktas hon av tyska medier, de vill veta vad hon gör efter alla dessa år. Hennes son är, Jan-Niklas Philip (född 1996) och - Christiane är djurälskare och sedan tidiga barndomen en hängiven ryttare. Hon finns också denna dag som medlem på Facebook.

Diskografi.
"Wunderbar"(1982), "Gesundheit!" (12"), Posh Boy (1982), "CHRISTIANA - Final Church", (Maxi-single, 1982), "Wunderbar / Health Dub" (12"), Playhouse (2003) och "Christiane F. - avid Bowie" (1981). Ingen glamorös historia, men som en del av verkligheten som finns där och omger några av oss...

Källor:
en.wikipedia.org div
sv.wikipedia.org div
imdb. com

Röda Nejlikan alias Leslie Howard

Ni ska få ta del av de fakta som finns kring romanen och vem som anses vara upphov till denna. Läs om nejlikan som inte var nejlika och då - en svensk som förebild. Röda nejlikan är en roman av baronessan Orczy, utgiven 1905; den första i en serie ur vilken sammanlagt sex böcker översatts till svenska. Den utspelar sig under franska revolutionen.

Huvudpersonen är en engelsman, sir Percival Blakeney, som under pseudonymen Röda nejlikan ägnar sig åt att i hemlighet rädda franska adelsmän ut ur Frankrike i slutet av 1700-talet. Upphovet till Röda nejlikan lär vara den svenske greven Axel von Fersen som under franska revolutionen organiserade kungafamiljens misslyckade flykt ur landet 1791.

Hans Axel von Fersen, även känd som Axel von Fersen d.y., född 4 september 1755 i Stockholm, död 20 juni 1810 i Stockholm (mördad), var en svensk greve, generallöjtnant, riksmarskalk och ambassadör. När franska revolutionen bröt ut 1789 fick von Fersen Gustav III:s uppdrag att vara rapportör om vad som skedde i Frankrike. Von Fersen organiserade tillsammans med Louis Auguste Le Tonnelier de Breteuil kungafamiljens flyktförsök i juni 1791, då han beledsagade de flyende till Bondy, ett par mil från Paris, men sedan tog en annan väg än de för att leda förföljare på villospår.

Då den kungliga familjen greps i Varennes var von Fersen inte med. Han lyckades rädda sig över den franska gränsen in i Belgien. I Bryssel vistades han till 1794, då han hemkallades till Sverige, sysselsatt med diplomatiska underhandlingar. Även med det franska kungaparet underhöll han hemliga förbindelser och besökte förklädd Paris i februari 1792.

Observera att blomman i originalversion inte är en röd nejlika utan en "scarlet pimpernel", det vill säga rödmire, Anagallis arvensis. Rödmiren är en ettårig ört i familjen ardisiaväxter. Det är en vanlig växt i Europa och anses oftast vara ett ogräs men ett oförargligt sådant. Blommorna är små och orangeröda och har fem kronblad. De öppnar sig bara på dagen. Det finns en varietet, Anagallis arvensis var. caerulea som har blå blommor. Ett äldre namn på rödmire var rödarv. Rödmiren är kanske mest känd som den litterära hjälten Röda nejlikans emblem.

Boken har också filmatiserats ett flertal gånger bl.a.

Röda nejlikan (1934) - med Leslie Howard som Röda Nejlikan anser jag vara inte
bara originalet utan den "riktiga". Leslie, född Leslie Howard Stainer 3 april 1893
i London, död 1 juni 1943
Röda nejlikan (1982) - Anthony Andrews som Röda Nejlikan
(1999) - Richard E. Grant som Röda Nejlikan (sir Percy Blakeney\The Scarlet Pimpernel)

Källor:
sv.wikipedia.org (diverse)

Sångaren, artisten som även varit framgångsrik då han senare upptäckt andra artister. Han hade samröre och arbete för ex. 10 CC, the Bay City Rollers och Genesis. Jag hörde om detta för något år sedan och ville veta fakta. När jag läst kan jag konstatera att det var väldigt avancerat för att fånga ungdomarna, det fanns en klubb där Jonathan hade eget rum. De blev ofta lurade med att få framgång och - skulle fylla i formulär, utstuderat för sexuella övergrepp, enligt honom inte ovanligt då. Tydligen hade många idoler unga flickor som blev utnyttjade, en del av den tiden...? Min åsikt att detta är en riktig svinpäls.

Jonathan King (född Kenneth George King 6 december 1944) är en engelsk sångare, låtskrivare, impressario och skivproducent. Han är också författare till tre romaner, Bibeln Two (1982) och The Booker Prize Winner (1997), och Beware the Monkey Man (2010, med hjälp av pseudonymen Rex Kenny) och en självbiografi, 65 My Life So Far (2009).

King föddes i London, det första barnet till en amerikansk far och engelsk mor. Hans far var vd för ett textilföretag och dog när King var nio år. Familjen flyttade till Surrey, King och hans två bröder, Jamie och Andy. Han skickades till Stoke House internatskola och senare Charterhouse, både privata skolor. Han tog sex månader ledigt för att resa jorden runt innan han började på - Trinity College, Cambridge 1965. Under sina resor träffade han ett antal popikoner då, Brian Epstein, boss för The Beatles - som var på turné i Hawaii.

King skrev och sjöng "Everyone's Gone to the Moon", en internationell bästsäljare som sålde över en miljon exemplar i Storbritannien och 4,5 miljoner i hela världen. Han gick från Decca Records och skapade sitt eget skivbolag, UK Records, rapporterat som det mest framgångsrika oberoende bolaget i branschen. Han fick också en del -70-talshitar: "Una Paloma Blanca", "Lick A Smurp For Christmas" och "Loop di Love."

Han skrev en sida i The Sun under åtta år som kallades "Bizarre USA" och hans kritik av Band Aid och Live Aid provocerade. Han skrev regelbundet i många andra tidningar och tidskrifter. 1993 grundade han The Tip Sheet på nätet, som är en sorts anslagstavla för att främja okända och osignerade musikaliska projekt. Under dessa år hade med fingar i bl.a. musikbranschen på många håll och kanter.

Den 24 november 2000 blev Jonathan King anklagad för tre brott av barnsex, som gick 32 år bakåt i tiden. Mot bakgrund av publiciteten kring hans gripande, kom ett tiotal andra pojkar (nu män) fram för att berätta för polisen att King hade utsatt också dem för sexövergrepp. Vissa sa att han plockade upp dem på Walton Hop, ett disco i Walton-on-Thames, som drevs av hans vän Deniz Corday. Andra sade att han bjöd dem på rundtur i hans Rolls Royce i London. Han stannade och frågade varför de var ute så sent och - visste de vem han var? Han var Jonathan King! Ville de ha lift?

King dömdes till sju års fängelse 2001 för sexuella övergrepp av fem tonårspojkar mellan 1983 och 1989. Han bedyrade sin oskuld och hävdade att han inte kunde försvara sig tillräckligt på grund av den tid som gått. Han nekades prövningstillstånd och blev villkorligt frigiven 2005.

2007 producerade han en samling av främst nya låtar, Earth to King, där han fick kritik för att visa sitt försvar för  seriemördaren Dr Harold Shipman. Han har sedan sysslat både med böcker och film, i maj 2011 släpptes nya filmen "Me Me Me". 

Dokument, intervjuer av de drabbade, som var många kan du läsa här. Tydlig och otäck läsning.  http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2001/dec/01/weekend.jonronson

Källor:
en.wikipedia.org
guardian.co.uk

Har man sett honom på TV så fascineras man, mannen som säger vad han tycker. Jag minns en serie där en "stadig gäst" var en fängslande kvinna som var synsk och det skapade en härlig stämning med Montel som öppensinnad och med humor. Vem är då - Montel Brian Anthony Williams? Jo, född 3 juli 1956, är en amerikansk tv-personlighet, även i radio och skådespelare.

Han är mest känd som värd för långvariga The Montel Williams Show och på senare tid som talesman för the Partnership for Prescription Assistance (PPA). Williams är också aktiv i ideella MS-Foundation, som han grundade efter diagnosen multipel skleros i slutet av 1990. PPA är en organisation som vill att vanligt folk i kort ska ha råd få tillgång till medicin, han är väldigt "högljudd".

Williams fick diagnosen multipel skleros 1999. Under det följande året, skapade Williams MS Foundation, ideell organisation med fokus på forskning och utbildning. Han har också öppet erkänt att han använder marijuana för medicinskt bruk, anger att det hjälper till att lindra hans neuropatiska smärta (p.g.a. sjukdomen). Han hörs mycket som förespråkare för marijuana och fullständig legalisering.

Han föddes i Baltimore, Maryland. Han var en duktig student, idrottsman och musiker och aktiv i frågor i elevregeringen i Annapolis, Maryland. Hans far, Herman Williams Jr, brandman som 1992 blev Baltimore första afroamerikanska Fire Chief. Montel har fem syskon.

Williams tog värvning i USA Marine Corps 1974 - senare blev han - korpral i marinkåren och 1980 utexaminerades han med en examen i General Engineering och en mindre i International Affairs samt fänrik i flottan. Williams blev kryptologi-officer och tjänstgjorde ombord på USS Sampson under USA:s invasion av Grenada och var tre år på atomubåtar. Han fick ett flertal utmärkelsen och efter 22 års militärtjänst avgick han som örlogskapten. 

Montel - personligt citat:
"Mountain, get out of my way!" "Berg, flytta på dig!!!"

I TV här har vi också sett honom i sin - The Montel Williams Show, startade 1991. Programmet rönte stora framgångar och han fick ett flertal nomineringar för sin roll. 30 januari 2008 rapporterades att CBS avslutade showen (16 maj sändes sista avsnittet). Han har varit gäst hos Oprah Winfrey, april 2009 började Williams som värd i ett dagligt radioprogram, Montel Across America. Ett halvår efter slutade programmet bara, rakt av.

Och mer jobb, maj 2009, började han som värd i ett program, syfte bra leverne, Living Well Healthmaster. Med bl.a. Dr "Mike Giriguiano", Kelli Calabrese "Jennifer Iserioh", Shannon Miller, Dave Sinclair och Peter Vidmar. Han har medverkat i TV-serier i mängd, gjort dokumentärer.

Williams har två döttrar, Anna Williams (f. 1984) och Maressa Williams (f. 1988), med sin första hustru, Rochele See. Han gifte sig sedan med Grace Morley, en burlesk dansare 1992. De har en son, Montel Brian Hank Williams (f. 1993) och en dotter, Wyntergrace Williams (f. 1994). Paret skilde sig 2000.

I juli 2006 föreslog Williams till sin flickvän Tara Fowler, en flygvärdinna att gifta sig - och det blev på en strand i Bermuda den 6 oktober 2007. Hans katt, Max, fungerade som ringbärare. Håller ihop ännu enligt rykten :)

Kuriosa:

Kallas för Monty, är 1,88 m. Utseendet beskrivs som - rakat huvud, bockskägg och örhänge. Han började raka huvudet 1982.

Han deltog i 2007 års World Series of Poker Main Event och planerade att donera eventuella vinster till familjer som drabbats av kriget i Irak (åkte tyvärr ut dag två).

Träffade sin ex-fru, Grace Morley på sin pratshow. Grace har tidigare dansat topless i Las Vegas under namnet "Bambi Jr". Är en berg-och dalbana fanatiker. Talar flytande ryska.

Nästan förblödde från en oupptäckt medfödd missbildning i ansiktet 1998. Läkare var tvungen att återuppliva honom. Släppte boken "Climbing Higher" med Lawrence Grobel (2004). Utsläpp av flera böcker om leverne och sin syn att gå vidare i tillvaron.

Webbplatsen:
http://www.montelwilliams.com

Källor:
en.wikipedia.org
imdb.com

En poet i dagen, rak kortinfo om en av de stora, metaforens mästare - Tomas Tranströmer. Facto: 80 år nyligen, fick hjärnblödning för 17 år sedan och kan sedan dess endast yttra några ord. Han är både svensk poet, översättare och psykolog. Debuterade 1954, bra pianist *

Från början igen: Tomas Tranströmer föddes i Stockholm 1931 som son till en redaktör och en lärarinna. Han blev fil. kand. 1956 och anställdes sedan vid Stockholms universitets psykotekniska institution 1957-1960. Under 1960-talet var han verksam som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Roxtuna i Linköpings kommun. Därefter var han verksam som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås från 1980.

Skådespelaren Krister Henriksson läser ibland Tranströmers dikter vid dessa tillfällen. Även Lena Endre har uppträtt tillsammans med Tranströmer.

En strof från dikten April och tystnad syftar med största sannolikhet just på detta:

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

Tomas T - Madrigal - se, hör:
http://www.youtube.com/watch?v=edLttytyrJg

Källa:

sv.wikipedia.org

Intressanta åsikter har - Elisabeth Gerle, född 8 december 1951, är en svensk forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet sedan 2005, är präst och författare och adjungerad professor i etik, särskilt mänskliga rättigheter, vid Uppsala universitet. Hon är sedan 2001 docent i etik vid Lunds universitet och knuten till Raul Wallenberginstitutet.

Gerle har en bred publicistisk verksamhet bakom sig, som radioproducent vid Sveriges Radio, krönikör för DN Kultur och med ett stort antal böcker och artiklar publicerade. Hon kallas också för ”fredsprästen”, på grund av hennes aktivitet i många fredsrörelser genom åren.

Är människan skapelsens krona, eller bara ett djur som styrs av själviska gener? Slår evolutionsläran undan benen för all form av gudstro eller finns det en möjlighet till fredlig samexistens mellan religion och darwinism? Går det att förena en humanistisk och en biologistisk syn på människan? Läs om hennes spännande tankegångar, en intressant kvinna som jag först läste om för ca 20 år sedan drygt.

Hon skapar debatt och får både medhåll och kritik, men hon hörs, ett bra tecken. Böcker hon skrivit: Mänskliga rättigheter för Guds skull; tolka text, tro och tradition, Nya Doxa, 2006 samt Mångkulturalism för vem?, Nya Doxa 2003 (1991).

Hon medverkar dessutom med en artikel där hon jämför svensk och dansk nationalism och dess koppling till reformationen i Göran Gunners antologi Människa är ditt namn, Verbum, 2007, samt med en artikel om äktenskap och samliv i antologin Uppdrag samliv, Lindfeldt & Gustafsson Lundberg, red, Verbum, 2007.

Elisabeth Gerles blogg
http://blogg.svenskakyrkan.se/gerle

Elisabeth Gerles hemsida:
http://www.elisabethgerle.se

Källor:
webbshop.verbum.se
elisabethgerle.se
sv.wikipedia.org

Verner & Kate

En samlad berättelse om författaren - Carl Gustaf Verner von Heidenstam, nyss avslutat giftermål med Greta Sjöberg, brytningen berodde troligen på att Heidenstam i januari 1916 träffat en ny kvinna, danskan Kate Bang. Han var 44 år och hon 17 år - när de "tvingades" gifta sig, hon 27 år yngre.

Ok vidare, i januari 1916 reste Heidenstam ensam till Mössebergs vattenkuranstalt och där fanns en 24-årig danska, Kate Bang, med två barn, Heidenstam blev snabbt förtjust i henne. Kate kom från en förmögen familj, hennes far var grosshandlare, och hon var gift, men separerad, från sin make, advokaten Otto Bang. Heidenstam och Kate Bang upptäckte snabbt att de hade gemensamma intressen och han blev snabbt mycket förälskad i henne. När hon befann sig i Danmark brevväxlade de nästan dagligen.

1918 - på somrarna levde de ihop, på Aalsgaarde vid Öresund, på vintrarna på olika lånade slott eller på resa, gärna i Italien och vid franska Rivieran. Bang skilde sig från sin make 1917, men av olika anledningar gifte sig Kate Bang och Heidenstam aldrig. Så tidigt och ändå lite "syndigt".

Han var ovillig att flytta tillbaka permanent till Sverige och försökte köpa Odinshøj men detta var inte till salu. På hösten 1923 köpte Heidenstam en bondgård norr om Motala, Övra Lid, och ritade själv ett nytt bostadshus som stod klart för inflyttning på hösten 1925. För Bangs två barn blev Heidenstam bedstefar och alla fyra kunde göra dagsutflykter till Heidenstams älskade Tiveden eller Olshammar.

På Övralid hade Heidenstam ordnat med både ett bibliotek och ett arbetsrum men han led av skrivkramp. Övralid hade även Bang varit med och haft förslag om kring byggnationen, ett lite gemensamt bygge. Hans försök att skriva sina memoarer blev endast några få kapitel och i övrigt skrev han bara några få dikter.

Slutet närmar sig...

I början av 1930-talet utvecklade Heidenstam demens, som bland annat tog sig form av misstänksamhet, plötsliga vredesutbrott och svårigheter att finna rätt ord. Efter sin 75-årsdag 1934 blev han allt sämre, han led av ångest och hallucinationer, behövde hjälp med allting och kunde inte skriva brev eller förstod tid och klocka. Han avled klockan 03.50 den 20 maj 1940 på Övralid.

Vid sin död efterlämnade Heidenstam 450 000 kronor och Kate Bang skulle ärva Övralid. De få vänner han hade de sista åren som ex. upptäcktsresanden Sven Hedin, tror man gemensamt anordnade ett svindleri så att Bang inte skulle få ärva något utan istället skulle Övralid bli ett nationalmonument över Heidenstam.

När Bang sommaren 1937 befann sig i Danmark fick hon ett brev med Heidenstam som avsändare där denne avslutade förhållandet. Både brevets innehåll och komposition visar att det ej kan ha skrivits av den demente Heidenstam.

När hon försökte återvända till Övralid hade Heidenstam rest bort. Det sista testamentet är undertecknat oktober 1937 när Heidenstam måste ha varit gravt dement och oförmögen att förstå vad han undertecknade. När litteraturhistorikern Fredrik Böök besökte Övralid i augusti 1937 hade han inte kunnat få någon kontakt med Heidenstam. Böök började också med att gå igenom Heidenstams efterlämnade papper.

Uppväxtskildringen "När kastanjerna blommade" är postumt utgiven 1941 ihopfogad av hans sista kvinna Kate Bang från diverse lösa lappar, många av dem egentligen skrivna av henne själv på Verners mer eller mindre tydliga diktamen, samt en samling aforismer, "Tankar och utkast". 1942 publicerades "Sista dikter" och följande år Heidenstams samlade verk i 23 band.

"En sympatisk bekantskap, Kate Bang, en klok kvinna. Som blev förbannat illa behandlad av Heidenstams "vänner". Och apropå demensen. Nej, Heidenstam var inte nazist." Martin Kylhammar har sedan länge visat att Heidenstam själv aldrig skrev en rad om nazism.

"Däremot utnyttjades han svårt av nazianstrukna svenskar som Sven Hedin och den tyske diplomaten Paul Grassmann, som beundrade och smickrade den gamle skalden. Men redan 1930 började Heidenstam alltså tappa greppet om verkligheten, och 1940 när han gick bort var det flera år sen han ens kunde förstå klockan". (litteraturvetare Martin Kylhammar).

Vill man läsa fin poesi anser många man kan finna dem i hans utgåva 1915, "Nya dikter". Av kompositörer som tonsatt dikter av Heidenstam, märks bland andra Wilhelm Stenhammar, Wilhelm Peterson-Berger, Hugo Alfvén och Ture Rangström. Det första Övralidspriset kunde delas ut 1945 till översättaren Bertil Malmberg.

Källor:
sv.wikipedia.org
corren.se

En samlad berättelse om författaren - Carl Gustaf Verner von Heidenstam, född 6 juli 1859 på barndomshemmet Olshammar, död 20 maj 1940. Lite mer sökt om kvinnorna. Hur hade Heidenstam med sitt liv i övrigt, med kvinnor, familj och hemliv? Han var något av en kvinnokarl och var gift tre gånger trots att han, främst av ekonomiska skäl, inte ville binda sig i äktenskap.

Emilia Uggla:

Född 1856 i Marstrand blev han mycket förtjust i efter sin utlandsresa 1878. Efter en intensiv uppvaktning från hans sida bröt hon förlovningen med en ingenjör och förklarade för sina föräldrar att hon ville gifta sig med von Heidenstam, hennes föräldrar var kraftigt emot idén och Nils Gustaf von Heidenstam ansåg att hans son var både omogen och oduglig i största allmänhet. I augusti 1880 tillät föräldrarna bröllop som hölls i det Heidenstamska hemmet den 20 oktober. Efter bröllopet bodde man på olika platser som ex. Rom, Paris, San Remo och Appenzell i Schweiz. Utomlands skickade han en kärleksdikt till nästa kvinna, Ellen, trots att han ännu var gift. I oktober 1893 skilde sig Heidenstam först från sin första hustru Emilia.

Ellen Belfrage:

I maj 1888 träffade han den knappt 25-åriga Ellen. Bllixtförälskad, men lite tid för möten, när hon var på en vävkurs i Danmark kom han dit och de två tog in på hotell. I april 1890 träffades de på nytt när Heidenstam besökte Stockholm några dagar. Därefter dröjde det över ett år innan de träffades igen, samt på en hushållsskola nära Omberg där han besökte henne. Mötet resulterade i att hon blev gravid. Så - i mars 1892 föddes Nils Oluv, men Heidenstam, som var gift, var inte beredd att ta något ansvar utöver att betala ett årligt belopp för sonen, 500 kronor. Ellen Belfrage och sonen bosatte sig så småningom i Göteborg där Nils fick växa upp. Genom Ellen Key höll sig Heidenstam underrättad om sonen men det dröjde till 1909 innan de träffades. Nils blev ingenjör och uppfinnare och Heidenstam hjälpte honom med pengar. Ellen gifte aldrig om sig och avled 1944. Sonen Nils avled barnlös 1984.

Olga Wiberg:

Sommar och - en ny affär, med 19-åriga Olga Mathilda Wiberg (1874 - 1951), född i Göteborg. Han hade bott ensam ute i Sandhamn och varit granne till familjen Wiberg, där fadern var fängelsedirektör. Heidenstam och Olga lyckades smyga sig till hemliga möten under sommaren och när Heidenstam flyttade tillbaka till Stockholm på hösten fortsatte de förhållandet, mer eller mindre öppet. I oktober blev Heidenstams skilsmässa med Emilia klar, men utåt till vänner gjorde han klart att ett nytt äktenskap inte kunde komma på fråga p.g.a. hans ekonomi var alltför ansträngd.

Heidenstam och Olga gav sig ofta ut på resor och i hans andra diktsamling Dikter handlar flera av dikterna om henne. Inför arbetet med Karolinerna åker Heidenstam iväg på en lång studieresa våren 1896 med Olga och ett förkläde, till Italien och sedan till Bender i Osmanska riket och därifrån till Poltava, Moskva och Sankt Petersburg. Efter hemkomsten var Heidenstam fortfarande ovillig att gifta sig med Olga, han påstod sig vara tvungen att gardera sig inför en framtida skilsmässa som skulle kunna kosta honom minst 20 000 kronor.

Men han fick pengar sig tillskänkt och - därmed fanns inte längre hinder för äktenskap. Bröllopet blev ett av de mest omtalade på sin tid, vigda på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund i närvaro av konstnärsvänner som Fröding, Engström m.fl. Under åren därefter levde Heidenstam och Olga på olika slott och herresäten runt om i Sverige.

I juli 1899 köpte han pampig villa i italiensk still i Djursholm utanför Stockholm (nuvarande Björkebergavägen). Där levde de ett par år fram till 1901 när något hände mellan de två som gjorde Heidenstam sårad och hämndlysten. Förmodligen ansåg sig Heidenstam vara bedragen av sin hustru och de två separerade. På våren 1902 levde Heidenstam ensam i sin villa. I april 1903 skildes de. Olga gifte senare om sig i Danmark och verkar aldrig ha haft någon kontakt med Heidenstam därefter. Hon dog 1951 vid 77 års ålder.

Greta Sjöberg:
 
I närheten av Heidenstams villa i Djursholm bodde bataljonsveterinär Otto Sjöberg med hustru och tre döttrar. Heidenstam blev förtjust i äldsta dottern Margareta ("Greta") och när de tre syskonen besökte hans villa på våren 1902 lyckades Heidenstam stjäla sig en kyss från den 16-åriga Greta. Heidenstam skickade brev och vykort till henne. På hösten fick Greta lov att utan förkläde ta pianolektioner inne i Stockholm, men istället användes tiden för hemliga möten med Heidenstam. Det hela avslöjades dock snart och Otto Sjöberg krävde att Heidenstam skulle gifta sig med henne. Den 12 oktober 1903 gifte sig den 44-årige Heidenstam för tredje gången, nu med den 17-åriga Greta Sjöberg.

I början av 1903 köpte Heidenstam en äldre gård, Naddö, några kilometer söder om Vadstena. Efter bröllopet flyttade paret in där och hans hustru tog ansvaret för att göra iordning den förvildade parken och trädgården. I månadsskiftet september-oktober 1904 födde hon en son som dog vid födseln. Greta tog på sig ansvaret för den dagliga skötseln och hushållet. På gården fanns höns, hästar, grisar, ankor och fruktträd som måste skötas. Ibland åkte paret till Paris eller Stockholm eller tog emot gäster. 1906 ägde en händelse rum som gjorde Heidenstam mycket besviken över sin hustru.

Enligt en närstående fick Greta besök av en ungdomskärlek som mer eller mindre våldtog henne på ett hotell i Vadstena. Enligt vad som sagts reste hon till Kristiania och där tog de två in på hotell som äkta par. Oavsett vad som hände tog Heidenstam mycket illa vid sig av händelsen och beslutade att de två skulle skiljas. Skilsmässan gick igenom i juli 1906 och Greta tog tillbaka sitt flicknamn. Hon bodde några veckor i en stuga på tomten, men blev så småningom förlåten. Samlivet återupptogs även om makarna förblev juridiskt skilda. Han presenterade henne länge för omgivningen som sin husföreståndarinna.

Heidenstam var dock fortsatt svartsjuk och bevakade om någon visade ett mer än artigt intresse för Greta. Hon blev alltmer olycklig och har vid åtminstone något tillfälle försökt ta livet av sig, det visar bevarade brev. Enligt uppgifter (2006) var Greta ev. otrogen med trädgårdsdrängen Gerhard och detta orsakade den definitiva separationen 1916. Enligt annat skrivet - (1989) berodde brytningen på att Heidenstam i januari 1916 träffat en ny kvinna, danskan Kate Bang. Heidenstam gick med på en generös ekonomisk uppgörelse. När han senare fick nobelpriset i litteratur överlät han halva prissumman till Greta. På sommaren 1916 gifte hon om sig med författaren Anders Österling. Greta Österling dog 1966.

I del tre mer kvinnor och hans avslut i livet...

Källor:
sv.wikipedia.org

En samlad berättelse om författaren och kvinnokarlen Verner, reste som få. Hans namn - Carl Gustaf Verner von Heidenstam, född 6 juli 1859 på barndomshemmet Olshammar, död 20 maj 1940, var en svensk författare, han debuterade år 1888, och poet. Han var ledamot av Svenska Akademien 1912 - 1940 och mottagare av Nobelpriset i litteratur 1916.

Släktens första medlem var Peter Petersen (1708-1783), kungens livmedikus, som var född i Heide och som 1770 adlades - von Heidenstam. Verner själv var enda barnet till fyringenjören Nils Gustaf von Heidenstam och Magdalena Charlotta Rütterskjöld. I Olshammarsgården där hemma fanns ett stort bibliotek med klassisk litteratur. I början fick han goda betyg i skolan, men på grund av dålig hälsa gick det allt sämre i skolan.  Heidenstam var ordblind och hade hela livet svårt att stava korrekt.

I september 1876 måste det ha varit ett enormt äventyr, han fick resa utomlands tillsammans med sin kusin till Alexandria och Kairo och där stannade de till våren 1877 innan de reste hem via Grekland och Italien. På hösten reste han åter till Beirut, Jerusalem och Kairo. I ett brev till sin mor förklarade han att han ville bli målare, ett yrkesval hon skarpt avrådde ifrån. I sitt skissblock ritade och målade han flitigt, men han började också skriva verser.

En period träffade han och umgicks mycket med August Strindberg, kom att vara i flera år. Han bodde utomlands en tid, men hans fars sjukdom gjorde det mer nödvändigt att finnas hemma, så han och hans hustru flyttade in i huset vid Karlavägen. Under uppväxten hade han en dålig relation med sin far, men under faderns sista tid i livet försonades de. Hans far hade problem med njurarna och den 2 juni tog han livet av sig.

Heidenstam började lyckosamt, kallad "en ny och stor diktare". Sedan fortsatte han med att skriva - i romanform. Heidenstam såg sig själv som den nya litteraturens talesman och anförare. Han reste våren 1896 i Karl XII: s spår till Konstantinopel, Bender, Poltava, Moskva och Sankt Petersburg och det blev nästa projekt, en bok i två delar om den svenske krigarkungen.

I boken följer Heidenstam Karl XII: s fälttåg i öster, skildrat ur de enskilda människornas perspektiv, från kungen ned till den enklaste soldat. Boken kunde också befästa Heidenstams ställning som den främste författaren bland nittiotalisterna. Några böcker att notera: Folke Filbyter, Bjälboarvet och - en bok om svensk historia, Svenskarna och deras hövdingar.

Hur hade Heidenstam med sitt liv i övrigt, med kvinnor, familj och hemliv? Han var något av en kvinnokarl och var gift tre gånger trots att han, främst av ekonomiska skäl, inte ville binda sig i äktenskap.

I del två mer om kvinnokarlen och hans liv, del tre mer kvinnor och hans avslut i livet...

Källor:
sv.wikipedia.org

LÄNGTAN

Jag vet intet om längtan till sköna land.
Jag såg aldrig gudshus i drömmen.
Min längtan är som en rostfri länk
slagen till hårdknop i strömmen
om en hårddragen pråm utan segel och rå,
lik en utbölings nattskjul, vindgnagd och grå
på den nötta och skavda stommen.

Länken lyser i stjärnornas ljus
och seghåller pråmen i motström och vind.
Mörkren gå över berg och hus,
viskar och manar i dån och brus.
Milsvida vatten nynna
en pråmsång tung som en fånges bikt.
I strömmen glittrar min rostfria slinga,
min längtan som blev mig en blänkande klave,
min längtan som blev all min gråa dikt.

Moa Martinson, Motsols (Stockholm, 1954)

Moa Martinson föddes 1890 som dotter till en textilarbeterska i Norrköping. Hennes dopnamn var Helga Maria Swartz – Moa kom hon att kalla sig först efter 1927. Genom hela hennes författarskap porträtteras starka arbetarkvinnor, som ur ett socialt underläge kämpar för en bättre tillvaro. Moa Martinson dog 1964, men hon är än i dag en av våra mest lästa författare.

Erik har jag skrivit om förr, men en mer djup version här med en ny sida - kvinnotjusaren. Erik Axel Karlfeldt, ursprungligen Eriksson, född 20 juli 1864 i Karlbo i Kopparbergs län, död 8 april 1931 i Stockholm, var en svensk poet och författare. Han föddes i Tolvmansgården i Karlbo by i Folkärna socken i sydöstra Dalarna. Hans far var bonden Erik Eriksson från Jularbo och hans mor var Anna Jansdotter från Hyttbäcken norr om Karlbo; efternamnet Karlfeldt togs senare. 1878 började han på Västerås högre allmänna läroverk. I skolan hörde han till de bästa bland klassens femton pojkar och han var medlem i skolans litterära förening. Sommaren 1882 fotvandrade han genom Dalarna.

På hösten 1884 träffade han en ung flicka, Anna Bolling, dotter till gymnastikläraren, och förälskade sig i henne. Efter hans examen träffades de inte mer men hon verkar ha tjänat som inspiration till många av hans romantiska dikter. Under sommaren 1895 färdigställde Karlfeldt sin debutbok, Vildmarks- och kärleksvisor, som blev ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar.

Under sommaren 1888 arbetade han som informator hos Krylbos provinsialläkare. Dessa åren präglades av fattigdom och jakt på pengar för överlevnad. Karlfeldt skrev till Aftonbladet 1888 och bad om anställning som journalist. Han fick en försöksanställning på tidningen, även hjälp för att slutföra studierna. I samband med anställningen bytte den unge studenten efternamn till Karlfeldt.

1891 publicerades fyra av hans dikter i tidningen Svensk tidskrift, för första gången under Karlfeldts eget namn. Hösten 1893 tillträdde Karlfeldt en tjänst som lärare i svenska, engelska och tyska, på Djursholms Enskilda Läroverk, mot en lön på 1 200 kronor om året. Skolan var en samskola med både manliga och kvinnliga elever och Karlfeldts trevliga uppförande mot skolans kvinnliga elever verkar ha gett upphov till skvaller. Till följd gjorde detta att Karlfeldt fick i uppgift att lämna skolan, troligen helt oskyldig.

Folkhögskolan i Molkom leddes av rektor Mauritz Tisell som var gift med den då 39-åriga Mina Tisell. Äktenskapet var olyckligt och barnlöst och hon vantrivdes i lilla Molkom. Hon var bekant med Selma Lagerlöf och läste Heidenstam. Hon och den nye svenskläraren Karlfeldt blev goda vänner, något som har lett till en situation där Karlfeldt i april 1896 ansåg sig ha anledning att avsluta tjänsten. Vid avfärden från Molkom kom fru Tisell till järnvägsstationen och gick ombord på tåget; hon inhämtades i Deje av sin make och återfördes till Molkom. Var något på gång?

Vad som har skett är det ingen som vet exakt, ingen av de tre inblandande har skrivit några brev om saken eller gjort några kommentarer. Däremot är det klart att rektorsparet separerade i maj 1896 och att Mina Tisell då flyttade till sin mor i Stockholm och - drygt tio år efteråt var hon bosatt i Stockholm i samma hus som Karlfeldt; att de två har mötts verkar oundvikligt. Dikten Irina anses handla om Mina Tisell.

1898 publicerades Fridolins visor och andra dikter. I den har Karlfeldt skapat Fridolin, sitt poetiska alter ego, en bondson som har studerat men blivit bonde och som skriver dikter på lediga stunder, en blandning av odalbonde och kulturmänniska.

Efter en resa till Italien blev han inneboende hos Mathilda von Düben och - ve och fasa -  på våren 1902 inledde han ett sexuellt förhållande med familjen Dübens hembiträde Gerda Holmberg. I augusti 1903 födde Gerda sonen Folke. Från Karlfeldt kom en bukett rosor men Karlfeldt verkar inte ha varit intresserad av att erkänna förhållandet genom att gifta sig, däremot tog han det ekonomiska ansvaret. Då hade han nämligen träffat Aagot Lidforss, född 1876, maka till advokaten Erik Lidforss. Under 1903 verkar de ha inlett ett förhållande. Hon kände till att Karlfeldt gjort Gerda Holmberg med barn och hjälpte till att hitta en fosterfamilj i Stockholm till Folke. Sommaren 1905 reste Aagot Lidforss till Schweiz för att föda sitt och Karlfeldts barn, men förlossningen blev komplicerad och barnet dog vid födseln. Genom olika omständigheter fick Erik Lidforss reda på sanningen och Aagot valde att avsluta förhållandet med Karlfeldt.

Sitt ansvar för Gerda Holmberg tog han genom att anställa henne som sin hushållerska en tid innan hon flyttade till sin syster. Uppenbarligen har ändå det sexuella förhållandet med Gerda fortsatt eftersom hon i april 1907 födde ytterligare en pojke, Sune. Karlfeldt ordnade en ettrumslägenhet åt henne där hon bodde med Sune. I början av 1913 blev Karlfeldt Svenska Akademiens ständige sekreterare när han efterträdde Carl David af Wirsén.

Han hade en period av jobb och ensamhet, men umgicks även med en konstnärinna. Och åter till Gerda som i mars 1915 födde en dotter, Anna Blanzeflor. För att inte lysningen skulle väcka uppmärksamhet hade Karlfeldt tillfälligt låtit skriva sig på Södermalm. 1916 vigdes så äntligen Erik Axel Karlfeldt och Gerda Holmberg hemma hos prästen i Katarina församling. På hösten 1916 flyttade hela familjen till en villa på Lidingö, 1917 föddes ännu en dotter, Ulla. I oktober 1918 flyttade familjen till en femrumslägenhet vid Mosebacke torg. Hans främsta inkomst var lönen från Svenska Akademien på 12 000 kr om året. Han hade även inköpt en stuga i Dalarna där de var på somrarna. Till detta kom också arvoden och honorar. Den sammanlagda inkomsten 1923 var 35 000 kr, 1926 32 000 kr och 1928 - 40 000 kronor.Under hösten 1927 publicerades diktsamlingen "Hösthorn" som lovordades av kritikerna. Den första upplagan på 5 000 ex. sålde slut på en vecka.

Under vårvintern 1931 drabbades Karlfeldt av bronkit, men efter en frisk period så på natten den 8 april, klockan 00.58 drabbades han av kärlkramp och avled i sitt hem. 13 april gravsattes kistan på Folkärna kyrkogård utanför Krylbo. Efter hans död sålde hans hustru förlagsrätten till bokförlaget Wahlström & Widstrand för 75 000 kronor. I oktober tilldelades Karlfeldt postumt nobelpriset i litteratur, vars prissumma uppgick till 173 206 kronor. Gerda Karlfeldt avled 1981. Hon gravsattes bredvid sin man på Folkärna kyrkogård.

Karlfeldtsamfundet
http://www.karlfeldt.org/

Karlfeldtsgården
http://www.karlfeldtsgarden.se

Källa:
en.wikipedia.org

Som tonåring börjar intresset för mysterium och detektiver att öka. Förr fanns De Fem, Femböckerna, fortsättningen har fortsatt i TV och i filmväg. Tidigast dock är nog Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist, han som använde de gammaldags sakerna för att lösa brott. Vad vet vi om Kalle?

Kalle Blomkvist är en knappt tonårig fiktiv pojkdetektiv, Astrid Lindgren skrev tre böcker om Blomkvist och hans äventyr som utspelas i staden Lillköping. Tillsammans med sina vänner Eva-Lotta och Anders kämpar han vänskapligt mot Sixten, Jonte och Benka om en märkligt formad sten, Stormumriken, men får också under sommarloven tillfälle att lösa några kriminalproblem. De tre böckerna har översatts till åtminstone 32 språk. I en handlar det om en släkting som är bov, i en annan om kidnappning och - en tredje ett mord.

Kalle Blomkvist är en ung tonårig amatördetektiv som gärna jämför sig med litteraturgestalter som Hercule Poirot och Lord Peter Wimsey. Tillsammans med sina vänner bildar han riddarna av Vita Rosen, vilka strider om Stormumriken, en sten, med fienderna i Röda Rosen (Sixten, Jonte och Benka).

1937 blev Astrid Lindgren anställd som stenograf åt Harry Söderman, då docent i kriminologi vid Stockholms högskola. Genom arbetet åt honom fick Lindgren lära sig grunderna i kriminologi. Det tydligaste avtrycket av detta är kanske i den andra boken där Kalle med hjälp av ett kemiskt experiment kan visa att en chokladkaka har förgiftats med arsenik. Annars ligger han gärna under päronträdet i trädgården och tänker sig att han har kriminologiska föreläsningar för en grupp fiktiva men beundrande åhörare.

Kalle är hjälten i böckerna: han bor på Storgatan 14 där hans pappa driver Viktor Blomkvists speceriaffär. I den första boken är han och hans vänner 13 år, i nästa 14 år och i den sista 15 år.

Kortfakta: Barnen är - Eva-Lotta Lisander och - på hennes pappas bagerievind ligger högkvarteret för Vita rosen. Anders Bengtsson, får ofta stryk och håller sig därför gärna hemifrån. Han drömmer om att bli lokförare. Anders är Vita rosens ledare. En tredje involverad är deras vän, lagens arm som leds av den snälla konstapel Björk.

Historien utspelar sig i den lilla staden Lillköping. Lindgren har fått sin inspiration från 1930- eller 1940-talets Vimmerby som precis som Lillköping endast hade två ordentliga gator, Storgatan och Lillgatan samt Stora Torget.

En sak ur verkligheten:
En liten flicka som fick syn på en byst av Olof Palme i riksdagen utropade spontant: ”Titta pappa, Kalle Blomkvist!"

De tre böckerna är alltså:
1946 – Mästerdetektiven Blomkvist
1951 – Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt
1953 – Kalle Blomkvist och Rasmus

Källor:
sv.wikipedia.org
dn.se