Zenzationella Människor - Et Facto

Magdalena Kopp i nutid, tidigare Schakalens kvinna

Carlos eller Schakalen, Carlos de Jackal - andra delen. Historiker som granskat Stasi-filer, nyligen tillgängliga efter Tysklands återförening, visar en koppling mellan Sánchez och KGB, via den östtyska hemliga polisen. I över två år bodde han i Ungern i Budapest, men utvisades i slutet av 1985, han nekades stöd i Irak, Libyen och Kuba innan han fann lite stöd i Syrien. Han bosatte sig i Damaskus med sin kvinna, Kopp, och deras dotter, Elba Rosa. 1991 blev han även utvisad härifrån. Efter att tillfälligt vistats i Jordanien, fick han bättre skydd i Sudan och flyttade.

1994 skulle han genomgå en mindre testikeloperation på ett sjukhus i Sudan. Två dagar efter operationen, berättade sudanesiska tjänstemän för honom att han behövde flyttas till en villa för skydd för mordförsök och skulle ges personliga livvakter. En natt senare, gick livvakter in i hans rum medan han sov, band honom och tog honom från villan. Den 14 augusti 1994, överfördes han av franska agenter, som flög honom till Paris för rättegång. Han åtalades i Paris för morden som nämnts i början. Han skickades till La Santé-fängelset i Paris i väntan på rättegång. Rättegången tog elva dagar, avslutades den 23 december, då han befanns skyldig och dömdes till livstid. 2001, efter konvertering till islam, gifte sig Sánchez med sin advokat, Isabelle Coutant-Peyre, i en muslimsk ceremoni, även om han fortfarande var gift med sin andra hustru.

2003 publicerade Carlos en samling av skrifter från sin fängelsecell. Boken, vars titel kan översättas till Revolutionens Islam , försöker förklara och försvara våld i termer av klasskamp. I boken uttrycker han stöd för Usama bin Ladin och hans attacker mot USA. Den venezuelanska presidenten Hugo Chávez har prisat Sánchez, sa i ett tal 2009 att han orättvist blivit dömd och inte var en terrorist utan en "revolutionär kämpe".

I nutid då? I maj 2007 angavs att en ny rättegång skulle ske om betalning för "mord och förstörelse av egendom med hjälp av explosiva ämnen" i Frankrike år 1982 och 1983. Bombningarna dödade elva och skadade mer än 100 personer. Ramirez förnekade någon koppling till händelserna och i rättegången - 2011, iscensatte han en nio dagar lång hungerstrejk för att protestera mot sina fängelsevillkor. Rättegången, som beräknas pågå sex veckor, började den 7 november 2011 i Paris. Tre andra medlemmar av Carlos organisation kommer att prövas på samma gång i deras frånvaro: Johannes Weinrich, Christina Fröhlich och Ali Kamal Issawi. Tyskland har vägrat att utlämna Weinrich och Fröhlich, och Issawi, en palestinare "är enligt uppgift på flykt". Carlos fortsätter att förneka all inblandning i attackerna.

En som borde känna Sanchez var kvinnan som i elva år levde tillsammans med honom. Magdalena Kopp har skrivit en bok om sitt liv på flykt med ”världens farligaste man”. Cecilina Magdalena Kopp föddes i Neu-Ulm, Bayern 1948. Hon var fotograf och medlem i Frankfurts revolutionära celler (RZ). Obs Sanchez och Carlos är samma man, men jag varierar i olika stycken.

Den 17 augusti 1986 födde hon sin första dotter Elba Rosa Ramirez Kopp. Hon och Carlos levde stilla fram till 1990 i Syrien (se ovan). Kopp och Carlos bestämde sig för att separera och hon flyttade till Venezuela med sin mamma medan Carlos reste till Sudan med diplomatpass. Hon bodde i Valencia (Venezuela) i ett par månader men återvände till Tyskland då regeringen inte hade några anklagelser mot henne. Där bor hon med sin dotter i sin hemstad Neu-Ulm, och har hållit sig utanför politiken sedan dess. 2007 publicerade hon sina memoarer med titeln "Åren av terror, mitt liv med Carlos."

Källor:
en.wikipedia.org
varldenshistoria.se

Filmen Schakalen med Bruce Willis såg jag nyligen - igen, och tänkte efter - VEM var han? Jo, Ilich Ramirez Sánchez, även känd som Carlos eller Schakalen, Carlos de Jackal - född 12 oktober 1949 i Caracas, Venezuela, är en venezuelansk - född terrorist. Carlos blev arresterad i Sudan 1994 och flögs till Frankrike. Nu avtjänar han ett livstidsstraff i Clairvaux-fängelset i Frankrike för att ha skjutit ihjäl två franska hemliga agenter och en libanesisk angivare 1975. Det enligt bevisföringen, mer bakom?

Ramírez föddes i delstaten Táchira, Venezuela, hans far var en marxistisk advokat, kallade honom Ilich, efter Lenin (två yngre syskon hette "Lenin" och "Vladimir"). Hans mamma tog barnen till London, för studier. Han gick i en skola senare i Caracas och anslöt sig till ungdomsrörelsen av de nationella kommunistpartiet 1959. Han tillbringade den sommaren på Camp Matanzas, en gerillakrigskola som drevs av kubanska DGI nära Havanna. Senare samma år skilde hans föräldrar.

Efter en kort vistelse på universitet i Moskva blev Sánchez avstängd och hemskickad. Vid det här laget var han antagligen redan värvad av antingen KGB eller DGI, den kubanska underrättelsetjänsten. Avstängningen kan ha tjänat som ett försök av ryssarna att ge Carlos en trovärdig bakgrund samtidigt som han under en del av sin tid vid universitetet antas ha varit på gerillaläger, Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), en utbrytargrupp ur PLO - 1970, rekryterad av Bassam Abu Sharif som gav honom Carlos kodnamnet på grund av hans sydamerikanska rötter.

Eller - The Guardians version, efter att en av dess korrespondenter läst Frederick Forsyths roman The Day of the Jackal och flera saker stämde väl överens. Eller att man fann den på ett hotellrum han bott på. Under sin rättegång i Frankrike 1997, sade han, "När ett krig pågår i 30 år, finns det mycket blod som spills, min och andras. Men vi dödade aldrig någon för pengar, men för en sak - befrielsen av Palestina".

På uppdrag av PFLP utförde Carlos 1973-1975 ett flertal attentat mot Israeliska intressen i London och Paris, bl.a. bombattentat mot judiskägda banker och tidningar samt ett mordförsök på den judiske affärsmannen Joseph Sieff. Vidare deltog Carlos i robotavfyrningar mot två El Al-passagerarplan på Orly-flygplatsen utanför Paris. Sánchez blev känd i december 1975 när han och flera andra terrorister tog elva OPEC-ministrar som gisslan. Hans kommandogrupp bröt sig in på en konferens i Wien och dödade en libysk deltagare, en österrikisk polis och en irakisk livvakt. Ockupationen av OPEC:s högkvarter fortgick till nästa dag, då kommandogruppen tog ett DC 9-plan som de österrikiska myndigheterna försåg dem med och därefter for till Algeriet med 40 människor som gisslan.

Sedan ännu mer, som terroristdåd på uppdrag. Hans tjänster togs i anspråk av bland annat Östtyskland och Rumänien, vilka även hjälpte honom med pengar, vapen och falska identitetshandlingar. Flera våldsdåd, mord och en gång 1975, försökte tre obeväpnade agenter intervjua Carlos i ett hus i Paris, men han sköt tre, två dödades, och sköt också ett vittne, flydde scenen, och lyckades fly via Bryssel till Beirut.  Del 2 inom kort...

Källor:
en.wikipedia.org
varldenshistoria.se

Skådespelerskan Sharon, var en av de som drabbades men dubbelt. Det avskydda sekten gjorde berättar jag en del om, men utelämnar detaljer naturligtvis. Däremot är det viktigt se på ondskan, att den finns. Mansons mördade Sharon Tate med sällskap, flera i andra sammanhang. Kring fallet Tate var det Charles Manson som gav ordern, men ej var fysiskt närvarande, ohyggligt bestialiskt. Vem var (är) denna varelse i "mänsklig version"?

Odjuret heter Charles Milles Manson (född 12 november 1934, 77 år nu), amerikansk ledare av denna sekt  i Kalifornien i slutet av 1960. Vid den tidpunkt då familjen började bildas, var Manson en arbetslös f.d. straffånge, som hade tillbringat halva sitt liv på kriminalvårdsanstalter för olika brott. 1964 när han blev frisläppt och gift sig, skaffade han barn. Äktenskapet varade inte speciellt länge utan Manson tog ut skilsmässa efter något år. Innan morden var han sångare och låtskrivare i utkanten av Los Angeles, främst genom hjälp av Dennis Wilson, som var med och grundade Beach Boys och - var även trummis. Efter Manson åtalats har gjorts inspelningar av hans låtar, covers av ex. Guns N 'Roses, White Zombie och Marilyn Manson (vars efternamn är valt efter denne galning).

Hans föräldrar var Kathleen Maddox (mor), han lär inte ha varit ett välkommet barn utan ett "misstag" av hans prostituerade mamma. Hans mamma bytte honom en gång mot en back med öl. Han fick stå ut med att mamman tog med sig "torskar" för "affärer" till hemmet. Fadern Överste Scott, William Manson (styvfar). Manson själv fick barn, ve och fasa, Charles Milles Manson Jr (mor Rosalie Jean Willis), Charles Luther Manson (mor Leona), Valentine Michael "Pooh Bear" Manson (mor Mary Brunner). 

Gruppen bodde på en ranch vid Topanga Canyon i Santa Susana-bergen, vakter som bevakade deras område med vapen. 1971 - dömdes de tre förövarna till dessa mord till döden, Charles ”Tex” Watson, Susan Atkins och Patricia Krenwinkel. Linda Kasabian som varit med i bilen, men inte inne i huset gavs immunitet i utbyte mot sitt vittnesmål i rättegången. Dagen efter mordet utförde Watson, Krenwinkel och Leslie Van Houten (född 1949) ytterligare mord, på Leno och Rosemary LaBianca. Sammanlagt åtalades gruppen för nio mord. Leslie som var med vid LaBianca-mordet dömdes också till döden. Alla dödsstraffen omvandlades dock till livstids fängelse eftersom dödsstraffet avskaffades i Kalifornien (det har senare återinförts). Problem med Van Houtens försvar (hennes försvarsadvokat hade försvunnit under rättegången) ogillades domen mot henne och hon gavs en ny rättegång 1977. Under tiden som rättegången pågick var hon frisläppt mot borgen.

Manson blev dömd till döden för dubbelmord, även fast man inte kunde bevisa att han deltagit i något av morden. Han sitter i Corcoranfängelset. Livstidsdömda Susan Atkins, 61 år, avled 2009 på ett fängelsesjukhus. 1969 erkände hon att det var hon som utfört det brutala knivmordet av Sharon. Vid rättegången som följde visade hon, liksom de övriga åtalade, ingen som helst ånger. Vid 13 tillfällen hade hon nekats tidigare frigivning och är den kvinnliga fånge i det kaliforniska rättsväsendet som suttit inspärrad längst tid. Efter hennes död innehas den posten av Krenwinkel. De senaste åren var Susan svårt sjuk, drabbad av hjärntumör, och partiellt förlamad.

Lynnette "Squeaky" Fromme blev villkorligt frigiven efter att ha tillbringat över 30 år bakom galler. Andra medlemmar: Bobby Beausoleil, amerikansk mördare och avtjänar ännu ett livstidsstraff. Han dödade musiklärarenr Gary Hinman 27 juli 1969, och har varit fängslad sedan han greps för det brottet. Steve Grogan, Mary Brunner, Bruce Davis, Sandra Good (Sandra var i fängelse med Mary Brunner - de hade försökt använda stulna kreditkort, men senare 1975 fick Sandra 15 års fängelse för dödshot, avtjänade tio är och är numer fri och - ännu lojal mot Manson), Catherine Share, Barbara Hoyt (vittnade i rättegången efter att andra medlemmar i familjen försökt mörda henne med en hamburgare spetsad med syra, var inte inblandad i mördandet, bor i Washington State med sin dotter) och Paul Watkins (bestämde sig för att lämna gruppen och vittnade sedan mot dem, med information som klargjorde Helter Skelter motivet).

Manson har haft låten, "Helter Skelter", som en sorts rättesnöre. Helter Skelter är en låt av The Beatles och fanns med på deras skiva The White Album år 1968. Denna låt har på ett för Beatles ovälkommet sätt fått uppmärksamhet via Charles Manson och dennes mordorgie i Los Angeles. Titeln anspelar emellertid på rutschkanor på tivolin och har inget som helst med helvetet att göra (vilket Manson trodde). Låten har tolkats av exempelvis U2 och Mötley Crüe. Ringo själv kalla den för världens första Death Metal sång.

Helter Skelter kan syfta på de raskrig Manson försökte starta i och med morden på Tate och flera andra 1969, då hävdade han att hans "familj" skulle döda dessa människor för att starta raskriget, den svarta befolkningen skulle därefter utrota den vita (en tredjedel av jordens befolkning skall dö vid den sista striden mellan gott och ont i Bibeln). Sedan skulle Manson och hans familj som gömt sig i ett bottenlöst hål återvända, och Manson skulle ta makten och bli världens härskare. Helter Skelter är då också en bok - av Vincent Bugliosi om morden.

Och som nämnts - en film baserad på boken. En sjuk sekt vars medlemmar i åratal stått lojala mot sekten och Manson och ser honom som deras stora andliga ledare...

Källor:
en.wikipedia.org
farbror-sid.se
members.fortunecity.com
sydsvenskan.se

Hon var enormt vacker och hade gjort en del film, Sharon Tate, tänkte på henne när jag såg en film med dokumentära inslag, The Manson Family, där man följer sekten Manson på vägen mot mord. Lagens strängaste straff låter lite när man sett deras hemska illdåd. Filmen är en blandning mellan fiktiv berättelse och dokumentär.

Om skådespelerskan Sharon, som var en av de som drabbades, men dubbelt. Namn, Sharon Marie Tate, född 24 januari 1943 i Dallas, Texas, död 9 augusti 1969 i Beverly Hills, Los Angeles, Kalifornien, var en amerikansk skådespelare och fotomodell. Hon var gift med regissören Roman Polanski från 20 januari 1968 fram till sin död. Hon föddes en dag före den första bröllopsdag för sina föräldrar, första barnet mellan överste Paul Tate och Doris Willett. När Sharon var sex månader gammal vann sin första skönhetstävling, Miss Tiny Tot i Dallas, Texas. Eftersom fadern var överste gjorde det att familjen ofta flyttade, över hela USA och Europa. 1952 utökades familjen Tate med Sharons första lillasyster, Debra, och därefter fem år senare med Patti. Och de växte alla upp i lyx.

Mötet med Polanski? Han producerade en film med henne, de hade vissa problem med hur spelet skulle göras, året är 1966. Det skulle vara en parodi av vampyr filmer. Vad hade börjat som en ytlig kompanjonskap förvandlades till en romans. Det var i London i januari 1968 som de bestämde sig för giftermål, han var lite märkt av ett tidigare och hade avvaktat. Men det blev så ett riktigt hippebröllop modell rik.

I slutet samma år fick hon veta att hon var gravid. Hon blev så glad över nyheten - och de sökte efter ett större hem. De fann ett hus, ranchstuk med en pool och gästhus. Den tidigare hyresgästen var Terry Melcher, son till Doris Day (som han senare blåste på en massa miljoner). Polanskis flyttade in i februari 1969. Sharon kallade det sitt "kärlekshus".

I filmen Det djävulska ögat fick Tate sin första större roll som häxan Odile de Caray. Tate spelar mot bland annat Deborah Kerr, David Niven och Donald Pleasence. Hon skulle komma att bli känd som Million Dollar Baby, en av de sista studiostjärnorna. 1969 släpptes hennes sista film postumt, The Thirteen Chairs (även känd som 12+1).

Dagen Mansons mördade Sharon Tate med sällskap gällde det - Sharon mördades, tillsammans med Abigail Folger (25 år), Jay Sebring (35 år), Wojciech Frykowski (32 år) och Steven Parent (18 år) av fyra medlemmar av den så kallade Mansonfamiljen. Charles Manson gav ordern, men var ej närvarande, ohyggligt bestialiskt och alla var dessutom påtända. Sharon var vid tillfället gravid i åttonde månaden med endast två veckor kvar till beräknad förlossning. Bilden visar Sharon någon vecka innan mordet, sommaren 1969, kanske är bilden tagen vid hemmet i Beverly Hills. Om någon vecka skulle hon mördas...

Under åren som följde efter Sharon och de övrigas mord, då hennes mamma Doris började komma ur sin depression, började hon sin kamp för brottsoffrets rättigheter. När Doris Tate dog den i juli 1992, tog Sharons yngsta syster Patti upp kampen. Tyvärr, i juni 2000, gick Patti Tate bort vid en ålder av 42, av bröstcancer. Idag är Sharons sista syster, Debra, den som fortsätter att kämpa i Sharons namn för alla offer, detta arv hon bär vidare.

Begravningen för alla offren hölls onsdagen den 13 augusti. Sharon Tate är begravd på Holy Cross kyrkogård i Culver City, Kalifornien. I sin famn håller hon sin ofödde son. Barnet, som var en pojke, fick postumt namnet Paul Richard Polanski.

Del 2, läs om sektens medlemmar, Manson och de övriga, vad hände, straff...

Källor:
en.wikipedia.org
farbror-sid.se
members.fortunecity.com
sydsvenskan.se

1803 stod en man vid namn Joseph Samuels bredvid galgen i Sydney, Australien, med bundna handleder bakom ryggen. Vad hade skett? En polis i Sydney, dog av sår orsakade av tjuvar som han hade upptäckt medan de stal ett skrivbord som innehöll en påse med silver och guldmynt, detta år 1803. Kort därefter, blev en av tjuvarna, Joseph Samuels, gripen med några av de stulna mynten i fickan.

En skara åskådare var ivriga att få se Josef få sittt straff för sitt stora brott. Samuels rörde sig oroligt, upprepade sin bekännelse som medbrottsling till stölden av ett skrivbord som innehöll över 100 guldmynt, men återigen förnekade att han var skyldig till mord. Han hade vunnit på spel och hade vittne, som påpekade att han var hopplöst berusad vid tidpunkten för mordet och var flera miles från brottsplatsen vid den tidpunkt då det ägde rum.

Tro det eller ej, så skulle detta inte vara sista gången han skulle bli stående vid galgen på väg att avrättas. Vare sig det berodde på gudomligt ingripande eller bara tur, kunde Mr Samuels inte hängas trots upprepade försök att göra det. Eftersom polisen använde kraftfulla metoder i sina förhör, undertecknade Samuels en bekännelse till rånet trots att han förnekade att han deltagit i mordet. Vidhållande sin oskuld, sa han att en man vid namn Isak Simmonds var mördaren. Denne greps också och anhölls, men han vägrade att erkänna. På dagen för Samuels avrättning, skulle en häst med vagn köra och när vagnen drogs undan honom skulle han dö - hängd.

Men vid förhör började publiken hålla på Simmonds och krävde att han släpptes och att han ej skulle dömas för mordet. Eftersom publiken rusade fram, stack en vakt fram vid hästarna, sporrade dem att springa och lämnade den dömde att bli hängd. Som det nu blev, gick repet av och Samuels föll till marken. Då förberedde vakterna två linor. Och publiken var nära upplopp, men sheriffen höll fast vid sin åsikt, så av pliktkänsla hissades Samuels upp och tillbaka på vagnen.

Han var han så svag att han måste sitta på ett fat ovanpå vagnen. Snaran lades runt halsen återigen för att avrättas. Men den här gången började repet öppna sig vid Samuels fötter så han kunde röra marken och det höll upp honom från att bli strypt. Vid det här laget var publiken övertygad om att de bevittnade ett fall av gudomligt ingripande och rop hördes, "Skär ner honom! Skär ner honom! Det är Guds vilja!". Men ännu en gång fick han en snara placerad runt halsen.

Denna gång bröts repet strax ovanför Samuels huvud, som slutligen övertygade sheriffen att bevilja honom omedelbart uppskov. De inblandade var mycket skeptiska och testade repet bara för att upptäcka att det inte fanns några fysiska defekter som skulle hjälpt till. Repen undersöktes och kunde hålla emot en sten på 177 kg utan att gå av. Sheriffen red iväg till guvernören som beviljade nåd.

Så istället blev Isak Simmonds ställd inför rätta och hängdes för polismannens mord. Ingen sens moral, Samuels återvände till gamla synder och fängslades snart igen. Men i fängelset stal han och flera andra fångar en båt och flydde till sjöss. Ingen har någonsin hört från honom och han förmodades vara drunknad.

Källor:
unexplainable.net
bukisa.com
"Mästerliga missar" , 1979

Som tonåring börjar intresset för mysterium och detektiver att öka. Förr fanns De Fem, Femböckerna, fortsättningen har fortsatt i TV och i filmväg. Tidigast dock är nog Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist, han som använde de gammaldags sakerna för att lösa brott. Vad vet vi om Kalle?

Kalle Blomkvist är en knappt tonårig fiktiv pojkdetektiv, Astrid Lindgren skrev tre böcker om Blomkvist och hans äventyr som utspelas i staden Lillköping. Tillsammans med sina vänner Eva-Lotta och Anders kämpar han vänskapligt mot Sixten, Jonte och Benka om en märkligt formad sten, Stormumriken, men får också under sommarloven tillfälle att lösa några kriminalproblem. De tre böckerna har översatts till åtminstone 32 språk. I en handlar det om en släkting som är bov, i en annan om kidnappning och - en tredje ett mord.

Kalle Blomkvist är en ung tonårig amatördetektiv som gärna jämför sig med litteraturgestalter som Hercule Poirot och Lord Peter Wimsey. Tillsammans med sina vänner bildar han riddarna av Vita Rosen, vilka strider om Stormumriken, en sten, med fienderna i Röda Rosen (Sixten, Jonte och Benka).

1937 blev Astrid Lindgren anställd som stenograf åt Harry Söderman, då docent i kriminologi vid Stockholms högskola. Genom arbetet åt honom fick Lindgren lära sig grunderna i kriminologi. Det tydligaste avtrycket av detta är kanske i den andra boken där Kalle med hjälp av ett kemiskt experiment kan visa att en chokladkaka har förgiftats med arsenik. Annars ligger han gärna under päronträdet i trädgården och tänker sig att han har kriminologiska föreläsningar för en grupp fiktiva men beundrande åhörare.

Kalle är hjälten i böckerna: han bor på Storgatan 14 där hans pappa driver Viktor Blomkvists speceriaffär. I den första boken är han och hans vänner 13 år, i nästa 14 år och i den sista 15 år.

Kortfakta: Barnen är - Eva-Lotta Lisander och - på hennes pappas bagerievind ligger högkvarteret för Vita rosen. Anders Bengtsson, får ofta stryk och håller sig därför gärna hemifrån. Han drömmer om att bli lokförare. Anders är Vita rosens ledare. En tredje involverad är deras vän, lagens arm som leds av den snälla konstapel Björk.

Historien utspelar sig i den lilla staden Lillköping. Lindgren har fått sin inspiration från 1930- eller 1940-talets Vimmerby som precis som Lillköping endast hade två ordentliga gator, Storgatan och Lillgatan samt Stora Torget.

En sak ur verkligheten:
En liten flicka som fick syn på en byst av Olof Palme i riksdagen utropade spontant: ”Titta pappa, Kalle Blomkvist!"

De tre böckerna är alltså:
1946 – Mästerdetektiven Blomkvist
1951 – Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt
1953 – Kalle Blomkvist och Rasmus

Källor:
sv.wikipedia.org
dn.se

Mördare som ofta, med ett trasigt liv bakom sig. En var - Karla Faye Tucker, född 18 november 1959 i Houston, Texas, USA, dömdes för mord i Texas 1984 och avrättades 3 februari 1998 - 38 år - i Huntsvillefängelset i Texas, genom en giftinjektion. Hon var den första kvinnan som avrättades i USA sedan 1984, och den första i Texas sedan 1863. På grund av hennes kön och allmänt omskrivna konvertering till kristendom, inspirerade hon en ovanligt stor nationell och internationell rörelsen som förespråkade hennes straff till livstids fängelse.

Karla Tucker var född och uppvuxen i Houston, Texas, den yngsta av tre systrar. Hennes far Larry var hamnarbetare på Mexikanska golfen. Äktenskapet var mycket problemfyllt och Tucker började röka med sina systrar när hon var åtta år gammal. Vid tio års ålder, när hennes föräldrar skilt sig, och under äktenskapsskillnaden. fick hon veta att hon hade varit resultatet av en utomäktenskaplig affär. När hon var 14 år hoppade hon av skolan och följde sin mamma Carolyn, en groupie, till att börja med prostitution och började resa med Allman Brothers Band, The Marshall Tucker Band och Eagles. Vid 16 års ålder var hon gift en kort tid med en mekaniker vid namn Stephen Griffith.

I 20-årsåldern runt 1981 - började hon umgås med mc-cyklister, och träffade ett par - som lät henne träffa en bekant -  Danny Garrett (blivande pojkvän). Efter att ha tillbringat helgen med droger med pojkvännen Danny och deras vänner, slutade allt med ett besök hemma hos en av vännerna, Jerry Dean, där Tucker och Garrett skulle göra inbrott, men det slutade med att hon attackerade honom med en yxa och avslutade det hela - med ett dödande sista hugg i bröstet.

Hon såg efteråt en kvinna som hade gömt sig under sängen, Deborah Thornton, som hade träffat Dean på en fest tidigare under eftermiddagen. Efter upptäckten fick Thornton ett hugg av yxan av Tucker. Slagsmål mellan dem - hon fortsatte slå upprepade gånger och - avslutade med att sätta den rätt i hennes hjärta. Efteråt ska hon någon gång ha sagt att hon kände en "viss sexuell tillfredsställelse" - då hon var narkotikapåverkad.

I september 1983 blev Garrett och Tucker separat åtalade för morden. Tucker ville ha - icke skyldig och fängslades i avvaktan på rättegång. Hon tog en bibel i fängelset och började läsa den i sin cell. Tucker och Garrett, dömdes till döden i slutet av 1984 (Garrett dog i fängelse av en leversjukdom 1993.)

Tucker blev kristen 1985. Det skedde prövningar och överklaganden som nekades, men den 22 juni begärde Tucker att hon skulle slippa dödsstraff p.g.a. att hon var påverkad av droger vid morden - och nu var kristen. Hon fick stöd från ex. Kyrkornas världsråd, påven Johannes Paulus II, Italiens premiärminister Romano Prodi och Ron Carlson, bror till Tuckers mordoffer Debbie Thornton. Det var föreståndaren för Texas Huntsvilles fängelse som vittnade om att hon var en perfekt fånge och att hon efter 14 år i dödscell troligen hade förändrats. 

Under året efter hennes avrättning,  ifrågasatte den konservativa talesmannen Tucker Carlson guvernör George W. Bush. Carlson hävdade att Bush, syftande på en TV-intervju som Karla hade givit talkshowvärden Larry King, att Bush hade flinat och talat hånfullt om henne, han själv förnekade senare detta.

Den 2 februari 1998 tog myndigheterna Tucker från Gatesville och transporterade henne med flyg till Huntsville. Karlas sista måltidsbegäran bestod av en banan, en persika och en trädgårdssallad med ranchdressing. Hon avrättades genom giftinjektion nästa dag, och dödförklarades vid 18:45. Hon var den första kvinnan som avrättades i delstaten Texas på 135 år. Hon valde fem personer att se henne dö, inkl. Thorntons make Richard och hans två styvbarn, som stödde dödsstraffet - och Thorntons bror Ronald Carlson, som motsatte sig verkställandet och hade omvandlats av hennes tro efter att ha besökt Tucker i dödscell.

Hennes sista ord var: "Ja, mina herrar, jag skulle vilja säga till er alla - Thorntons familj och Jerry Deans familj - att jag är så ledsen. Jag hoppas att Gud ger dig fred med detta. Baby, jag älskar dig. Ron, ge Peggy en kram för mig. Alla har varit så goda mot mig. Jag älskar er alla så mycket. Jag kommer att vara ansikte mot ansikte med Jesus nu. Warden Baggett, tackar er alla så mycket. Du har varit så god mot mig. Jag älskar er alla så mycket. Jag kommer att se er alla när du kommer dit. Jag väntar på dig.” (Ron var alltså mordoffrets bror). Om dödsstraff kan man tycka mycket.

Karla Faye Tucker är begravd på Forest Park Lawndale Cemetery i Houston.

Omkring avrättningen, intervjuer och Bush som fastslår dödsstraffet.
LÄNK

En film har gjorts om - Karla Faye Tucker: Forevermore (2004) - med Helen Gibson, Karen Jezek, Kenneth Jezek. En autentisk skildring.

Källor:
en.wikipedia.org
youtube.com

Ja, filmproduktionen ville göra gällande att det var Janet Leigh, men i nakensekvenserna var det en annan kvinna. Kroppen tillhörde en modell, Marli Renfro. När du inte kan se Leighs ansikte i bild, tittar du på Marlis kropp. Eller hur var det nu? Det har funnits flera bud om scenen, Marli var en Dallasfödd strippa som jobbade i Las Vegas och var en av de första 'Playboy Bunnies'.

Bortsett från Psycho, spelade hon bara i en annan film, Francis Ford Coppolas mjukpornokomedifilm, Tonight for Sure 1962. Sedan försvann hon från mediavärlden - glömd - tills en nyhetsrapport år 2001 sa att en 34-årig elektriker hade dömts för att ha våldtagit och strypt henne, ett brott som hade inträffat under 1988, men som varit olöst i över ett decennium.

Den amerikanska författaren Robert Graysmith - var fascinerad. Han hade varit intresserad av Renfro och hade alltid tänkt att skriva en bok om henne. Nu verkade hon ha dött i ett mord som var en form av kopia av det fiktiva hon hade hjälpt till att göra så berömt.

Ursprungligen skrev A P en rapport 2001, om Kenneth Dean Hunt, som snickaren som hade dömts för "ha dödat två kvinnor, inkl. en skådespelerska som var stand in för Janet Leigh i filmen Psycho". Denna  hette Myra Davis, som pressen senare förklarade var Renfros riktiga namn. En handling kring Psycho jag tidigare nämnt, men nu ger mer detaljinfo.

Författaren Graysmith studerade mer om berättelsen, säker på att något inte stämde. I december 2007 läste han en intervju med Davis barnbarn som uttryckte tveksamheter om duschscenen. "Min mormor skulle aldrig ha gjort något naket, sa hon. Graysmith gjorde två upptäckter. Första att Renfro och Davis var två olika personer och även - att Renfro fortfarande levde.

Förvirringen hade uppstått p.g.a. det faktum att medan Renfro var look-a-like hade Davis, hennes normala stand-in, som användes för att kontrollera ljussättningarna varit närvarande. I sin nya bok föreslår Graysmith att Kenneth Dean Hunt var Psychobesatt som ville döda Leighs "kropp i filmen", men valde "fel kvinna".

"Allt var förvirrande", säger Graysmith, "även för en mördare. Jag upptäckte Marli fortfarande var vid liv. Det visade sig att hon varit så upptagen av fiske i Utah, vandringar i Alaska, simmat med delfiner i Florida och levt för fullt, att hon ingen aning hade om att hon var tänkt att vara död."

Renfro, som nu bor i Mojave-öknen, Kalifornien, fick reda på hennes påstådda mord när Graysmith berättade för henne om det. "Hon var inte en fåfäng person och hade inget intresse av sin förflutna karriär, enligt författaren. "Hon har inte läst artiklar om sig själv, och efter sin första make, som fick henne bränna alla sina gamla filmbilder av svartsjuka.

Renfro - poppis då!

Detta kan också förklara varför hon aldrig bett om mer än sina ursprungliga $ 500 för huvudsakligen huvudrollen i den mest kända filmscenen i historien, i en film som intjänade 15 miljoner dollar ensam. "Janet Leigh gick runt och berättade för alla hur generad hon var när hon filmat duschscenen, och Hitchcock backade upp historien, säger Graysmith. "De hittade på en lögn."

Tony Curtis, Leighs make vid den tiden, hävdade i sin självbiografi att Psychos framgång, och det faktum att alla alltid bara ville prata med henne om duschscenen, drev sin fru till alkoholism - vilket så småningom ledde till hennes sammanbrott och deras skilsmässa. Hade hon och Hitchcock varit mer öppna om hur duschscenen hade filmats, kanske det inte hade blivit föremål för sådana spekulationer och besatthet. Femtio år efter Psycho släpptes, hoppas äntligen Graysmith att hans bok kommer att göra slut på historien ...

Kuriosa.

Kenneth Dean Hunt dömdes i två fall för första graden av mord dvs livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning (först var tänkt dödsstraff).

Myndigheterna tänkte ursprungligen att hans andra offer, år 1998, Jean Orloff, 60 år, dog av en hjärtattack. Det var inte förrän Orloff familj var redo att ha hennes kropp kremerades att det upptäcktes att hon hade blivit strypt. Polisen kopplade snabbt ihop de två morden, det andra som alltså var på skådespelerskan Myra Davis, noterade att offren hade liknande märken på halsen. Båda kvinnorna hade våldtagits och deras hus bestulits.

Källa:
guardian.co.uk
cbsnews.com
GT

Kriget mellan knarkhandlare och Mexikos regering kräver ständigt nya offer. Poliser och civila mördas Marisol Valles Garcia är en 21-åring som inte lät sig skrämmas. Hon blev polischef när ingen annan vågade.

Marisol Valles Garcia, född 1990, 21 år, är polischef i Práxedis G Guerrero, en liten stad i delstaten Chihuahua, Mexiko - en av landets mest våldsdrabbade platser, allt sedan Mexikos president Calderon förklarade krig mot knarkkartellerna under 2006, då landets dödssiffra i samband med narkotikabrott var ca 30 000, borgmästare och poliser har dödats.

I oktober förra året blev kriminologistudenten Marisol världskänd då hon tog jobbet. Hennes föregångare mördades i juli 2009. Värst drabbat är gränsstaden Ciudad Juárez, där 3 111 personer dog en knarkrelaterad död förra året.

I början av oktober 2010 - hittades Tancítaros borgmästare Gustavo Sánchez "ihjälslagen med händerna bundna bakom ryggen. Invald i januari, hade han konstaterat att rädslan finns alltid där, men om du har mod och en önskan att ge ditt bidrag, som uppväger rädslan". Efter ett år utan en polischef, var den enda person villiga att acceptera jobbet då 20-åriga Marisol, som var en student som arbetade på en examen i kriminologi vid universitetet i Guadalajara. Hon svor eden 18 oktober 2010. Detta uppmärksammats internationellt, och har lett till nyhetsmedier att kalla henne "modigaste kvinnan i Mexiko".

Valles Garcia är gift och mamma till en pojke. Hon uppges tagit jobbet för att ändra hur hon upplever situationen. "Vi är alla rädda i Mexiko nu. Vi kan inte låta rädslan få oss ge upp", sa hon efter att ha svurit eden som chef.

Hon har gjort klart att hon inte tänker ta sig an knarkbossarna som är orsaken till regionens våldsspriral. "Hur skulle vi kunna bekämpa något så övermäktigt? Hur skulle en liten stad som vår kunna göra det?" Ansvaret för att bekämpa knarksmugglarna lägger hon på de federala myndigheterna.

Stadsdelen där hon arbetar har 9 148 invånare och en polisstyrka på nitton personer. Valles sa att hon avsett att anställa fler kvinnor och fokusera på samhällsengagemang och förebyggande åtgärder. I det angränsande Juárez, har hon det legendariska smeknamnet "La Adelita". Och hon vill skicka ett nytt budskap till den våldsdrabbade regionen. Hon har rekryterat ett helt kvinnodominerat team som inte bär vapen. Kvinnor är mer ödmjuka, mer förstående och kan med empati hitta fler lösningar.

Om folk tror att man kan bekämpa våld med mera våld får det stå för dem. Vårt fokus är att sprida värderingar, har hon uttryckt. Kurage i en tuff värld!!!

Källor:
metro.se
facebook.com
NY Post

En fängslande kvinna som fastnade för gorillorna och levde sitt liv för dem - och mördades troligen för sitt engagemang. Dian Fossey, född 16 januari 1932 i Fairfax, Kalifornien, USA, död 26 december 1985, nära Karisoke forskningsstation, provinsen Ruhengeri, Rwanda, var en amerikansk etolog och primatolog. Hon intresserade sig för gorillor och studerade dem dagligen i bergsskogarna i Rwanda. Hennes arbete påminner något om Jane Goodalls arbete med schimpanser.

Dian var en andra generationens engelsk invandrare på sin fars sida. Hennes föräldrar separerade när hon var i tidig ålder p.g.a. sin fars drickande och hans problem med lagen. Dian bodde med sin mor som senare gifte om sig med Richard Price, som Dian ofta irriterade sig på då hon såg djuren jämlika. Hon var tillåten en gång att ha en guldfisk, men när den dog hon fick inte ha några fler husdjur. Dians föräldrar hade pengar men ville ändå inte hjälpa till med hennes högskoleutbildning. Istället fick hon hjälp av sin moster och morbror med ekonomin medan hon gick i skolan.

Efter att hon slutat gymnasiet 1949, tog hon senare arbete på deltid på ett varuhus när hon var ledig i skolan och vid ett tillfälle som maskinoperatör på en fabrik. När hon var 19 år erbjöds hon att vara hjälp på en ranch i Montana. Här fick stort engagemangf av allt som som gick eller flög! Detta jobb slutade plötsligt på grund av att hon fick vattkoppor och var tvungen att sluta.

Åter till skola och studier. Hon gillade kurser i biologi, men hade svårt för kemi och fysik. År 1952 överfördes hon till San Jose State College, med ett nytt intresse för att arbeta med skadade barn. Hon tog examen senare med en examen i arbetsterapi 1954. Hon fick senare en Ph D. i zoologi 1974.

En man hon träffat som sporadiskt under hela sitt liv var, Franz Forester. Han var en förmögen rhodesisk man, den första riktigt nära mannen för henne. Hon träffade en annan man som fick betydelse för henne också, hans namn var Fader Raymond. Han var en irländsk präst som hon hade träffat en tid. Även om hennes intima relation blev större för prästen, var hon även nära sin Franz Forester. År 1957 erbjöd han henne en betald resa till Afrika, en enkel resa, för att bo där på hans föräldrars egendom.

Sitt pionjärarbete med bergsgorillorna har för alltid förändrat hur djuren studeras i det vilda. Hennes observationer av gorillor beteende, skingrat myter om bergsgorillor våld. Hon satt oskadd, inom ett par meter av dem nästan varje dag i 22 år.

En berömd episod berättar om när Fossey mötte en rasande gorillahanne. Hans vrål och trummande på bröstkorgen fick inte Fossey att springa därifrån. Hon stod kvar. När gorillahannen kom riktigt nära yttrade hon det enda ordet "Bu". Det stred så fullständigt mot gorillans instinkter att han stannade upp, tystnade, och vände åter in i djungeln. Episoden har berättats som exempel på hur beteenden styrda av instinkt kan hanteras genom att agera på ett sätt som strider mot instinkten i fråga.

Hennes liv gav hon till sina bergsgorillor och hon tog upp kampen mot tjuvjägare och även pamparna på plats, speciellt efter hon hittat en av sina kära gorillor slaktad. Slutet blev kanske inte oväntat där, Dian Fossey mördades av en okänd angripare i sin stuga vid Karisoke Research Center i Virungabergen 26 december 1985. Angriparen högg henne till döds av vad utredarna anser vara en machete.

De gick in genom ett hål i väggen innan attacken. Inga gripanden har någonsin gjorts, men de lokala myndigheterna anser att det är tjuvskyttar som var på kant med Dian och hennes anti-tjuvjaktsbrigad med några soldater. Mordet, hon var 53 år gammal, sägs nu finnas bevis som tyder på att mordet planerats av Protais Zigiranyirazo, tidigare guvernör över Ruhengeri, och som även är känd för att ha skapat de dödspatruller som var med och dödade över 800 000 rwandier 1994.

Hennes bok De dimhöljda bergens gorillor är både en beskrivning av hennes vetenskapliga arbete och hennes memoarer om hur hon kom att börja studera gorillor i Afrika. Delar av hennes berättelse blev senare filmen De dimhöljda bergens gorillor med Sigourney Weaver i rollen som Fossey. Det har även gjorts en opera om Fossey, som hade premiär våren 2006.

På hennes gravsten står: "Ingen älskade gorillor mer ..."

Källor:

webster.edu
sv.wikipedia.org

Jacqueline Lee Bouvier Kennedy Onassis var hustru till den presidenten i USA, John F. Kennedy, och tjänstgjorde som First Lady - här följer fortsättningen om hennes liv.

Hennes mod efter makens mord och begravning beundrades runt om i världen. Efter hans död var hon och barnen kvar i Vita huset i två veckor, förberedde sig på att utrymma. Senare under 1964, i hopp om mer avskildhet för sina barn, valde Jacqueline att förvärva en lägenhet på Fifth Avenue i New York och sålde sitt nyköpta hus Georgetown - och hon också sålde lantgodset i Atoka, Virginia, där hon och president Kennedy hade tänkt att gå i pension.

Ett år gick i sorgens tecken och hon gjorde inte några offentliga framträdanden, under denna tid, dottern Caroline berättade för en av sina lärare att hennes mamma ofta grät. I juni 1968, då hennes svåger Robert F. Kennedy mördades, fruktade hon för sitt liv och sina barn. Hon sägs ha uttryckt, "Om de dödar Kennedys, så kan mina barn bli mål. Jag vill komma ur det här landet."

Jag återkommer kort till maken John F. som skrivits mycket om hur han hade flertal kvinnor och på sina resor beställde hans personal 4,5 kvinnor till hans svit, alltid med diskretion. Detta var något som följde honom och ev. hade han också ett förhållande med Marilyn Monroe som jag skrivit om. Om Jacqueline förekom rykten om att hon skulle ev. haft någon "manlig vän", men detta är inget som jag funnit källor till.

Sedan - läste vi om att hon mött en man, en omskriven grek och den 20 oktober 1968 gifte hon sig med Aristoteles Onassis , en rik, grekisk skeppsredare, som kunde ordna den sekretess och säkerhet hon behövde för sig själv och sina barn. Bröllopet ägde rum på Skorpios, Onassis privata ö i Joniska havet, Grekland. Efter sitt äktenskap med Onassis, förlorade Jacqueline sitt Secret Service skydd m.m. Som en följd av äktenskapet, gav medierna henne smeknamnet "Jackie O.", och hon blev måltavla för paparazzis som följde henne.

Tyvärr skedde ännu en tragedi, Onassis ende son Alexander dog i en flygolycka i januari 1973. Onassis hälsa började försämras snabbt och - trots den bästa läkarexpertis flögs till honom, kanske höll det han vid liv ännu en tid. Dock dog han i Paris den 15 mars 1975. Krångliga grekiska lagar gjorde att arvet blev till en tvist. Efter två års juridisk strid, accepterade hon från Christina Onassi, Onassis dotter och enda arvinge, en summa på 26 miljoner dollar och - avstå från alla andra anspråk på Onassis egendom.

Onassis död 1975 gjorde henne, då nästan 46, änka för andra gången. Nu när hennes barn var äldre bestämde hon sig för att finna ett arbete som skulle passa henne. Eftersom hon hade alltid haft skrivandet och litteraturen nära, accepterade hon 1975 ett erbjudande om arbete som redaktör på Viking Press. Men hon slutade efter ca tre år då hon protesterade genom en boks utgivande om en fiktiv komplott mot Edward Kennedy.

Från mitten av 1970-talet till sin död, var hennes kamrat, Maurice Tempelsman, en belgisk-amerikansk industriman och diamant-handlare, som långseparerat från sin fru. Hon fortsatte också att vara föremål för mycket uppmärksamhet i pressen, mest känd genom fotografen Ron Galella. Han följde henne runt överallt och fotograferade henne ständigt när hon gick ut. Hon erhöll till slut ett besöksförbud mot honom och situationen uppmärksammade paparazzis typ av fotografering.

Jacqueline drabbades själv av sjukdom, hennes cancerdiagnos tillkännagavs för allmänheten. Familjen och läkare var i början optimistiska och - hon hade slutat röka efter påtryckningar från sin dotter. I april hade cancern spridit sig och hon gjorde sin sista resa hem från New York Hospital, Cornell Medical Center den 18 maj 1994. En stor skara människor, turister och journalister samlades på gatan utanför hennes lägenhet.

Jacqueline Onassis dog i sömnen kl 10:15 torsdagen den 19 maj, två och en halv månad innan hon fyllde 65 år. Vid tillkännagivandet av hennes död, uppgav Jacquelines son, John Kennedy Jr, "Min mor dog omgiven av sina vänner och sin familj, sina böcker, de människor och de saker som hon älskade. Hon gjorde det på sitt sätt, och på hennes sina villkor, och vi känner alla lycka för det."

Onassis begravning hölls den 23 maj i Saint Ignatius Loyola kyrkan på Manhattan - kyrkan där hon döptes 1929 och senare konfirmerades.

Hon begravdes tillsammans med president Kennedy, deras son Patrick och deras dödfödda dotter Arabella på Arlington National Cemetery i Arlington, Virginia.

I sitt testamente lämnade Onassis sina barn Caroline och John en egendom värderad till $ 43 700 000. En alltid påpassad kvinna som upplevde mycken tragik och aldrig fick frid, förrän den sista.

Källor:
en.wikipedia.org
answers.com

Skönheten vars liv blev fyllt av motgångar, fast för många förblir Jacqueline en amerikansk ikon med hög stil och grace. Hon var 24 när hon gifte sig med Kennedy, då en senator från Massachusetts, 1953. Kennedy valdes till president 1960 och "Jackie" blev en populär första dam, känd för sin eleganta kläder och hennes historiska intresse i Vita huset.

Lita bakgrund. Jacqueline Lee Bouvier Kennedy Onassis (28 Juli 1929 - 19 Maj 1994) var hustru till den 35:e presidenten i USA, John F. Kennedy, och tjänstgjorde som First Lady under hans ordförandeskap från 1961 fram till sin mordet i 1963. Hon gifte sig senare med grekiska skeppsredaren Aristoteles Onassis från 1968 till hans död 1975. De sista två decennierna av sitt liv hade hon en framgångsrik karriär som bokredaktör. Hon är ihågkommen för sina bidrag till konst och historiska konservering, hennes stil och elegans.

Jacqueline Lee Bouvier föddes i staden Southampton, New York, fadern var aktiemäklaren Johan Vernou Bouvier III (även känd som "Black Jack Bouvier") och Janet Norton Lee. Jacqueline hade en yngre syster, Caroline Lee (känd som Lee), född 1933. Hennes föräldrar skildes 1940 och hennes mor gifte om sig med Standard Oils arvinge, Hugh D. Auchincloss Jr, 1942. Genom moderns andra äktenskap fick Jacqueline en halvsyster och en halvbror, Janet och James Auchincloss. 

Jacquelines mors familj, Lees, var mest av irländsk härkomst, och hennes far härstammade från franska och engelska personer. folket. Michel Bouvier, Jacqueline farfars far, föddes i Frankrike och var samtida med Joseph Bonaparte.

Jacqueline gick på Chapin School i New York City. Vid en mycket tidig ålder blev hon en entusiastisk och duktig ryttarinna, ridningen blev en livslång passion. Skolor genomgicks och jag ser framåt. Hon reste tillsammans med sin syster en sommar 1951, denna resa var föremål för hennes enda självbiografiska bok, vilket också är den enda av hennes publikationer som visar hennes teckningar. Valde en tid ett slags fotojobb på stans gator, för Washington Times-Herald. Under denna tid var hon förlovad med en ung börsmäklare, John Husted, i tre månader.

Jacqueline och dåvarande USA:s representant, John Kennedy, tillhörde samma sociala krets och ofta gick på samma fester etc. I maj 1952, vid en middagsfest som anordnades av gemensamma vänner, blev de formellt introducerade för varandra för första gången. De började dejta snart efteråt - så till slut gifte de sig den 12 september 1953, i St Mary's Church i Newport, Rhode Island. Uppskattningsvis var 700 gäster närvarande vid ceremonin och 1200 deltog på festligheterna. De två bosatte sig i McLean, Virginia. Kennedys fick senare en dotter, Caroline, 1957, och en son, John, 1960, både via kejsarsnitt. Hennes man svors in som president den 20 januari 1961 - liksom alla First Ladys kastades hon in i rampljuset och även om hon inte hade något emot det, ge intervjuer eller att bli fotograferad, föredrog hon att behålla så mycket privatliv som möjligt för sig själv och sina barn.

Som första dam, Kennedy ägnade mycket av sin tid till att planera sociala evenemang i Vita huset och bjöd ofta konstnärer, författare, vetenskapsmän, poeter och musiker att mingla med politiker, diplomater och statsmän. När Sovjets statschef Chrusjtjov blev ombedd att skaka president Kennedys hand för ett foto, sade Chrusjtjov, "Jag skulle vilja skaka hennes hand först." 

Tidigt 1963 blev fru Kennedy gravid igen och födde en pojke, Patrick Bouvier Kennedy, via akut kejsarsnitt, fem och en halv vecka för tidigt. Hans lungor var inte fullt utvecklade, och han dog på Boston Children's Hospital i "respiratory distress syndrome" den 9 augusti 1963. Parets förlust och tragedi förde dem närmare varandra än någonsin tidigare.

Dagens som skrivits massor om, även jag, skedde i en bilkortege på Elm Street. Jacqueline trodde ljudet som hördes var en motorcykels baktändning, och insåg inte att det var ett skott tills hon hörde guvernör Connally skrika. Inom 8,4 sekunder, hade två skott skjutits, och hon lutade sig mot sin man. Chockad, klev hon ut ur baksätet och kröp över bakluckan på bilen. Hennes Secret Service agent, Clint Hill, sprang till bilen och kastade sig på den, ledde henne tillbaka till sin plats. Bilen kördes hastigt Dallas Parkland Hospital, och hon fördes till ett rum för anhöriga och vänner till patienterna precis utanför.

Några minuter efter de påbörjat hennes mans behandling, åtföljd av presidentens läkare, amiral George Burkley, lämnade hon sin plats och försökte komma in i operationssalen. De stoppade henne och presidentens läkare föreslog att hon tog en lugnande tablett, vilket hon vägrade. "Jag vill vara där när han dör, sade hon till Burkley. Senare, när kistan anlände, tog änkan sin vigselring och satte den på presidentens finger. Hon berättade till en medhjälpare, "Nu har jag ingenting kvar." 

Efter presidentens död, vägrade hon att ta bort sina blodiga kläder, och beklagade att hon hade tvättat bort blodet från sitt ansikte och händer. Hon fortsatte att bära den blodfläckade rosa dräkten när hon gick ombord Air Force One och stod bredvid Johnson när han tog ämbetseden som president. Hon berättade för Lady Bird Johnson, "jag vill att de ska se vad de har gjort till Jack."

Kennedy tog en aktiv roll i planeringen om statsbegravningen för sin man, begravningen hölls Arlington National Cemetery, änkan ledde processionen dit till fots och skulle tända den eviga lågan vid graven, en låga som hade skapats på hennes begäran. Efter mordet och mediabevakningen som hade blivit intensiv på henne under och efter begravningen, klev Kennedy tillbaka från officiella offentligheten.

Hon gjorde dock ett kort framträdande i Washington för att hedra den Secret Service agent, Clint Hill, som hade klättrat över på limousinen i Dallas för att försöka skydda henne och ordföranden. En vecka efter mordet, vart Jacqueline intervjuad i Life magazine. I det mötet, jämförde hon Kennedyåren i Vita huset till King Arthur's mytomspunna Camelot, kommenterade att presidenten ofta spelade titelspåret av Lerner och Loewe som musikin innan sänggåendet. Hon citerade också drottning Guinevere ur musikalen, hur denna försöker uttrycka hur förlusten kändes. 

Del två, slutet kvarstår, inom kort ... En fantastisk kvinna.

Källor:
en.wikipedia.org
answers.com

Billy the Kid, troligt namn Harry McCarty, men oftare känd som William H. Bonney, född 23 november 1859, död 14 juli 1881, Vilda Västerns kanske mest beryktade laglöse.

Den finns många legender om denna man, som sköts redan vid 21 års ålder! Korthistoria om en ökand man - som vanligt aningen överdriven ...

Bonney föddes i New Yorks fattigkvarter. Efter att ha råkat i slagsmål med en man som förolämpat hans mor och fått hjälp av en annars obemärkt man vid namn Moulton, återgäldade Billy tjänsten några veckor senare när Moulton deltog i ett våldsamt krogslagsmål och stack ner en av Moutlons motståndare med kniv bakifrån. Därefter levde Bonney på flykt från rättvisan.

Få fakta finns, man "vet" att han sköt 8 stycken, men "då räknade man inte mexikaner och indianer" (nu tror man att det rör sig om 4 offer). Han hade en diger lista över brott och var flera gånger fängslad, rymde och åkte fast igen. Han var på väg att nå en uppgörelse en gång för att han skulle sluta med sin terror. Men icke.

Ryktet gav sken utav att han dödat 21 personer. 1881 infångades Bonney (Billy) och dömdes till döden, genom att hängas, för mord på sheriffen William Brady, men lyckades fly. Han blev uppspårad av Pat Garrett, Lincoln Countys då nya sheriff, som varit hans vän tidigare. Efter mycket spanande, jagande och ibland missar fick han upp ett spår, av en annan kriminell, som nämnde var Billy kunde befinna sig. Flykten blev inte långvarig - mindre än tre månader senare en natt smög sig Pat Garrett in i ett hus - när Billy kom fram i mörkret och undrade vem det var. Billy blev skjuten med två skott och dog direkt.

Billy the Kid ligger begravd i Ft. Sumner, New Mexico i USA. Billys vänner Tom O'Folliard och Charlie Bowdre ligger även begravda på samma plats. På gravstenen står ordet Pals som betyder "kompisar". Flera tror att Billy the Kid inte dog, utan kom undan från Pat Garrett på ett eller annat sätt.

En man, vid namn Brushy Bill Roberts utsåg sig själv att vara Billy the Kid, flera av Billy the kids gamla vänner identifierade Brushy Bill Roberts som Billy the Kid. Brushy Bill Roberts hade också alla ärr på samma ställen som Billy the Kid, men det mesta tyder på att Billy faktiskt dog 14 juli 1881.

Legenden talar om den "vänsterhänte" Billy the Kid, men det visade sig att ett foto som publicerats spegelvänt skapat detta rykte. Han var alltså - högerhänt.

Källa:

dreamwater.org
sv.wikipedia.org

Ja, nog var det en bestialisk och fruktansvärd mördare och straff finns inte nog. Jag skärskådar för att få fram lite av personen och ev. varför, denna ev. förebild till Hannibal Lecter. Han var - Albert Fish, född 19 maj 1870 i Washington DC, död 16 januari 1936 i fängelset Sing-Sing, Ossining, var en amerikansk seriemördare, koprofil, pedofil och kannibal.

Han föddes som Hamilton Fish Howard i Washington, DC den 19 maj, 1870 till Randall Fish (1795-1875). Han sa att han hade blivit uppkallade efter Hamilton Fish, en avlägsen släkting. Hans far var 43 år äldre än hans mor och 75 år gammal vid tiden för hans födelse. Walter, Annie och Edwin Fish var syskon.

Han ville heta namnet efter ett dött syskon som hette "Albert", och med smeknamnet "Ham & Eggs", som han fick på ett barnhem där han tillbringade mycket av sin barndom. Fish växte upp på Saint John's barnhem i Washington där han ofta avklädd tillsammans med andra pojkar blev piskad och slagen framför varandra av lärararna. Han kom så småningom att njuta av fysisk smärta och misshandel,  som ofta orsakade erektion, som de andra föräldralösa retade honom för. När han var 7 år gammal, 1880, hade hans mor fått ett statligt jobb och kunde ta hand om honom.

1882, vid 12 års ålder började han ett förhållande med en telegrafpojke. Unge Fish testade metoder som att dricka urin och koprofagi (se nedan). Fish började besöka badhus där han kunde titta på andra pojkar som klädde av sig och tillbringade en stor del av sina helger med dessa besök. 1890 anlände Fish till New York City och han sa att han blev en manlig prostituerad. Han sade också att han började våldta unga pojkar, ett brott han begått höll även efter det arrangerade äktenskapet hans mor fixat.

1898 gifte sig Fish med en kvinna, nio år yngre. De fick sex barn: Anna, Gertrud, Eugene, John och Henry Fish. Enligt barnen slog Fish dem aldrig och de upplevde en ganska normal barndom. Hans fru rymde senare med en annan man. Fish läste ofta kontaktannonser i tidningen och skickade obscena brev till änkor. Under hela sitt liv var han tvångsmässig författare av dessa brev till kvinnor.

Hans familj hade en historia av psykisk sjukdom: hans farbror led av religiös mani, brodern var instängd i det statliga mentalsjukhuset, dog senare och hans syster hade en "mental åkomma". Tre andra nära släktingar led av svåra psykiska sjukdomar och hans mor var tros ha haft täta hallucinationer. Hans far var flodbåtskapten, men 1870 ändrade han jobb till - tillverkare av gödselmedel.

Lite mer om den groteska mannen i åren som följde. Fish jobb var vanligen som målare, reste omkring i USA, och hävdade senare att han mördat någon i alla de tjugotre stater han hade besökt. De flesta av hans offer var från fattiga svarta familjer, som inte kunde göra så mycket mot hans handlingar, på grund av den rådande rasismen på den tiden.

Han skall ha varit sadomasochist, och ägnat sig åt självstympning, och stack nålar i kroppen, främst kring genitalierna. Han menade att han fått dessa tendenser från den misshandel han utsattes för i barndomen. Hans mord innebar ofta långsam tortyr. Han band barn och piskade dem. Otäck läsning, jag vet, men som avskräckning OCH att det finns "sjuka galningar".

Fish var också känd som Gray Man, Varulven av Wysteria, Brooklyn Vampire och The Boogeyman. Han sa att han "hade barn i varje stat,"  och siffran omkring 100 kan stämma, hemska tanke. Det är dock inte klart om han pratade om våldtäkter eller kring kannibalismen. Han var misstänkt för minst fem mord under sin livstid. Fish erkände tre mord som polisen kunde spåra till kända mord, och han erkände att han knivstuckit minst två andra personer. Han begick sitt första mord år 1910. Fish skall ha torterat, mördat och styckat minst 15 barn, däribland 10-åriga Grace Budd.

Han ställdes inför rätta för kidnappningen och mordet på Grace Budd. Juryn fann honom vara klok, men skyldig, och domaren beordrade dödsstraff. Fish anlände till fängelset mars 1935 och avrättades den 16 januari 1936 i elektriska stolen i Sing Sing, vid 65 års ålder. Han inträdde på plats - kl. 11:06 och dödförklarades tre minuter senare. Han begravdes i Sing Sing Prisons Kyrkogård. Han var inspelad och ska ha sagt om elchocker - "detta är den högsta spänningen i mitt liv". Precis före konstaterade han: "Jag vet inte ens varför jag är här."

Många år senare, kritiserades tungt åklagarsidans psykiatriska vittnen för att "extraordinära påståenden under ed" som tjänade till att ge ett "ont öga till psykiatrin". Det hävdades att samhället skulle varit bättre tjänat genom att förstå vad som gjorde Fish till den han var. Offren var mellan 4 - 17 år. Flera av dem är osäkert på bevis om han var skyldig, men han var misstänkt.

Kuriosa om än otrevlig:
Koprofili, från grekiskans kopros (exkrementer) och philia, av philos (älskad, kär, vän), sexuell tvångsmässig attraktion till avföring. Med tiden utvecklades detta ord till att bli mer eller mindre synonymt med koprofili - sexuell tillfredsställelse med hjälp av avföring. Det är i denna betydelse som ordet används som slang i svenskan.

Källa:
en.wikipedia.org

Efter senaste beskrivningen av Hitlers död ska jag summera lite om den gängse synen på denna och där även vittnen uttalat sig.

Ögonvittnen har berättat att han först bet sönder en cyanidampull och därefter sköt sig i munnen eller tinningen. Andra ögonvittnen menar att han inte alls använde sig av gift. De ryska rättsläkare som obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor och i synnerhet hans kranium hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder. Detta skulle kunna tyda på att han bitit sönder en giftampull. Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Braun svalde gift.

Innan Hitler begick självmord skrev han sitt testamente där han utnämnde storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud och Joseph Goebbels till rikskansler. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig "offervilja" för att vinna kriget. Den 29 april hade Hitler fått kännedom om två händelser som fick honom att bestämma sig för att begå självmord den 30 april.

Den 28 april hade Italiens forne diktator Benito Mussolini och dennes älskarinna Clara Petacci arkebuserats och därefter hängts upp i fötterna i en sönderbombad bensinstation i centrala Milano. Hitler ville till varje pris undvika att bli tillfångatagen levande eller att hans kropp skulle skändas på liknande sätt. I slutet av april hade Heinrich Himmler försökt fredsförhandla med amerikanerna; detta gjorde Hitler rasande och han talade om det slutgiltiga sveket.

Stalin visade sig vara i det närmaste besatt av att få veta om Hitler verkligen var död, och sovjetisk militär kartlade platsen och de sista dygnens förlopp minutiöst. De flesta av nazistpartiets ledare i bunkern satt bara och drack. De stod och hängde i korridorerna och diskuterade om det var bäst att ta livet av sig med pistol eller cyanid. Alla utgick från att ingen skulle lämna bunkern levande.

Mitt på eftermiddagen den 28 april blev Hitler underrättad om att den svenska radion hade rapporterat att SS-chefen Heinrich Himmler hade varit i kontakt med de allierade. På kvällen dök Lorenz, Hitlers pressattaché, upp med Reuters bekräftelse av nyheten. All Hitlers ilska och misstänksamhet exploderade. Han var vit av ilska och chock. Han beordrade att SS-Gruppenführer Fegelein, make till Eva Brauns syster Gretl, skulle förhöras. Fegelein medgav att han hade känt till att Himmler hade tagit kontakt med greve Bernadotte från det svenska Röda korset. Freytag von Loringhoven såg när Fegelein fördes upp till marknivå under tung SS-eskort. Alla gradbeteckningar, hans riddarkors och andra befälstecken hade slitits loss från uniformen. Fegeleins arrogans var som bortblåst. Han avrättades i Rikskansliets trädgård.

Några timmar efter att Hitler hade beordrat att Fegelein skulle avrättas, ungefär vid midnatt, gifte han sig med Fegeleins svägerska, Eva Braun. Goebbels hade låtit hämta en underordnad nazistisk tjänsteman, som var bemyndigad att hålla borgerliga vigslar, till Hitlers privata rum. Tjänstemannen, som var förvirrad och full av vördnad inför det åliggande som vilade på hans axlar, hade förts dit från vakttjänstgöring. Hitler var klädd i sin vanliga vapenrock. Eva Braun hade på sig en lång svart taftsidenklänning, en klänning som Hitler ofta givit henne komplimanger för. Färgen passade tillfället utomordentligt väl. Den oerhört nervöse tjänstemannen blev sedan i enlighet med nazistiskt bröllopsprotokoll tvungen att fråga både Führern och Fraülein Braun om de var av ren arisk härkomst och fria från ärftliga sjukdomar.

Vigseln tog inte mer än ett par minuter i anspråk. Sedan fick de skriva sina namn i en liggare, med Goebbels och Bormann som vittnen. Eva Braun började skriva sitt förra namn, men hejdade sig, strök över ”B” och rättade till ”Eva Hitler geb. Braun”. Hitlers namnteckning var fullständigt oläslig eftersom hans hand skakade så till den milda grad. Det gifta paret gick ut i korridoren som fungerade som bunkerns konferensrum. Generaler och sekreterare gratulerade dem. Sedan drog sig Führern tillbaka till det lilla vardagsrummet för att äta en bröllopsfrukost med champagne tillsammans med den nya Frau Hitler, som hon nu krävde att tjänarna skulle kalla henne. Hitler hade slutligen belönat henne för hennes osvikliga lojalitet. 

Hitler, som var skräckslagen av rädsla för att cyanidkapslarna inte skulle fungera, hade föregående dag krävt att giftet skulle testas på Blondi, hans avgudade schäfertik. Blondis fullständiga försvurenhet räddade varken henne eller hennes valpar, som fördes upp i Rikskansliets trädgård för att avlivas. Hitler var fast besluten att hans egen kropp skulle brännas för att förhindra att liket visades upp i Moskva. Men också vad historien i övrigt kunde få reda på om honom bekymrade honom djupt. Hans hustru var beredd att gå i döden med honom, men om hon inte hade varit det, står det klart att han inte skulle ha velat att hon förblev i livet och kunde ha förhörts av fienden. Döden hade blivit en ofrånkomlig del av äktenskapet.

Före lunch lät Hitler kalla till sig sin personlige adjutant, Sturmbannführer Otto Günsche, och gav honom noggranna instruktioner om hur hans och hans hustrus lik skulle förstöras. Därefter åt Hitler lunch med sina två sekreterare. Eva Hitler, som tydligen hade förlorat aptiten, anslöt sig inte till dem. Trots att Hitler verkade tämligen lugn och samlad, flöt samtalet trögt. Efter lunch gick han in till sin hustru i sovrummet. En stund senare dök de bägge två upp i korridoren, som också fungerade som väntrum, där Günsche hade samlat den inre kretsen. Goebbels, Bormann, general Krebs, general Burgdorf och de två sekreterarna tog ett sista farväl. Magda Goebbels, som tydligen var upprörd och nervös, stannade kvar i sitt bunkerrum. Hitler hade på sig sedvanlig mundering i form av ”svarta byxor och en grågrön militärjacka”, med vit skjorta och slips, vilket skilde honom från de andra ledarna i nazistpartiet. Eva Hitler hade på sig en mörk klänning med ”skära blommor på framsidan”. Hitler skakade oengagerat hand med sina närmaste medarbetare och sedan gick han därifrån.

Ingen tycks ha hört det skott som Hitler avlossade mot sitt eget huvud. Några minuter efter 15.15 gick Hitlers betjänt, Heinz Linge, åtföljd av Günsche, Goebbels, Bormann och Hitler-Jugends ledare, Axmann – som just hade dykt upp – in i Hitlers vardagsrum. Andra stod och kikade över axlarna på dem innan dörren slogs igen. Günsche och Linge bar ut Hitlers lik inslaget i en Wehrmacht-filt i korridoren och sedan uppför trapporna till Rikskansliets trädgård. Vid något tillfälle lyckades Linge stjäla sin herres klocka, även om han inte hade någon större glädje av den eftersom han blev tvungen att göra sig av med den senare innan de sovjetiska soldaterna tog honom till fånga.

Eva Hitlers kropp – hennes läppar hade tydligen snörpt ihop sig som en följd av giftet – bars sedan upp och lades bredvid liket efter maken ett kort stycke från ingången till bunkern. De två kropparna dränktes sedan in med bensin. Goebbels, Bormann, Krebs och Burgdorf följde efter för att betyga sin vördnad. De höjde armarna i hitlerhälsning medan en brinnande fackla av papper eller tygtrasor fördes över de två liken. En av SS-vakterna, som hade deltagit i festen i kantinen, åsåg det hela från en sidodörr. Han skyndade nerför trapporna till bunkern. ”Chefen brinner”, ropade han till Rochus Misch. ”Vill du komma och ta dig en titt?”

Ryssarna tog sig in vid denna tiden, elgeneratorn hade gått sönder, så där fanns inget ljus, bortsett från ficklampor, och luften i bunkern blev kvalmig och fuktig i avsaknad av ventilation. I trädgården stötte de på två svårt brända kroppar som tycktes ha ”krympt i storlek och såg ut som dockor”. Ingenjörtrupperna beordrades genast att avlägsna sig. SMERSj-officerarna kände igen det onormalt stora huvudet från karikatyrer i den sovjetiska pressen och den ortopediska skenan på benet bekräftade vems kroppen var [Goebbels hade klumpfot]. Bredvid låg liket efter Magda Goebbels, med cigarrettändaren i guld och Hitlers partinål. SMERSj-avdelningen, som noga övervakades av general Aleksandr Anatolievitj Vadis, chef för SMERSj:s högkvarter vid den Första vitryska fronten, var naturligtvis mer upptagen av att hitta Hitlers kropp.

En mycket underlig händelse inträffade den dagen, 3 maj, när generaler från den Första vitryska fronten besökte Rikskansliet. Kroppen efter en man med en liten tandborstmustasch och snedlugg påträffades. Liket avfördes småningom från utredningen eftersom hans strumpor var stoppade. Man slog fast att Führern aldrig bar stoppade strumpor. Det har aldrig fastställts vem som lade denna kropp i Rikskansliets trädgård och varför.

Den 5 maj hittades så äntligen liken efter Adolf och Eva Hitler efter ytterligare förhör. Det var en blåsig och mulen dag. En förnyad och grundligare genomsökning av Rikskansliets gård genomfördes. En SMERSj-soldat fick syn på en flik av en grå filt i jorden längst ner i en granatkrater. Två förbrända lik grävdes upp. I samma granatkrater påträffades också kropparna efter en schäfer och en hundvalp. De transporterade kropparna till SMERSj:s bas i nordöstra utkanten av Berlin. Där, i en liten teglad sjukstuga, började den grupp militärläkare som tidigare hade undersökt liket efter Goebbels nu att obducera de viktigaste kvarlevorna efter Tredje riket.
General Vadis män spårade upp Hitlers tandsköterska. Hon undersökte käkarna från Hitlers skalle och bekräftade att det rörde sig om Führern. Hon kände igen tandbryggan. Käkarna hade avlägsnats särskilt för denna undersökning och förvarades inslagna i silkespapper i en röd låda av imiterat läder.

Den 7 maj kände sig Vadis tillräckligt övertygad om att det verkligen var Hitlers kropp man hittat och skrev sin rapport. Detta dokument påträffades nyligen i ett ryskt arkiv. I mitten av juni i Berlin blev Zjukov tillfrågad om Hitlers död vid en presskonferens. Han blev tvungen att inför världen erkänna att ”vi har ännu inte hittat en kropp vi kunnat identifiera”. 1970 beslöt så Kreml äntligen att skaffa undan hans kropp i absolut hemlighet. Begravningsritualerna i samband med att Tredje rikets ledares jordiska kvarlevor bortskaffades var i sanning makabra. Hitlers käkar, som så noga bevakats av Rzjevskaja under segerfirandena i Berlin, hade behållits av SMERSj medan NKVD lagt beslag på kraniet. Dessa kvarlevor återupptäcktes nyligen i de före detta sovjetiska arkiven. Resten av kroppen, som hade gömts under en exercisplats för sovjetiska trupper i Magdeburg, grävdes upp om natten och brändes. Askan spolades ner i stadens avloppssystem.

Efter kriget florerade emellertid flera rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa. Dessa rykten avfärdas idag av nästan samtliga historiker, särskilt efter järnridåns fall som öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. Kommer vi närmare?

Källor:

thesun.co.uk
wiki.answers.com
popularhistoria.se
en.wikipedia.org